Videosöndag

En filmblogg

av Fredrik Fyhr


2019-07-14

📺 Tre kronor – avsnitt 109

Norton och Gunvor ”gör det” mitt på burgern.


Avsnitt 109. Det är Lucia. Ulrika och Birgitta lussar för Ernst medan Asrin går som tärna i Tre kronors tåg. Larry ska tvätta Nortons pengar, men de vet inte hur de ska göra nu när Fixar-Frasse blivit för snål. Larry får genidraget att tvätta pengarna genom att spela bort dem på Bingo-Lotto. Gunvor ger Norton the silent treatment för hans rånpengar. Han håller ett brandtal om hur svårt det är att vara kriminellt belastad. Sedan ”gör de” det mitt på burgern. Clark deppar för att Ulrika tror han är våldtäktsmannen. Han försöker förklara för henne att han bara hjälpte den medvetslösa tjejen eftersom hon var ”full”. Clark och Tommy försöker sälja så många Bingo-Lotter de kan, men det tar snabbt slut på närköpet och Clark drar. En skakig Kotten sitter och dricker kaffe på restaurangen Bakfickan när Ernst slår sig ner. När Ernst får höra talas om åtalet säger han att han ska göra ett försök att få Kotten av kroken. Kotten känner sig genast nöjdare och beställer ”en” gin och tonic. Förutom Bingo-Lotto försöker Janet bli klok på femtioelva andra typer av lotter och spel, men kundtjänsten är inte hjälpsam. Abby har ekonomiska bekymmer för att få delit att gå runt. Tanja vill fråga anden i glaset om saken. De försöker ha en seans men Abby vill inte ha råd från ”Aladdin”. Anden stavar hursomhelst namnet ALU, som Alva förklarar står för arbetslivsutveckling. När Alva frågar om våldtäktsmannen freakar dock ”anden” ut helt och glaset välts med ett mysko ljud. Jackie tar reda på att Shaisteh i verkligheten är barnläkare, men att hon inte fått jobb på grund av konkurrens och faktumet att hon är invandrare. Larry hänger på ett kasino där han spelar bort allt han har på sig. Sen går han till Bakfickan och deppar med Kotten som suttit där hela dagen och nu är helt packad. Av någon anledning blir Larry uppmuntrad och säger att ”det är aldrig för sent”. När Samuel kommer hem står Pamela i köket och lagar fisksoppa. Ulrika dyker aldrig upp och det blir en rätt stel middag mellan Pamela, Samuel och Jackie.  Samuel dissar Pamela för att hon inte vet skillnad på skidor och skateboard. Pamela tycker Samuel är bortskämd. Kassler vill flytta ihop med Shaisteh. Hon verkar orolig först men det visar sig att hon inte vill vänta – de ”gör det” i en sjukhusskrubb. Familjen Karlsson-Persson vinner inget på Bingo-Lotto – allt som allt har de bara fått ihop 300 spänn och ett bordssolarium. Larry och Janet bråkar om saken, sen kommer Norton in som en tidsinställd bomb. Just när det ser ut som att han ska döda sin familj kommer Tommy in med en massa stålar han fått av ”värsta lirarna” på Solvalla. Samuel sitter och tittar på en stumfilm medan Jackie och Pamela ältar i köket om att deras liv ihop kommer bli svårare än de tänkt sig. Kotten klampar in full som en kastrull, glad över tanken på att bli förlåten. Pamela blir sur på Jackie för att hon inte slänger ut honom, men han har redan somnat i soffan. Ernst spenderar hela kvällen hos koma-Emma innan han känner att han sagt ”adjö” till Emma. Sussi kommer till Ulrika för att pusha henne om vem våldtäktsmannen eftersom det tydligen var hon som fick anden i glaset att gå bananas. Hon ”erkänner” att det är Clark.


Krediterad manusförfattare: Åsa Furuhagen Vestergren

Krediterad regissör: Klas Karterud


Kommentar

Here we go again med oskyldigt anklagade sexförbrytare. Åtminstone tredje vändan.

Jäkla massa sex på jobbet här. Norton och Gunvor och Kassler och Shaisteh.

Världar kolliderar när Kotten sitter och super på Bakfickan, vilket vän av ordning vill få till Operakällaren i Stockholm även om det rent spontant känns som gamla hederliga Mälarmötet. Oklart nu om den platsen ens finns kvar. Frågan är då vart Jackie och Pamela dinerar i avsnitt 104 och vart Janet snor tantens plånbok i avsnitt 106. Är det också Bakfickan? Eller Mälarmötet? Eller någon helt annanstans? Ett meningslöst mysterium.

Och, när vi ändå är igång, vart ligger Mälarvikens kasino?

Samuel är klädd i en pepparkaksfärgad tröja dagen till ära.

”Hur jag tvättade 800 000 kronor med Bingo-Lotto” måste vara titeln på Larrys framtida självbiografi.


Citat

”Jag respekterar dig… utav bara helvete… kvinna!” / Norton.

”Meh, gör vad du vill! Dra till Las Vegas!” / Clark.

”Egentligen är det här den deppigaste lucian jag varit med om. Du åker till andra sidan jordklotet och Sussi flyttar till tjotahejti” / Tanja, Alva och den obligatoriska ”folk ska ut ur serien”-repliken.

Pamela: Dina barn får ju allt de pekar på.
Jackie: Nu tycker jag du är orättvis.
Samuel (från andra rummet): Vad blir det för efterrätt?

”Jag älskar dig Jackie, jag… VAD FAN GÖR DU HÄR?!” / Kotten till Jackie och sedermera Pamela.

”Ah, inte moderat” / Loopad statiströst, för åtminstone femte gången.

”Ni är ju sjuka i huvet ju” / Abby


Säsong 9


Tre kronor


2019-07-11

💿 The Fast and the Furious – Tokyo Drift (2006)

Han har hittat en grej nu. Kommit in i en fas. Ungen.

Ja, han som var tolv år och lekte vuxen, lite gulligt sådär, i The Fast and the Furious. Han blev sedan tonåring i 2 Fast 2 Furious. Då skulle han hålla på och leka tuffing och var betydligt mindre sympatisk.

Nu har han hittat sin grej, tycker han. Liksom upptäckt något. Det är möjligt att det kommer vara något helt annat om ett halvår men just nu, just nu är det här världens coolaste grej. Den gör honom till och med lite glad och trevlig och man kan nästan se den vuxna personen han kommer bli.

Filmens metafor för den här fasen är ”drifting”, det vill säga när bilar kör fort och sedan glider i kurvan. Inte svårare att förklara än så, men tydligen en hel vetenskap. Nu måste vi förstå att drifting, för ungen, är en big deal.

Den bigga dealen innebär en helrenovering av allt och alla. Han vill inte vara Paul Walker längre, en sån allround, vaniljig Mr. Midwest. Nä han vill testa på något nytt. Låt säga en strulig söderkille med wide Texas accent. Och Tokyo är grejen. Det är där allt coolt händer nu. Hans nya kompis heter Bow Wow och han har en Hulken-bil. Återigen, lita inte på att de fortfarande är kompisar den här tiden nästa år. Men låt honom vara för nu. Han har ju åtminstone roligt, och utforskar sig själv och världen omkring honom. Och ett och annat par ben i en och annan minikjol. Ähum.

Jag använder mig av den här långt gångna metaforen nu dels för att den distraherar mig från filmen i sig och dels för att den är lämplig. Vän av ordning kan notera att jag gett filmen en och en halv klen stjärna medan jag gav två hela till 2 Fast. Det skulle betyda att Toyko Drift är en sämre film. Tekniskt sett stämmer det, även om Toyko Drift också är en mycket mer sympatisk film än tvåan. Ingen av filmerna har mycket till handling, och trean har så många tjugonåntings som ska vara tonåringar och så mycket ostig dialog att man måste tvätta öronen ibland, men det är lättare att tycka om en strulig sydstatskille utvisad till Tokyo, där han hamnar i streetracingbataljer med Yakuza-juniorer (där har du hela storyn förresten) än vad det är att uppskatta en kokainkall snutfilm gjord på hybris och dåligt omdöme.

Tokyo Drift är inte anskrämligt usel så mycket som den helt enkelt är svag. Den kommer redo för en långresa men har packat för lite i bagaget och den går en förbi som sockervadd – den saknar substans och konsistens och är borta som om den aldrig var där och allt den lämnar efter sig är en klistrig känsla i tänderna.



2019-07-10

📚 Lois Weber del 10

aut

Lois Webers karriär nådde sin peak inte långt innan den dalade. Sommaren 1917 skapade hon Lois Weber Productions och fick för första gången arbeta praktiskt taget helt självständigt. Bolaget skulle bara komma att existera i fyra år, men under dessa fyra år lyckades Weber göra fjorton långfilmer och i efterhand skulle hon minnas denna tid som den mest kreativa och harmoniska i hennes karriär.

Berättelsen om bolagets uppgång och fall sammanfaller med den ”återmaskulinisering” och strömlinjeformning som vid den här tiden grundlade Hollywood som vi idag känner det. Där de stora filmbolagen tidigare fungerat som stora workshops, där alla var välkomna att göra vilket jobb som helst, och där hundratals filmer kunde skapas på ett år, började nu de stora filmbolagen organisera sin verksamhet byråkratiskt och businesslikt; produktionerna sållades, fackades, deras budgetar kontrollerades. Vad för typ av film som skulle göras, vilka som skulle göra den och vilka som skulle vara med i den, var frågor som nu blev viktiga och avgränsade. Intriger blev ytligare och mer säljbara, likaså stjärnorna – män var plötsligt väldigt mycket män, kvinnor väldigt mycket kvinnor. Avspeglingen kom direkt från bakom kulisserna. Nu var det ordning och reda som gällde. Det betydde också att de kvinnor som Hollywood kryllat av hastigt konspirerades ut från maktkedjan.

Lois Weber höll huvudet högt och körde på, rakt in i kriget. Det var inte ett högljutt eller uppenbart krig. Snarare var en patriarkal invasion och ockupation. Det saknades språk att uttrycka det på då, men Weber måste ha insett det. När hon slutade på Universal hade hon lovat att sluta göra ”tunga middagar”. Med sitt nya bolag skulle hon göra ”eftermiddagste”. Kommentaren måste ha hänvisat till de stora epos som Hollywood mer och mer började locka sin publik med, och som hon själv (med The Dumb Girl of Portici) visat musklerna med, till halvdan framgång.

Hennes intressen låg fortfarande i den lilla filmen med det stora anspråket – melodramen om vanliga människors prekära problem, ofta handlade de om klass, sexualitet och kön (även om man, återigen, inte hade kvalificerat saken så då). Hon ville utmana, trodde på filmen som ett redskap för samhället och för opinionsbildning, och att människor såväl begärde som förtjänade seriösa filmer som handlade om deras liv.

Det var exakt allt det här som var på väg ut.

Tiden då filmen hade framtiden framför sig, då filmen var en konstform som ingen visste säkert vad den skulle bli av, var hastigt på väg att rinna ut. Filmen som konstform och industri var på väg att stämplas, såvitt vi vet för all framtid. Det var inte längre sig själva som publiken ville se, det var illusioner och representationer om fantasijag, drömmän, drömkvinnor. Det var inte verkligheten som lockade, utan fantasi och eskapism. Publiken ville inte lära sig något om verkligheten, de ville komma bort från den. De ville inte utmanas av tabubelagda eller okända ämnen, utan de ville som man säger, stänga av hjärnan. Hollywood hade plötsligt hittat sin gyllene kalv.

Naturligtvis förenklar jag det genom att uttrycka mig på det här sättet, men det är ett praktiskt sätt att se det på. Frågan som gömmer sig här är, förstås, om publiken, det vill säga ”vi”, verkligen begärde all denna eskapism, alla dessa fantasier, all denna hjärndöda mumma från den så kallade drömfabriken. När Hollywood började pumpa ut sina cowboyhjältar på allvar – sina William S. Harts, sina Dustin Farnums – och när filmerna började översvämmas av harmlösa Pappa Långben- och Anne på Grönkulla-flickor, och systrarna Gish och Mary Pickford blev de nya kvinnoidealen när det inte var femme fatales, sexiga synderskor som Pola Negri och Clara Bow, då måste man fråga sig vad som är hönan och ägget. Tillgången var tydligen enorm, men var kom denna ”efterfrågan” från egentligen?

Symptomatiskt för allt detta var att Webers kön mer och mer blev hennes pitch, där det tidigare bara var ett faktum av många – hon var en berömd, provokativ regissör, hon var omtyckt i branschen och hade gjort några av den unga filmhistoriens största hits, många kritiker ansåg henne vara den största jämte Griffith – men, särskilt när hon började arbeta från sin egen studio, blev den stora grejen plötsligt den att hon var kvinna. Särskilt då klyftan mellan Hollywoods filmer och hennes vuxna indiedramer, fulla av socialt angelägna ämnen, skulle bli växa djupare och djupare och både kritiker och publik skulle känna sig alienerade från hennes budskap, finna henne, ni vet, ”svår”. Idén om film som något ”enkelt” var född.

När Motion Picture Magazine besökte hennes studio år 1921 kommenterade reportern (Aline Carter) Webers ”mysiga studio” med dess ”dansande lågor i vedspisen” och ”stora vaser med vrålsnygga dahlior”, den ”breda soffan, dränkt av kuddar, ställd inbjudande nära den öppna elden” och sist men inte minst ett ”slående vackert karvat arbetsbord i teak”. ”Jag känner absolut touchen av en kvinnas hand” konstaterade Carter, medan en annan tidning gjort en liknande safari hos Weber och konstaterat: ”Man hade aldrig kunnat tro att detta var en filmstudio.”

I magasinet Photoplay konstaterar Elizabeth Peltret att studion ”snarare påminner om någon gammal herrgård i södern” och inte som de moderna filmstudiorna, som ser så ”splitternya” ut.

Weber själv var inte opåverkad. Man kan spekulera i vad för effekt hon var ute efter när hon kallade sin nya verksamhet för ”eftermiddagste”. Hennes studio kallade hon själv för ”My Old Homestead”. När journalisterna – som nu alla verkar vara kvinnor – intervjuar henne i denna mysiga koja ursäktar hon sig på förhand om hon låter ”sentimental och feminin”. Men, konstaterar hon, ”vi kommer göra filmer som är bättre på alla sätt och vis, genom att ha en inspirerande och uppmuntrande arbetsmiljö”.

Så, så fort hade det gått. Hollywood hade funnits i runt sju-åtta år vid tillfället, men filmstudiorna var tydligen splitternya och filmskapandet som en optimistisk workshop, en öppen verkstad i en hemtrevlig miljö, var något ovanligt. Tanken att vem som helst kunde göra film utifrån vilken miljö som helst, vilket gällt bara tio år tidigare, verkade nu alla ha glömt. Till och med Weber själv, om man bara utgår från källorna som finns att tillgå.

Det är förstås ledsamt att det var först där och då, när tiden var på väg att förändras, som Weber fann sin bästa tid. Hon skulle senare konstatera att filmerna hon gjorde under dessa år ”gjordes som jag ville göra dem, inte ’under order’”. Hennes praktik gick stick i stäv mot Hollywoods nya direktiv – där man nu började filma scener utefter budget fortsatte Weber att filma sina scener kronologiskt som de stod i manus, eftersom det gynnade skådespelarna och gjorde att alla i teamet satt i samma båt. Där Hollywoodfilmerna började meka inne i sina studios gjorde Weber allt för att filma i riktiga miljöer, inomhus som utomhus, för att behålla en autentisk prägel. För att effektivisera detta mål hyrde hon den största och bästa portabla generatorn som gick att få för pengar. Sist men inte minst var hon också auteuren – hon var djupt engagerad i varenda del av filmskapandet. Bakom kulisserna-material deklarerade att hon var ”hela företaget” och att ”hon begriper och kan fixa den minsta detaljen, från att kränga kameraveven till att framkalla filmen, skapa miljöer, skriva manus, agera, regissera. Hennes kunskap är inte bara teknisk; hon har levt sig genom varje del av filmskapandet.”

Men även om detta låter imponerande idag, och onekligen imponerade på en del då också, så var även det något som var på väg att anses passé. Idén om regissören som konstnär låg i vaggan, men den skulle kvävas fram till 1950-talet. Det som tog plats däremellan var producenten, storbolagen, storproduktionerna.

Filmhistorien var faktiskt på alla fronter på väg in i en helt annan era. Under 1920-talet skulle den visuella bilden bli representativ, figurativ, syntetisk. Till den mån filmer var ”vuxna” var de intellektuella och experimenterande; Tysklands expressionister, Frankrikes impressionister, allsköns dadaister och surrealister, sedan ljudfilmens snacksaliga jargonger och musikaler, sedan andra världskriget, sedan det intellektuellt sövda 50-talet, sedan det politiska 60- och 70-talet, det kommersiella 80- och 90-talet. En liten feministisk fraktion av filmvetenskapen skulle intressera sig för Weber under 70-talet, men hennes borgerliga och konformistiska attityder ansågs i slutändan vara politiskt inkorrekta. Det skulle fasiken ta ända till vår tid innan Lois Webers instrumentella syn på filmen som ett socialt samhällsredskap skulle framstå som modernt… men nu har förstås samhället förändrats och förändrats igen, och flera av de frågor och problem som Weber behandlade har till betydande del svarats och löst idag.



2019-07-08

💿 Bortom horisonten (1973)

Få saker är lika eländiga som när man säger ”den här filmen kan nog inte bli värre” och skådespelarna plötsligt öppnar munnarna och brister ut i sång.

Detta är en lång, trög och långtråkig variant av filmtypen Hur Tänkte De Här?, en slags subgenre som i bästa fall ger en något att skratta åt. Bortom horisonten, en nyinspelning på Frank Capras klassiker från 1937, har en och annan stönframkallande bit av patetik, men den är aldrig mer komisk än ett skämt som går för långt på en gång.

Filmen följer originalet närapå scen för scen, replik för replik, vilket är dess andra kardinalsynd. En finansman har förvandlats till ingenjör och en paleontolog har blivit en komiker, med skämt på nivån ”Jag drömde att jag svalde en jättestor marshmallow och vaknade utan huvudkudde”. Exemplariskt få stunder finns då man har lagt till eller tagit från något, vilket verkar föreslå att, nämen, kan det vara så att Capras original var perfekt som det var?

Också historiskt sett är det lustigt hur Capras film förblivit odödlig, eller åtminstone rest många resor genom tidsperspektiven. Idag kan vi se så mycket av vår moderna Hollywoodunderhållning i den filmen, och hur tidevarven än snurrar är dess tematik om pacifism och idealism hela tiden relevanta på nya sätt.

Nyinspelningen känns långt mer arkaisk, med fötterna cementerade i 70-talets katastroffilmsvåg på den havsbotten som är döda musikaler och urholkad hippiekultur. Den gjordes 1973 och är ett perfekt botemedel mot romantiserad dåtid – jag minns att Kong: Skull Island (2017, någon som minns?) skulle utspela sig 1973, men tänka sig, där hade de en butchig Tom Hiddleston som hjälte i 50-talsstuk och en sötsalt Brie Larson med Jane Fonda-stänk. Allt såg bra snyggt ut, som 70-talsversionen av det svindyra 80-tal man jämt ser nuförtiden (till exempel i ”Stranger Things”) och som jag kallar för ”flottitalet”.

I verkligheten var filmhjälten på bio 1973… en gubbe. Peter Finch, till förvillelse lik William Shatner, har huvudrollen och han flankeras av George Kennedy, mannen som bevisar att ingen manlig huvudperson kunde vara för osexig för detta årtionde. De gamla westernidealen spökade fortfarande, och det var väl delvis förståeligt när filmens yngre män är filbunkar, särskilt Michael York, som spelar, tja, Michael York (uttalas Makl Yåk).

Gubbar och gossar, det var allt som 1973 hade att bjuda på om man frågar den här filmen – på kvinnofronten intet nytt heller, ty Sally Kellerman spelar en självmordsbenägen deppgök vars livsmening LSD och women’s lib tagit död på (antar jag är andemeningen) och på Shangri-La kvittrar Olivia Hussey som, tja, Olivia Hussey. John Gielgud spelar kinamannen Chang (öhmmm…) och Liv Ullmann (!) spelar Finchs kärleksobjekt, den matriarkala superväna Shangri-La-kvinnan med det mindre exotiska namnet Catherine. Hennes sångröst är så bra att den tillhör någon annan.

För handlingen hänvisar jag till Capras original, för filmerna är alltså identiska i det avseendet. Där den filmen behagade ge oss filosofiska idéer och ideologisk stimuli, och förlitade sig på långa dialoger vars innehåll var spännande nog, så är alltså nyinspelningen en musikal.

Ja, och hujedamej sån musikal det var. Sångerna är exceptionellt stela och smöriga alster som vältrar sig i värsta tänkbara hippieklichéer – den typ av urholkat fluff som kom när flower power i verkligheten dött, och Hollywood några år för sent kom på att det här med hippies är väl hippt. Liv Ullmann dansar omkring i ring med skrattande barn som sjunger att ”ingen vet vart cirkeln slutar” – i en sång sjunger Sally och Olivia om hur de saknar att ha något att reta sig på. Ett annat nummer handlar uppenbarligen om att ha sex. Förlåt, förökning hette det visst. I en av de mest påkostade numren står ett gäng dansare och vevar gulröda banderoller hit och dit. Filmen borde komma med epilepsivarning.

Förtexterna menar att Burt Bacharach är kompositör men det låter som att en lurendrejare varit i farten. Eller så var det bara den logiska fortsättningen på 60-talet, när kärleksgenerationen dog ut och blev mainstream. Denna ockupation pågår under 70-talet tills Milos Formans Hair (1979), varefter hippien är officiellt död. Bortom horisonten representerar hur The Man gjort rebellerna till slavar och nu har en segerfest på deras kroppars bekostnad.



2019-07-07

📺 Tre kronor – avsnitt 108

Kotten, Kassler och Larry tar en karlabastu.


Avsnitt 108. Familjen Karlsson-Persson packar för flytten. Alla vill att Norton ska hosta upp pengarna från hans gamla rån så att de kan köpa huset. Åklagare van der Bast väcker åtal mot Kotten. Han låtsas ta det bra men freakar när ingen ser. Eftersom Ernst och Birgitta är de enda som inte vet om det så avslöjar Ulrika att Jackie och Pamela är ihop. Ernst blir frustrerad och kör argt en tesked genom sitt frukostägg. Clark ger Ulrika en ros – hon gör slut (fast de inte varit ihop). Larry går till burgern och pushar Norton på rånpengarna. Kotten, och hans advokat Solveig Örnklint, har ett möte med Bengt van der Bast mitt i Kottens vardagsrum. Han försöker föra sin egen talan och smöra sig ur situationen, vilket går uselt eftersom van der Bast har Kottens dubbla bokföring svart på vitt. Personalchefen Lily von Shiba vill träffa Jackie för att prata om de här ”märkliga ryktena” som cirkulerar. Samuel försöker förfölja Kassler men blir haffad eftersom han är så uppenbar. Ernst går och gaggar på Jackie. Han vägrar acceptera att hon är gay och tror hon är ”ur balans”, medan Jackie börjar prata om sin barndom och ”Harriet” som var ett år äldre. Hon säger att hon äntligen börjar att förstå vem hon är. Shaisteh äter ett äpple när hon bumpar in i Kassler, som går ner på knä och erkänner att han är fruktansvärt förälskad i henne. Hon kan inte motstå The Kassler Charm så de hånglar. Men i buskarna rör sig en hotfull kameravinkel… det visar sig vara Farhad som drar pistol mot Kassler och tvingar ner honom på marken – han räddas av Samuel som tjongar ner Farhad med någon slags påk. Kassler gnäller på Samuel för att han följer efter honom, fastän han räddat hans liv. Sen tackar han honom ändå och de sluter fred. Ulrika vill vara ihop med Clark ändå. De har huset för sig själva så Ulrika säger att ”om du vill så får du”. Men han blir nojjig och vill bara sitta och prata lite. Hon tycker han har allvarliga problem. Kotten, Kassler och Larry tar en karlabastu där dom pratar om hur deras liv gått åt skogen och beter sig allmänt grisigt. Kotten har ångest över att hamna i fängelse – Kassler och Larry skrattar ut honom och drar homofoba skämt. Pamela bråkar med Jackies chef och säger upp sin städfirma från sjukhuset. Jackie freakar på henne på grund av hennes kontraproduktiva aktivism. Ernst ältar vidare om Jackie och Birgitta oroar sig för hans besatthet. Kassler och Larry drar till Stockholm för att göra stan osäker. Kotten dricker sprit och gråter. Samuel och Alva samsas – han lovar att han bara ska bry sig om henne nu och varken UFO:n eller våldtäktsmän. Hon svarar att hon ska åka till Indien i tre månader med skolan. Norton kommer moloket hem med sina gamla rånstålar till Janet. Ulrika är ute och slänger sopor när hon hör ett konstigt ljud. Det visar sig vara Clark som står och gör något konstigt med en medvetslös tjej.


Krediterad manusförfattare: Anders Brundin

Krediterad regissör: Klas Karterud


Kommentar

Bengt van der Bast spelas av Hans ”ICA-Stig” Mosesson! Blir inte bättre än så.

Gillar att Kotten klampar in och ut ur sitt eget hus fastän han inte bor där längre.

Jag tycker nästan synd om Ernst som i avsnitt efter avsnitt har fel efter fel.

Kassler och Samuel kunde nästan ha en egen buddycop-serie. Men bara nästan.

Vår gamle vän telepatin börjar göra sig bekväm igen. Janet har på tal om ingenting listat ut att det är Kotten som fått dem att flytta och Pamela har på tal om ingenting fått reda på att det var Clark som såg henne och Jackie.


Citat

”Vadå sen? Det är ju nu som är sen! Fattar du inte det?” / Larry är halvfilosofisk.

Kotten: Är det jobbigt att behöva flytta?
Larry: Är en grodas arsel vattentätt?

”Haaaaaadji!” / Musketörerna i Blackebergs stridsrop.

”Jag säger bara en sak: Rumpan mot väggen Kotten!” / Larry, med mera.


Säsong 9


Tre kronor



2019-07-05

💿 2 Fast 2 Furious (2003)

Den första filmen var lite gullig, som ett barn som leker vuxen, dricker Pommac och låtsas att det är öl.

Uppföljaren representerar, med obönhörlig konsekvens, hur det barnet går in i en ängslig pubertet.

Det är en lite deppig syn, redan förvarnad i den desperata titeln yo. Ungen är nu på vippen till att faktiskt smyga till sig en starköl och testa cigaretter bakom parkeringsplatser. Attityden är liksom mer kaxig och helt humorbefriad. Lek och fantasi har bytts ut mot maskiner och teknik. Detaljer är plötsligt mer intressanta än helheten. Och vem behöver förresten mammas mat när det finns McDonald’s.

Så, ja, suck. Vrom vrom. Fast mycket streetracing blir inte av i 2 Fast 2 Furious. Den enda karaktären från ettan är Paul Walker, som nu är laglös i en kvart eller så innan FBI plockar upp honom för att infiltrera en slemmig skurk (Colm Feore) med Tony Montana-komplex. Jag antar att Vin Diesel inte var intresserad så Tyrese Gibson får hoppa in från avbytarbänken som kollegan. Eva Mendes är redan infiltrerad hos skurken i Notorious-stil.

Resten… försvinner, får man väl säga. Nog för att filmer om tjuvar, poliser och snabba bilar inte behöver världens bästa manus men ursäkten till story är här så tunn att man ser filmen som i en konstig dimma. Först har vi en scen där folk kör bil väldigt fort. Sen kommer en annan scen där folk håller pistoler mot varandra. Sen kommer en scen där folk har något gräl om att den ene är ditt och den andre är datt, nej men att du är, amen du då! Sen kommer en till scen där folk kör bil väldigt fort. Det ser väldigt självklart ut alltihop men ärligt talat är det svårt att förstå hur allt hänger ihop.

Det är faktiskt precis som när man försöker prata med en nybliven tonåring, som med halvdan entusiasm förklarar något som tydligen är viktigt att förstå men som samtidigt inte verkar vare sig relevant eller sammanhängande. Amen asså orka. Lite så känner jag för 2 Fast 2 Furious, eller kanske rätt fett mycket yo.



 



2019-07-04

💿 Född den fjärde juli (1989)

Född den fjärde juli är Oliver Stones Spielberg-film – hans romantiskt svepande, ja tamejtusan hans feel-good.

På sätt och vis, förstås.

Stone var alltid en populist, och han var det på mer gott än ont, men betydelsen var mest politisk, intellektuell, den särskilda hetta som kan brinna mellan bokryggarna på ett hundra år gammalt familjebibliotek. Född den fjärde juli är hans people’s film och det var också till folket den nådde – visst, han hade inte gjort JFK (1991) än, den verkliga jordbävningen, men det här kan ses som ett förskalv.

Född den fjärde juli är mest av allt en konsekvent uppföljare till Oscarsvinnaren Plutonen (1986). Den halvt självbiografiska filmen handlade om Vietnamkriget, sett ur dess inferno, som Stone själv sett det, som frivillig soldat, en rich kid med för mycket myt i huvudet och för lite erfarenhet. Den tematiska uppföljaren handlar om att komma hem. Hem från kriget, men också i en bredare mening. Alla som flyttat till en annan stad kan känslan av att komma tillbaka och plötsligt inse, för första gången, var man faktiskt kommer ifrån. Man har alltid kunnat sin gata, sitt kvarter, men det är inte förrän nu man förstår vart mammas gata ligger. Vem som är mammas mamma, så att säga. Det där som ryssarna kallar Moder Ryssland. Det där som jänkarna kallar The Man. Det man i Sverige kallar… måndag?

För Ron Kovic (Tom Cruise) är denna insikt våldsam och smärtsam och blodig – hans blick är ny i nästan bokstavlig mening, som om han fått ögonen utpetade som Oidipus, vingarna brända som Ikarus (jämförelser som alldeles säkert skulle få Oliver Stone att mullrigt spinna som en jättestor katt). Han har älskat sitt USA för att han har älskat sitt USA. Han har älskat sin gata, liksom. Det är hans gata. Han har älskat kärleken, den patriotiska placentan; förutsättningen för alla andra amerikanska myter är ju först och främst den att du måste älska landet oavsett vad: ”Love it or leave it, pal!”

Kovic börjar som en hängiven patriot. Han gör två turer i Vietnam. Ser saker där, saker som inte skulle lämna honom ifred ens om han inte blir skjuten i foten. Vilket han blir. Förlamad. Rullstol resten av livet. Helvetiskt militärsjukhus. Kommer hem. Vietnam är Vietnam, Nixon är Tricky Dicky, revolter och döda Oz-trollkarlar brinner på gator och torg. Man kan säga att Kovic ändrar inställning. Stone skulle förmodligen hellre se det som att han blir upplyst, som Hesses Siddharta, och att han inser att den sanna patriotismen inte handlar om att love it or leave it. Man kan också change it. Eller försöka. Dessa saker – upplysning, aktivism, konflikten mellan myt och historia – är kanske de mest centrala i Stones katalog.

Så filmen börjar i ett soldränkt idylliskt 50-tal och slutar i ett brinnande inferno av 70-tal, såsom Kovic börjar som pojke som leker krig i skogen, slutar som rullstolsburen antikrigsaktivist. Det är lätt att glömma hur oerhört cinematiskt det hela är – mer än någon annan Stone-film är denna svepande visuell och emotionalistisk i Griffiths gamla pumpande traditioner, komplett med musiken av John Williams. Stone skildrar pojkarnas lek på samma sätt som han skildrade kriget i Vietnam. Han skildrar även Kovics rullstolsburna kamp som ett krigsinferno. Varje bild slår, även om den också har en inneboende skönhet; den där klassiska storbildsskönheten, som gör att vi vet att vi ser på något från Hollywood.

På så sätt är detta kanske Oliver Stones fräckaste film. Den ser ut, och är gjord som, en tvättäkta storfilm i klassiskt stuk. Berättelsen är heroisk, påkostad, tilltalar känslorna, vänder sig till vanligt folk – filmen har gott om karaktärer och skådespelare, många känner vi igen, och fastän Stones budgetar alltid var relativt strama så ser allting väldigt påkostat och övertygande ut.

Skillnaden är förstås att Stone vänder upp och ner på den assimilerade patriotism som kom från John Ford och Howard Hawks, Capra och de andra. Om det någonsin fanns goda krig så utkämpades de på dessa mäns tid. Den kranka verkligheten hann ikapp i och med Vietnam, som Stone ser det, och det krävs aktiv ignorans för att ignorera det. Kovic hade hjärtat nära rötterna, men han var inte dum. Kommunisterna var vänsterspöken, väderkvarnar han slogs mot – han förlorade sina ben, och flera generationer urholkades på liv, på grund av ett krig som i sanning var totalt meningslöst. I den amerikanska kontexten är detta det slutgiltiga tonårsupproret – att vända sig mot Big Popa, landet själv, och säga: Du har gjort saker fel, jag måste finna min egen väg.

Ur en svensk kontext är det möjligt att filmen har en viss känsla av det jag kort och gott brukar kalla ”baseball” (dvs en påtvingad och irrelevant export, ”sånt där amerikanskt”, vem vet vad) men filmen drivs också framåt av stora, breda mänskliga stråk. Den som aldrig flyttat från sin hemstad kommer troligen aldrig att förstå. Det tror jag att jag kan säga utan att raljera.

Jag tror också det är samma människor som levt till vuxen ålder utan att drabbas av en peripeti, en sådan där avgörande stund då allt plötsligt förändras och resten av ens liv börjar handla om något helt annat. De bästa patrioterna, eller nationalisterna, är de som lever för sin bakgård. De noterar förstås att saker och ting inte är som det brukar, att det inte finns jobb där det förut funnits, att nyheter blir svårare att hänga med i och att folk omkring en stör ens vardagsvyer genom att se annorlunda ut.

Men de är inte nyfikna på vad som finns på andra sidan gatan. De är i verkligheten helt oengagerade av sitt land. De vet inte vad ett land är, de vet bara vad deras värld är och de tror det är samma sak. Fångade i sådana myter måste de spänna näven om trädgårdstomten i frustration, och tillåta fienden att växa fram som ogräs inuti huvudet. Där och ingen annanstans, om man inte vill göra slag i saken, gå med i det militära och ta strid mot alla dessa ondingar som springer runt i världen och ondar sig.

Men även då måste man komma hem en vacker dag. Om man inte skoningslöst slaktas på det där fältet man så ädelt drömt om. Kanske man rullas fram, med trasiga ben eller ett trasigt huvud. Den enda trösten då är att man kanske förstår. Inte vart man varit, eller varit med om, utan tvärtom vart man återvänder. Platsen man kommer från, denna plats man en gång lämnade i dess eget namn. Men inte platsen som man minns den, utan platsen som den faktiskt var. Inte nationen man tjatar om, detta ständiga alibi, utan landet som det ligger, sanningen om dig och det du kallat för ditt.


Mer.