En filmserie, om den får pågå tillräckligt länge, når alltid en punkt då fernissan börjar falla och maskineriet bakom kulisserna börjar bli synligt.

Lois Weber var världens mest provokativa och progressiva filmskapare… en gång i tiden.

Jean Epsteins Huset Ushers fall är en av de sista stora stumfilmerna, och en av de som bäst visar hur unika stumfilmer kunde vara.

Hur snabbt utvecklas filmer? Hur långt är kastet mellan en Pulp Fiction (1994) och en Boondock Saints (2000)?

En av de roligaste sakerna med filmserier är att de flesta tycker olika – olika fans gillar olika filmer i en serie av olika anledningar

Jag tycker att det finns något otroligt obehagligt över Waltz with Bashir.

<- Del 1. Den magiska timern Utgår man från filmerna tar det ungefär tre dagar i snitt för James Bond att rädda världen. Det är inte ovanligt att han gör det med deadlinernas deadline – den nedtickande klockan!

En orkester spelar i skyttegravarna medan raketer och bomber går av omkring dem. When The Saints Go Marching In, indeed.

<- 1953. … Förresten så var allt inte bara glam och glitter och rosor och försköningar på 50-talets biografer. Särskilt alkoholismens förbannelse var populär att skildra efter andra världskriget – man kan nästan säga att fyllot blev en slags martyr.

Spooky greetings! Som jag ofta sagt så har jag inte mycket till övers för det här egentligen, men jag gillar film och jag gillar höst och har inget emot skräckfilmer så det faller sig naturligt att det blir något av det ändå.

Det här med vad som är läskigt på film kommer vi väl aldrig bli klara med. ”Den filmen var läskig!” – ”Tyckte inte jag” – ”Jag fick mardrömmar när jag var liten”, ”jag kunde inte titta klart”, ”äh, jag fattade inte grejen”.

När ”Arkiv X” gick på TV brukade de varva avsnitten i två varianter – dels de ingående konspirationsavsnitten, som behandlade den övergripande intrigen, och dels ”Monster of the Week”-avsnitten, där Mulder och Scully helt enkelt jagade någon övernaturlig best. Traditionen har sina rötter.

Efter Night of the Living Dead (1968) och Dawn of the Dead (1978) var den osökta tanken att även recensera Day of the Dead (1985) i år

Stackars Dr. Carrington, en av filmhistoriens mest osjungna martyrer. Vilken film det hade varit om alla karaktärer var redo att dö för forskningen!

Avhållsamhet är ett nyckelkoncept i många österländska filosofier och religioner, som buddhism och daoism – därför känns budskapet ”girighet föder girighet” alltid allvarligare i asiatisk film, medan det i västerländsk film aldrig riktigt kan tas på allvar.

Nya, reviderade eller nyaktuella inlägg av filmer jag nyligen sett, sett om eller tidigare glömt lägga in.

Den åttonde filmen med Basil Rathbone och Nigel Bruce som Sherlock Holmes och Dr. Watson är, enligt mig, den bästa.

Dawn of the Dead är zombiefilmernas zombiefilm.

<- 1952. … andra världskriget, eller rättare sagt andra världskrigets slut, ledde till en big bang för skräckfilmen. Orsakerna kan diskuteras men är i alla lägen fascinerande – med 50-talets välstånd kom även monstren tillbaka, från att ha varit mer eller mindre på deken och/eller förlöjligade under 40-talet. Nu var det skräck i svarta laguner,

Jag har en hatkärlek till den svenska språkkutymens behov av ondskefulla förenklingar och blodlösa konkretioner. En versal per titel! Översätt titeln till något man kan förstå! Död åt all romantik! Fram med Mariekexen, fika som folk.

Här i Skandinavien vill jag minnas att Nattvakten (1994) var ett stycke hip när det begav sig, en Scream innan Scream, starten på den korta men fina danska skräckvågen (jo, jag vill bestämt mena att en sådan fanns!) och på sitt sätt en unik snackis.

Ett problem jag har med vissa arthousefilmare, som vill vända Hollywoods logik mot sig själv, är att deras läsning av Hollywood ofta är för grund – en hel del Hollywood-filmer vänder logiken mot sig självt alldeles utmärkt.

”Elementary, my dear Holmes”

”Alltså, hur orkar du egentligen?”

<- 1951. … Nu över till något helt annat – från den avlägsna dåtiden till den avlägsna framtiden. Detta gäckande år 2000!

Night of the Living Dead är eventuellt den viktigaste skräckfilm som någonsin gjorts. 

Tanken på Sherlock Holmes som superhjälte i de allierades tjänst var… dum. Det insåg publik, kritiker och till slut även Universal. Efter Sherlock Holmes i Washington (1943) var det ingen som trodde på en Holmes tagen ur sitt rätta sammanhang, uppe i flygplan med vågig pre-beatnik-frisyr. Det var, och är fortfarande, den minst omtyckta