2007 USA/TYSKLAND 123 min. färg/35mm/1.85:1. R: Richard LaGravense. S: Hilary Swank, April L. Hernandez, Mario, Kristin Herrera, Deance Wyatt, Patrick Dempsey, Scott Glenn, Imelda Staunton, Jaclyn Ngan, Sergio Montalvo, Jason Finn, Vanetta Smith, Gabriel Chavarria, Hunter Parrish, Antonio García, Giovonnie Samuels, John Benjamin Hickey, Robert Wisdom, Pat Carroll, Will Morales, Armand Jones, Ricardo Molina, Angela Alvarado, Anh Tuan Nguyen, Katie Soo, Liisa Cohen, Brian Bennett, Horace Hall, Tim Halligan, Lisa Banes, Giselle Bonilla, Earl Williams Blake Hightower, Angela Sargeant, Robin Skye, Chil Kong, Juan Garcia, Larry Cahn, Sharaud Moore, Abel Soto.

Sentimentalt, konstruerat och märkligt osammanhängande drama byggt runt en väldigt förutsägbar premiss – Swank spelar naiv nybliven lärare som står inför en bullrig high school-klass i en Los Angeles-förort. Ungdomarna håller bara på med gängvåld men naturligtvis kan hon få dem att öppna upp sig genom att skriva om sina upplevelser. Lika självklart är det att hon har en cynisk lärarkår mot sig och som om inte det var nog tjurar både hennes man (Dempsey) och far (Glenn) på varsitt hörn medan hon tar två extrajobb för att försörja kursen. Att Swank inte får en enda ring under ögat är bara en av de uppenbara bristerna i den här filmen, som är verklighetsbaserad och hade mått bra av ett mer uppriktigt fokus på ungdomarnas upplevelser snarare än den förutsägbara mallen som gör att handlingen blir spretig och ofokuserad med karaktärer som förändras utan förklaring och sidointriger som aldrig får fokus. Utspelar sig för övrigt 1994 och känns väldigt mycket som en trasig kvarleva från 90-talets många lärarfilmer (ett av Swanks tal tycks rentav vara snott från The Substitute!)

 2019 USA/ STORBRITANNIEN/ NORGE/ KANADA/ FRANKRIKE/ TYSKLAND 119 min. färg/ARRIRAW 3.4K, 4K/2.39:1. R: Hans Petter Moland. S: Liam Neeson, Laura Dern, Micheál Richardson, Michael Eklund, Bradley Stryker, Wesley MacInnes, Tom Bateman, Domenick Lombardozzi, Nicholas Holmes, Jim Shield, Aleks Paunovic, Glenn Ennis, Benjamin Hollingsworth, John Doman, Emmy Rossum.

Än en gång är Neeson ute efter hämnd på skurkar som gjort honom något dumt. Den här gången är han en plogman i en vintrig småstad som jagar upp knarkskurkarna som hade ihjäl hans son. Marknadsförd som en till variant på Taken, men är faktiskt en nyinspelning på Molands tidigare En iskall jävel, som ironiskt nog fungerade en skandinavisk version av en Neeson-film. Mer tråkig än direkt dålig, originalet kändes lång i längden och den här känns som det dubbla, främst för att den nordiska galghumorn gått förlorad i översättningen. ”Jag har cancer i röven, jag skiter väl i dig” låter helt enkelt bättre på svenska.

1937 USA 57 min. sv/35mm/1.37:1. R: William C. McGann. S: Hugh Herbert, Allen Jenkins, Marcia Ralston, John Eldredge, George Rosener, Brandon Tynan, Eric Stanley, Margaret Irving, Elspeth Dudgeon.

Lustig rysarkomedi om ett par klantiga polisdetektiver som av en ofattbar slump kommer en mästerskurk på spåren en stormig natt – de hamnar ute i ett fyrtorn där det hänger en dinglande död man i taket; stället är fullt av misstänkta figurer och som om inte det var nog härjas den lilla platsen av en monstruös bläckfisk! Härligt osofistikerad och ofta rätt och slätt galen, något av ett litet fynd för den som skrotar runt bland gamla b-filmer. Baserades på ett par (likadana) pjäser av Ralph Spence och fungerade som en parodi på Old Dark House-filmer i En fasansfull natt– och Flädermusen-stil mot slutet av 30-talet då studior lagt skräckgenren på hyllan. Filmen må vara oansenlig och full av dålig humor, men den är också genuint stämningsfull, överraskande och då och då nästan lite ruggig.