Videosöndag

En filmblogg

2021-09-14

🎞 Dune (2021)

Hey ho, let’s go!

Denna recension är också publicerad på den nya sidan. Det lär bi den sista filmrecension jag publicerar på Videosöndag innan flytten dit blivit komplett.

2021-08-13

Framåt, mot den stora måndagen!

Det är dags att flytta ut.

I höst kommer jag att rigga upp en ny sida under eget namn och allt material på Videosöndag kommer att migrera dit.

Det betyder att Videosöndag, formellt sett, inte kommer att finnas kvar.

Huh!

Se där!

Ibland går saker fort.

Men jag tycker om hur det här har gått till. I takt med att jag haft – eller möjligen lagt – mindre tid på att skriva om film har sidan också krympt, både innehåll och läsare. (Vem vet om någon ens läser det här? Kanske mina mest trogna läsare är robotar). What goes around… och varför det ligger till så? Tja, kanske är det en fas, kanske är det något permanent. En gång i tiden tyckte jag inte att det fanns så mycket viktigare saker i livet än att uppleva och begrunda film. Nu har film förvandlats för mig, bytt plats; film är nu en av många saker jag uppskattar och begrundar, film har blivit del av musiken snarare än hela orkestern. Numera bor jag ute på landet och kan stanna hänförd på en vinterpromenad i skogen, minnas barndomens (och Olles) skidfärd och gå hem och skriva en harang om inre och yttre världar. Men inte förrän jag tagit några långa minuter där ute. I nuet. Stanna kvar där. En dag måste man gå, en gång för alla.

Så!

Naturligtvis är mina tankar någonstans, bara inte just här, just nu.

Och när den tanken klarnat, som en sliten gammal polaroidmetafor, lyste den plötsligt väldigt klar.

Sedan har vi ju det här med film, i sig. Det var en sak att ha en egen liten personlig filmkris – varför orkar jag inte se så många filmer längre, varför svarar jag sämre på dem, vad ska jag med dem till? – men när corona lade sig över Hollywoods hjässa (och därmed, indirekt och direkt, resten av filmvärlden) började det faktiskt kännas som armageddon. Låt säga Michael Bay-profetian. Slutet på filmmediet, som vi känner det.

Förlåt, som jag känner det.

Det är såklart alldeles löjligt att påstå att film inte längre finns. Men just nu hittar jag inget bättre sätt att formulera det på.

Det var illa nog redan 2012, när jag skrev den första posten på Videosöndag, en recension på Errol Morris’ Tabloid. Men då fanns fortfarande film, som jag nu måste uttrycka saken. Det fanns ett hyrutbud, till exempel, och det gick en tydlig skiljelinje mellan långfilmer och TV-serier, bio och strömmat. Storfilmer var uppföljare och remakes, förvisso, men de hade inte börjat äta sin egen svans. Jag har inte sett Space Jam 2, men dess blotta existens gör att jag ryggar tillbaka inför tanken på att skriva något om den. Jag vet inte om någon med handen på hjärtat kan argumentera för varför någon överhuvudtaget måste skriva om den. För att den är där? Det är mina elräkningar också. Jag behöver inte recensera dem.

Ett annat exempel är Fear Street, på Netflix (ni vet, som man säger, ”på Netflix”, sådär), som jag i förbannad nyfikenhet gick igenom häromveckan. Jag brukade alltid stoltsera med att skilja titlar för film och TV genom kursivering för film och ”citationstecken” för TV. Men vad är det här?

För de som inte vet är Fear Street en skräckstory i Det-och Stranger Things-traditionen, pitchad av partnern till en av skaparna av just Stranger Things. Den har ploppats upp i tre delar. Den första utspelar sig 1994 och ligger på samma nivå som en direkt-till.video-film från 90-talet, typ Candyman 3 från 1999. Den slutar på en cliffhanger som tar oss till andra filmen, som utspelar sig 1978, och som bara är ett godtyckligt mishmash av klichéer á la Fredagen den 13:e (et al) utan någon som helst storystomme. Den sista delen är ytterligare en flashback, den utspelar sig 1666 och har, faktiskt, en riktig story och en riktig intrig; okej, det är vilken annan häxberättelse som helst, men det är åtminstone en berättelse. Åtminstone är det en berättelse i en timme. Sedan hoppar vi tillbaka till 1994 (nu, mitt i denna ”del 3” heter filmen plötsligt ”1994: Part 2”).

Det är en sak att ingenting som händer i Fear Street har substans eller räckvidd längre än tjugo minuter (senast tjugoen minuter efter att man sett det har man alltså glömt alltihop). Det är något annat att det rent formellt inte går att avgöra vad man tittar på. Det är praktiskt taget en TV-serie men den kallar sig för film, den klär ut sig till film genom tusen referenser och den spelar på långfilmens estetik genom tomrummet som långfilmen nu lämnat efter sig. Trots allt, hade långfilmen betytt saker för människor här och nu, hade det inte varit ett tomrum som vem som helst kan klampa in i, så skulle Fear Street inte kunnat göras. Att ett sådant här kusligt hybridverk existerar är just på grund av tanken (eller faktumet) att långfilmen, för bio no less, tycks spelat ut sin roll.

Till viss del gör det mig detsamma; för mig har film alltid betytt historia snarare än samtid, och dess inneboende kommersiella natur har alltid gjort det svårt för filmen att komma upp till samma ”verkshöjd” som litteratur och teater (säger ”verkshöjd” eftersom det är ett epitet som inte motsvarar någon verklig innebörd; det är ett begrepp som hittats på helt utifrån smakklassicism). Och Netflix är egentligen bara den logiska slutstationen. Utbudet är mediokert men perfekt avvägt för den majoritet som inte bryr sig om annat än att bli ”underhållna” för ”stunden”, och som därför inte blickar bakåt i tiden längre än 90-talet (och ett par ”goa rullar” från 80-talet; extra insatta moviebros har sett något dussin filmer från 70-talet också, kanske till och med två stumfilmer; både Nosferatu och Metropolis). Det är också därför sidor som Netflix kan bestämma vilka filmer som hör hemma i vilka ”moods”. Du behöver inte undra vilka filmer som är ”fredagsmys” för Netflix har redan bestämt det. De har bestämt det eftersom de har kontroll över vad film numera är (läs: deras utbud) och vet att du ändå inte bryr dig. Film har här förvandlats till ingenting mer än det som slås på när en tuff arbetsvecka är över eller när man helt enkelt inte orkar tänka på något. Film har alltså till sist, nästan helt och hållet, blivit en slags mental soptunna. Om det inte är att kalla för skräp så… sedan kan man sitta och räkna etniciteter och sexuella läggningar tills korna kommer hem. Jo, det finns en homosexuell romans som löper som en röd tråd i Fear Street. Men det är ju för sent påtänkt, nu när vi ändå bara tittar för att vi skiter vi vad vi ser på. Eller så är det bara ännu ett exempel på bristen på smärtpunkter, rädslan för att komplicera eller ställa saker på ände; tillgångens vilja att vara till lags. Ingenting ska provocera eller överraska, för ingenting ska egentligen vara där. Du kan trots allt inte stänga av hjärnan om du reagerar på vad du ser.

Jag vet ärligt talat inte vad man ska kalla Fear Street och andra tänkbara hybrider. Det visar sig säkert efterhand och jag kommer bry mig lika lite då. Kampen om filmen är förlorad. Ett tänkbart mål nu kan istället vara att propagera för visuell literacitet. Särskilt farliga tycker jag att alla populära dokumentärer är; vem, vad eller vilka de än handlar om. Jag har en känsla av att allt färre kan skilja på en film och ett åtal eller bilder och verklighet; faktumet att en bild alltid är riktad medan verkligheten måste riktas, tolkas. En bild är redan riktad och det går inte att tolka den hur många gånger som helst. Ingen film, oavsett hur rörande eller övertygande den är, berättar för dig hur något ligger till. Den kan på sin höjd vara inspiration, kanske en fingervisning. Men vill du veta, istället för att sitta där och tycka och känna, måste du ta reda på saker själv. I informationssamhället ingår ingen hembeställning.

Jag tillåter mig denna utsvävning för att peka lite på hur den nya sidan troligen kommer se ut. Det finns mycket man kan skriva om. Film kommer såklart alltid vara där, det är inget jag får ur mig. Men jag har också mängder av andra saker – nuförtiden, särskilt – som jag vill grotta ner mig i; perspektiv jag vill försöka förändra, saker som tagits för givet som jag tycker behöver undersökas mer. Till viss del är det ett mognadstecken antar jag – flytten ut blir den stora måndagen efter en nästan tio år lång söndag. Samtidigt går jag tillbaka till vad jag var för tio år sedan; en munter, småflummig bloggare. Vi får se vem som bryr sig. Den som vill ha något med mig att göra kan höra av sig på den nya sidan. Jag har fortfarande förmågan att skriva 200 bra recensioner på ett år. Men inte bara för mitt höga nöjes skull.

Jag har en känsla av att det kommer bli en förändring för det bättre. Jag har alltid sagt att jag inte haft någon anledning att ta ner den här sidan. Det tror jag på fortfarande, rent principiellt. Men allt kan, och bör, förändras. Saker kan och bör röra på sig, flytta ut, bli något annat. Det behöver inte heta samma sak. Det behöver inte vara exakt vad det alltid varit. Sånt är livet. Eller: Life finds a way. Var det visst någon som sa någonstans.

Vi ses.