Dogtooth

25starrating

Regi: Yorgos Lanthimos

Den här grekiska filmen var en av förra årets mest omtalade internationella filmer, redan 2009 fick den Un Certain Regard i Cannes och sedan dess har den blivit i det närmaste universellt hyllad. Jag har inte sett den förrän nu, och det brukar bli så för min del med såna filmer. Dom är lättare att uppskatta när hypen lagt sig och man slipper distraheras av känslan att man dras med i ett nutida ”event”. Bra konst är, som bekant, tidlös och inte modern.

Och det är väl just som konst man bör betrakta Dogtooth, en film med högre ambitioner än majoriteten filmer man ser per år, och det är just i den lite strängare åskådningen som filmen brister. Den är inte utan kvalitéer, men den är långt ifrån det mästerverk som många verkar ha sett i den. Styrkan ligger i regin och i skådespeleriet, svagheten ligger i materialet. Det känns som att den kan kopplas till något aktuellt, med tanke på vår nutida Fritzl-verklighet,  men ändå känns ingenting i filmen särskilt angeläget, och i grund och botten är idén inte speciellt originell heller.

För den som inte vet handlar fimen om en familj som bor i ett stort hus vid en stor trädgård, inmurade av ett högt staket. Här är barnen – två tonåriga döttrar, en tjugoårig son – utan sin egen vetskap fångade. Föräldrarna har nämligen ”uppfostrat” dom till föreställningen att världen utanför består av människoätande katter. Pappan kör varje dag till en fabrik där han jobbar (med något). Exakt vad mamman har för idéer om det här framgår inte, men föräldrarna verkar vara överrens om sitt familjeprojekt (och nej, givetvis har dom inga namn).

Filmen presenterar omedelbart sin poäng med diverse inslag som ska vara slående. Till att börja med får vi veta att dom har ett märkligt vokabulär; dom får kontinuerligt lära sig nya ord; ordet hav överrensstämmer till exempel med fåtöljen i vardagsrummet. En första tanke är att det här nya språket är designat så att alla föreställningar om frihet istället leds till domestiska föremål. Men det finns egentligen inga bra belägg, för man får inte veta speciellt mycket om varför (det här är ett viktigt ord i sammanhanget) dom har ett eget språk.

Inledningsvis är filmen fascinerande, eftersom den är så välgjord. Regissören Yorgos Lanthimos har en uppenbar järnhand över det visuella; kameraplaceringarna är exakta, antingen visas allting i helbilder eller runt hörn eller i konstiga vinklar, som om åskådaren betraktar allt i smyg. Skådespelarna är också närvarande och trovärdiga. Allt känns bäddat för en fascinerande resa.

Men Dogtooth gör inte mycket av sin premiss. Det är inte en berättelse i den strikta traditionen där instängda eller förledda människor lär sig att dom lever i en lögn och börjar bryta sig ut – även om sista halvtimmen antyder något liknande – och inte heller är det en psykologiskt orienterad film; för ingenting händer i den och man får inte veta vare sig hur barnen egentligen tänker eller känner och inte heller får man veta hur föräldrarna tänker sig. Flera praktiska frågor uppenbarar sig – varför har barnen ett annat språk, medan dom fortfarande kan läsa och skriva? Finns det något utvecklat system? Har inga människor någonsin stått på den stora kullen som blickar ut över huset, och har ingen i så fall ifrågasatt huset? Vad är, till att börja med, dom här barnens syn på yttervärlden? Uppenbarligen är filmen, på ett sensmoraliskt plan, en slags överdriven skräckbild av den nitiske föräldern som har kontrollbehov över sina barn. Men det säger ju sig självt.

Istället för att bli en fängslande film blir Dogtooth, oväntat nog, ganska tråkig och förutsägbar. När det väl framgår att Lanthimos tycker att filmens idé är filmens självändamål, och att han inte tänker göra någon djupstudie i sina karaktärer, eller i första taget bemöda sig med en intrig, så vet man att det bara finns en väg att gå; mer av samma sak. In med det könsrelaterade slafset, och så lite random våld och blod på det. Poängen med filmen står klar i första scenen; de resterande scenerna är en uppvisning i cineastisk tautologi.

Vissa ser filmen som en hysteriskt rolig ”satir”. Det är ingen satir – för en satir kräver ett ordentligt ämne att föra satir över – men den är onekligen rolig här och var, om man kan se humorn i en oskyldig stackars slaktad katt, eller omdöpandet av en lampa till en fitta (jag är inte alls ironisk). Andra komiska stunder är mer besläktade med den amerikanska indie-quirky trenden; det blir trubbel i paradiset när en av döttrarna råkar se Rocky och därefter kan filmens repliker utantill. Vid ett annat tillfälle dansar dom på ett knäppt sätt, vid ett annat leker dom att dom är hundar, och så vidare. Humorn blir möjlig genom en av fimens brister – den är inte speciellt realistisk. Det, i sin tur gör, att den inte kan bli särskilt gripande. Samtidigt är den givetvis alldeles för allvarlig för att vara en komedi. Det är en film som bara är; den visar upp sig, via en mycket genomtänkt stil, men det går egentligen inte att hitta så mycket innehåll i den annat än det som är uppenbart. Ja, om man ser en karaktär slå sig själv i ansiktet med en hantel kommer det se jävligt äckligt ut. Om karaktären skrattar efteråt kommer det vara ”obehagligt”. Alla dessa saker förutsätter att man inte ställer sig ett enda varför.

Filmen är välregisserad, välgjord, välspelad. Den är så pass ambitiös att man inte kan säga att den är dålig. Och idén, som filmen helt förlitar sig på, är onekligen både spännande och fascinerande. Men det här ordet – varför – är inte till filmens fördel. Det är en film som förutsätter att publiken sitter och stirrar och, likt barnen i filmen, accepterar allt utan att ifrågasätta någonting. Varför filmens koncept är fascinerande och kuslig förstår nog dom flesta. Men när vi lever i en verklighet där detta inte nödvändigtvis är en bisarr fantasi – inte alls, faktiskt, med tanke på Fritzl-fallet – så är det inte snålt att förvänta sig en film som gör någonting mer än att bara konstatera det.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *