Svart venus

35starrating

Regi: Abdellatif Kechiche

Svart venus är en outhärdlig lång, plågsam, utdragen, och helt historiskt trovärdig skildring av mänsklig förnedring, fundamentalt förtryck, härskartekniker, ohämmad rasism, etnocentrism, fallocentrism, rasbiologi, människoexploatering, fascism och i ett bredare perspektiv också brott mot mänskligheten. Jag vet flera människor som inte skulle se igenom hela filmen, och jag vet andra som redan så här långt in i recensionen vet att dom aldrig kommer se den. Jag rekommenderar den ändå, eftersom jag anser den vara viktig.

Den berättar den i Sydafrika väl kända historien om den Khoi-afrikanska kvinnan Sarah Baartman, född 1790 i Kapstaden. Från de korta åren mellan 1810 och 1815, då hon dog, visades hon upp i ”freak shows”, först i Londons smutsigare kvarter och sedan i de dekadenta salongerna i Paris. Hon kallades för ”the Hottentott Venus” och föreställningarna gick ut på att hon som vilde i bur jagade upp publiken, hetsad av de män som praktiskt taget ägde henne. I slutet av sitt liv försörjde hon sig som prostituerad innan hon dog av en långt gången inflammationssjukdom, som kan ha varit smittkoppor, syfilis eller lunginflammation. Efter sin död blev hennes kropp lemlestad, hennes skelett ställdes ut på Musée de l’Homme i Paris och hon obducerades av den franske anatomen Georges Cuvier, som ville ta reda på ”hottentottarnas” länk till aporna. Han var särskilt intresserad av hennes genitalier.

Ovanstående beskrivning kan (miss)förstås som en ”spoiler” men det är snarare en förklaring på förhand (jag vill inte säga varning, för det låter fel). Den här två timmar och fyrtio minuter långa filmen går nämligen igenom den här livsberättelsen utan att ta ställning, eller ebjuda några andra verkligheter, än de som vi vet finns. Eller: Som vi vet med oss finns.

Den tunisiske regissören Abdellatif Kechiche, som tidigare gjort tre filmer jag inte sett varav hans mest berömda har den svenska titleln Couscous, har i den här filmen valt att filma scenerna där hon visas upp och låta dom pågå nästan i realtid från början till slut. Där man tycker att ett klipp i ett konventionellt drama ska komma uppstår inget klipp. The show must go on, är den obönhörliga slutsatsen. Inledningsvis är sekvenserna olustiga, makabra, skamliga. Men mot filmens sista tredje del – när vi befinner oss i Paris – har dom blivit mer sexuellt orienterade och nästan helt outhärdliga. Det står då klart att rör oss i Lilja 4-Ever-territorium. Vi betraktar en film som rör sig närmare Pasolinis Saló än man helst vill att någon film efter den ska göra.

Precis som i dom filmerna är förståelsen svår att misstolka (även om jag vet att filmen redan nu givetvis misstolkats av vissa recensenter). Keciche har filmat dessa sekvenser på ett sådant sätt att det oundvikligen blir vi, du och jag, som deltar som åskådare. Det är en attack, en anklagelse och ett slags straff. Och är du vit europé, som jag, är du skyldig, i och med din egen historia. Det här är vad vår fina civilisation, som vi burit med oss så länge, består av. Vedertagen rasism. För att uttrycka det mycket milt.

Filmens förståelse är brutal. ”Vi” har inte historien på vår sida. Den här filmen ger oss ingen ärofylld advokat att förespråka vår huvudpersons mänskliga rättigheter, som vi så tillfredsställande fick det i Anthony Hopkins tappra gestalt i David Lynchs Elefantmannen. Inte heller får vi en hård men ”bitterljuv”, katharsis-betonad saga om förtryck men ”hopp” som i Steven Spielbergs Purpurfärgen, som var fin men onekligen dränkt i John Williams musik. Baartman spelas med återhållen briljans av en skådespelerska vid namn Yahima Torres. Hon säger inte mycket. Vi får veta att hennes familj dött. Hon har lagen på sin sida, egentligen, och hon har tekniskt sett möjligheter att ta sig loss från sin fångenskap. Men hon får betalt och hon väljer att inte svika sina arbetsgivare, främst sharlakanen Caezar (Andre Jacobs) som är mannen som är ansvarig för hennes öde och är den som tagit henne med sig från Sydafrika. Filmen tillkännager till och med att det fanns en rättighetsrörelse för afrikaner, som arbetade för att få henne fri, men hon tar inte den vägen. Vi får inte veta varför. Det är uppenbart att hon är olycklig, utmattad, efterhand också allt sjukare. Man är kanske frestad att dra flera slutsatser. Detsamma gäller Caezar, som uppenbarligen exploaterar henne för egen vinning; men vi får aldrig säkert klart för oss om han själv förstår detta, eller om han lever i förnekelse. Allt han säger till henne låter som saker som man kan höra antingen från någon som tror varje ord, eller någon som vill få över en på sin sida och vet hur han ska göra. Som sagt finns slutsatster man kanske vill dra.

Men det är inte en film som har den agendan. I en extremt negativ recension på kulturbloggen frågar sig bloggaren Katarina Hedrén varför Kechiche om han nu ”kunde föreställa sig simulerade ridturer på [Baartmans] rygg och hur hon åt vindruvor från en dildo, borde han inte också kunnat ha föreställa sig hennes drömmar, förhoppningar och ilska?”

Svaret på den frågan är kort och gott nej. Och det är precis det som filmen, anser jag, går ut på. Det finns källor att hämta ifrån om man vill simulera de franska överklassmiljöernas dekadenta nöjen. Skildringen av dom hittar jag åtminstone i min egen föreställningsvärld. Men tragedin i Baartmans historia ligger just i faktumet att hon inte hade någon röst, att hon behandlades som ”ett stycke hjälplöst kött att tafsa på, förlöjliga eller tycka synd om” (som Hedrén uttrycker det). Bristen på en källa till hennes egna tankar och ord är så plågsamt verklig, och den olycka och frustrerade introverta tystnad som strömmar ifrån Torres är det ärligaste porträtt av henne jag överhuvudtaget kan tänka mig. Det fanns ingen plats där hon gavs en röst. Och eftersom vi fortfarande idag har en västvärld som bygger på samma strukturella orättvisor, och vi fortfarande är en del av dessa förtryck, vore det hyckleri att hitta på en nu. Åtminstone enligt den här filmens logik. Spielberg hade helt klart gjort en annan film.

Precis som i till exempel Michael Hanekes Funny Games-filmer är jag medveten om att Svart venus är en film som kommer få kritik för att vältra sig i precis vad den kritiserar. Men jag har kvar hållningen att det argumentet bara bekräftar kritiken i sig och accepterar förnekelsen av den. Jag ser Svart venus som en protestfilm. Jag är glad att jag har sett den. Jag tänker inte se den igen.

FREDRIK FYHR

Svart venus släpps på DVD 25/1.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *