Meet Monica Velour

25starrating

Regi: Keith Bearden

Det här är en fin liten indiefilm. Den börjar som något man är alltför välbekant med, men den arbetar sig fram till något som man inte ser speciellt ofta – riktiga människor. Den gör det alltför sent för att kunna rekommenderas helt, men å andra sidan är den inte alls dålig. Redan nu kan jag säga att Kim Cattrall är förödande bra i den ena huvudrollen – hon spelar före detta porrstjärna som numera lever i en husvagn. Det låter klyschigt, och är det till viss del, men jag lovar att hon verkligen är sjukt bra. Så på sätt och vis ger jag filmen, som i bilden ovan, tummen upp.

Huvudpersonen är sjuttonåriga Tobe. Han är ungefär som Napoleon Dynamite skulle vara om han funnits i verkligheten. Han är verkligen en hopplös karaktär som jobbar med att sälja tacos i sin farfars gamla Varm korv-skåpbil, lyssnar bara på 30-talscrooner och är besatt av Monica Velour – en porrstjärna från 70-talet. Hans största lycka – eller vad det är han nu känner bakom sitt gapande stirr och sin dåsiga blick – är att hitta någon av hennes filmer på obskyr VHS att lägga till samlingen. Filmerna heter saker som Frankenbooty och Saturday Night Beaver. ”This movie is totally rare” förklarar han med avlägsen beundran för sin bästa kompis, en tio år gammal unge som råkar bo i huset mittemot.

So far, so Indie Movie. Intrigen drar igång när han Tobe anledning att åka till en annan stad för att sälja sin varmkorvstruck och samtidigt träffa Monica Velour herself som nuförtiden gör ”shower” på en ”lokal bar”. Ja, det är en strippklubb. Efter att han fått stryk och hon av en slump släpat hem honom till sin husvagn lär dom känna varandra lite bättre. Hon tycker hans fascination för hennes 70-talsliv som porraktris är någorlunda kuriöst men hon har förstås inte tid att umgås hur länge som helst med någon ”really weird kid”. Hon har nog med problem, med tanke på att hon inte fått vårdnaden om hennes lilla dotter som istället bor med en skitstövel hon råkade gifta sig med. Tobe har dock anledning att stanna kvar i den lilla staden några dagar och, kan man tänka sig, dom börjar efterhand lära sig ett och annat av varandra.

Meet Monica Velour är en lite knepig film att förhålla sig till. Det finns dimensioner i den som är riktigt begåvade, och den har riktiga ambitioner att berätta en historia som verkligen är på riktigt. Samtidigt håller den sig på mattan med en intrig som följer en väldigt traditionell formula, den förklarar i dialoger vad den skulle kunna berätta i bilder, och den får inte till den rätta punchen som ett sånt här drama skulle kunna behöva.

Anledningen är förmodligen för att filmen är skriven och regisserad av en ambitiös nykomling, vid namn Keith Bearden. Det är inte omöjligt att han gör en riktigt bra film under det här årtiondet. Meet Monica Velour är inte den filmen, men man anar någonting spännande i den. Den går igenom en rätt lång transportsträcka och det är inte förrän filmens sista tredjedel som den överraskar åskådaren med att faktiskt börja prata allvar. Monica Velour – eller Linda Romanoli som det visar sig att hon heter på riktigt – har inga illussioner om livet, sin relation till alkohol eller droger och hon ”umgås” med samma trailer park-drägg som ropar skällsord efter henne när hon går förbi. Allt detta är för mycket för lillkillen Tobe att förstå. Han vill ”hjälpa” henne och man förstår plötsligt att han bara är sjutton år. Han är långt ifrån någon ironisk huvudperson i någon ironisk, quirky indiefilm. Han är på helt fel plats, med en mycket förvirrad agenda. Hur blev det så här? Han pratar om sin sitt behov av att ”hjälpa” henne med en charmig skräpsamlare som ska köpa hans korvbil (Keith David) som säger: ”I hate to be the one that tells you this, but maybe you’re not old enough for this ride”.

Keith David är en skådespelare som kan säga såna repliker och få dom att låta hur djupa som helst. Tjugoettårige Dustin Ingram, som spelar Tobe, känns i jämförelse som en amatör som letar efter rätt tonläge men när han hittar den – vilket han för det mesta gör – är han både trovärdig och märkligt sympatisk.

Men det som verkligen räddar fimen är Kim Cattrall. Man kan tycka att det är en förutäsgbar roll för henne – man tar hennes roll i Sex And The City och slår ihop det med ”övervintrad porrskådis” – men jag måste säga att jag blev genuint imponerad och berörd av henne i den här filmen. Hon är alldeles förödande bra. Det finns inte en stund då hon vinkar till publiken med någon form av meta-ironisk humor och framför allt så spelar hon aldrig över, eller faller in i något slags melodramatiskt schablon-Oscar-aktigt skådespeleri. Detta trots att hon i den här filmen, som tekniskt sett kom 2010, är bättre än alla som var nominerade för bästa kvinnliga huvudroll – inte minst Natalie Portman, i den dumma och totalt överskattade Black Swan.

Cattrall är i den här filmen så trovärdig att man då och då tror att man ser på en film som är bättre än den är. Hon har flera scener som hon helt dominerar och gör till socialrealistisk naturalism som skulle göra Stefan Jarl imponerad. Jag misstänker att hon själv träffat en del kvinnor som den hon spelar, i sitt liv. Sådana som är gamla nog att vara visa men för sårade och förbittrade för att orka göra något konstruktivt med sina liv. Jag vet att jag gjort det – på vissa typer av barer och parkbänkar – och Cattrall förkroppsligar denna socologiska figur fulländat.

Men det är tyvärr inte i manuset karaktären ligger, utan helt i hennes framträdande. Vid ett tillfälle säger hon till Tobe att ”You wouldn’t even know who I was unless I balled on camera”. På papperet låter det som en typisk replik. Man måste se filmen för att förstå hur Cattrall får den att låta helt autentisk.

Filmens problem är att den inte gräver tillräckligt i sina karaktärer, och inte ger dom nog med dimension. Som filmen är gjord nu är åskådaren alltför ofta medveten om att filmen handlar om Karaktärer I En Film och inte, som ambitionen verkar vara, människor i verkligheten. Kim Cattrall är dock så pass bra att jag kan rekommendera filmen för den som vill se ett verkligt storartat, helt förbisett, kvinnoporträtt. Filmen i sig, well, den har känslan men inte rätta viljan. Mycket i den är bra, men tyvärr inte tillräckligt bra.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *