Killer Elite

2starrating

Regi: Gary McKendry

Killer Elite är en b-film. Den har ett b-filmmanus, den är regisserad och ser ut som en b-film, dem har b-filmsklyschor levererade av sina skådespelare på ett b-filmsaktigt sätt. Det enda som inte är b är nivån på vilken historien rör sig. På pappret är det egentligen en rätt tät spionthriller, till och med lite historiskt betydelsefull, och varken förutsägbar eller dum. Hade den varit bättre gjord hade det rentav varit en bra film också.

Filmen är byggd på en bok som tydligen är byggd på verkliga händelser – Den utspelar sig 1981 och handlar om internationella lönnmördaraktiviteter. Jason Statham spelar före detta specialagent som fått nog av allt dödande och vill slå sig till ro med sin flickvän (hon är förstås en sån där karaktär som jag kallar för The Thankless Female – hennes enda uppgift är att finnas och vara kvinna). Men en gammal skruttig shejk i Oman vill ha ihjäl soldaterna som dödat hans tre söner och för att vara säker på att vår skallige vän tar på sig uppdraget kidnappar han hans mentor (Robert De Niro) och håller honom som en slags pant. När dom tre männen är döda får De Niro gå. Till jobbet hör också att få morden att se ut som olyckor, så att shejken inte blir misstänkt… Okej. So far so good. Planen börjar sättas i verket av Statham och hans lilla kompani och problemen uppstår rätt omgående eftersom dom här morden/”olyckorna” inte går Clive Owen förbi – han är en annan ex-agent, som inte heller har så mycket för sig än att springa runt och göra uppdrag. Snårigheterna är därmed igång.

Killer Elite är marknadsförd som någon slags korsning mellan Lock Stock & Two Smoking Barrels och The Expendables och i verkligheten är det alltså en rätt seriös thriller – den pausar bara vid enstaka tillfällen för att dra in en mindre biljakt eller ett och annat sånt där handgemäng som Jason Statham ser så bra ut när han gör. Dessutom får Robert De Niro återigen bevisa att han kan göra vad som helst. Hans roll är liten – vad jag vet skrapar han fortfarande ihop pengar för att betala skulderna för Tribecca – men han sparkar röv och skjuter prick på rörliga föremål på ett sätt som skulle göra vilken spion som helst avundsjuk.

Därutöver är Clive Owen, som alltid, bra på det där intensiva vargstirrsättet. En gång i tiden tyckte jag han skulle vara James Bond men jag är nu övertygad – efter att ha sett honom i skabbig läderjacka och 80-talsmustasch jävlas med några punkare som inte låter honom titta på TV ifred – att han är lite mer av en jordnära karaktärsskådespelare. Snarare skulle han passa som en intressant Bondskurk.

Filmen faller, likt så många fallna filmer, på manus och regi. En film med en sån här ambitiös intrig har inte råd med så mycket klyschor att den delar repliker med Rambo III (”My war is over”). Och regin – från debutanten Gary McKendry – är säker bara för att den inte tar ut svängarna. Allt rör sig som genom ett gråblått filter av engelsk tristess. Filmen blir i slutändan varken spännande eller meningsfull; den känns angelägen, men man vet aldrig riktigt om vad. Hemliga polisen är tråkig. Krig är ugly stuff. Jason Statham ger ut en bra höger.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *