Horrible Bosses

hb1

2starrating

Regi: Seth Gordon

Det här är nästa kapitel i heteroneuros-genren som uppstått efter Baksmällan. Den är inte hundra procent usel, men verkligen inte speciellt bra. Det främsta problemet är ett som är vanligt förekommande i ”tokiga amerikanska komedier” –  den förlitar sig på idioti. Om karaktärerna var som människor är i verkligheten skulle ingenting i filmen fungera. Filmen skulle rentav inte finnas. Den går ut på att tre snubbar som hatar sina respektive chefer – spelade av Kevin Spacey, Collin Ferrell och Jenifer Aniston – kommer på att dom borde försöka ha ihjäl dom. Det visar sig förstås bli ganska svårt, eftersom dom inte riktigt har den rätta killer instincten.

Men allt detta är långt ifrån lika roligt som det, kanske, låter. Cheferna är visserligen medvetet överdrivna – i synnerhet Kevin Spacey är bra på automatik – men det finns ingen anledning för deras absurda svinighet, och deras långsökta planer på att göra livet surt för våra stackars huvudpersoner saknar helt motiv – dessutom är huvudpersonerna i sin tur märkligt korkade för att vara människor som tagit sig så pass långt i en rimligt högpresterande karriär. Allt som händer i filmen går tvärtemot vad som vore logiskt eller trovärdigt och ändå ska det vara ”situationsbunden” humor. Visst, det ska vara ”kul” och ”överdrivet”. Den får till och med tid över för att  gå in i svarta stereotyper och bögskräck. Hurra.

Det tråkiga är att om den här filmen hade lite framförhållning skulle den kunnat vara en riktig svart komedi, det vill säga en riktig berättelse som råkar ha en besk, komisk aspekt om man vågar notera den. Man förväntar sig förstås inte Dostojevskiij, men filmen skulle kunna leka mer med dom här karaktärerna och faktiskt låta den sätta sig in i tanken på att mörda en annan människa. Det vore kul, på sätt och vis, om dom faktiskt skulle komma i närheten av att på riktigt ha ihjäl Kevin Spaceys odrägliga stomatol-chef, eller Jennifer Aniston, vars chef är psyko-nymfett, förstås, eller Collin Farell som gör en till sån där seriefigursartad karikatyr. Tänk vad konstig stämning det skulle bli.

Men det skulle vara en mycket bättre film. Istället gasar den här på med en intrig som är hundra procent långsökt, osannolik och idiotisk och dessutom är den i grund och botten bara en Baksmällan-ripoff (och den var verkligen inte bra nog att få sitt koncept klonat) och lyckas bara ge ifrån sig några få lyckade skämt. Som när en av personerna sitter på en stakeout och av någon anledning tittar på The Notebook på sin dator och smågråter för sig själv. Rätt kul. Bättre än ingenting alls.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *