En dag

25starrating

Regi: Lone Scherfig

Det här är en film som länge höll mig kluven. Å ena sidan är det en välspelad och välgjord film som till stora delar är behaglig att följa. Samtidigt är det en film som inte är så bra som den skulle kunna vara. Det som till slut fäller den är dom sista tjugo minuterna, som innehåller en händelse som gör att filmens svagheter blir alldeles för uppenbara. Den är baserad på en bestseller av David Nicholls, som också skrivit manus. Jag har inte läst boken men jag tror att den är bättre. Berättelser som i kärnan bara handlar om människor, och hur livet förändras med tiden, lämpar sig redan bättre i litterär form. Tankar och känslor kan formuleras på ett sätt en läsare kan känna igen och förstå, händelser kan berättas som om dom hänt på riktigt, en människas liv kan göras mer allmängiltigt i en roman. På film blir det gärna som i den här filmen; det är tilltalande, men det når inte riktigt hela vägen fram.

Filmen är engelsk, och handlar om Dexter (Jim Sturgess) och Emma (Anne Hathaway). Den femtonde juli 1988, en kväll efter att båda tagit Universitetsexamen i Edinburgh, träffas dom och spenderar en natt ihop. Dom bestämmer sig för att vara vänner. Filmen fortsätter därefter att utspela sig den femtonde juli, år efter år, genom hela 90-talet fram till vår nutid. Dexter och Emma förblir vänner, de utvecklar en syskonliknande relation, glider isär ifrån varandra, blir ihop med andra, går igenom diverse ålderskriser. Under ytan finns, förstås, hela tiden känslan av att dom egentligen är menade för varandra. Men livet blir gärna som livet vill, och dom har andra mål än bara att tillfredsställa sitt civilstatus.

Hon har författardrömmar och måste jobba för att försörja sig, han är ett rikemansbarn och kan göra vad han vill men – i takt med att 90-talet esklerar in i Cool Britannia-eran – sjabblar han bort sitt omdöme med sprit, kokain och ett uselt kändisskap när han leder en anskrämlig TV-show och i kvällspressen blir utsedd till Englands mest outhärdliga människa. Men en notis till oroliga 20-nåntings: Livet fortsätter! Det är inte hela världen. Man kan alltid börja om. Du är inte så gammal som du tror.

Jag svävar iväg lite här, märker jag, för jag tror att de livsvisdomar man kan få ut av den här filmen till stor del är sådana man får hitta på själv. En dag en film som ger sken av att vara milt existentialistisk, men i grund och botten är den inte så trovärdig. Sturgess och Hathaway är bra i rollerna – när man väl accepterar Hathaways brittiska accent, vilken ändå inte är så farlig som när vissa andra amerikanska skådespelare gett sig på denna ökända fälla – men det finns något lätt ytligt och orealistiskt över hur deras liv ter sig. Ett år bor Emma i Paris, till exempel. Ett annat år jobbar Dexter i ett kök på en restaurang. Och det är verkligen tur att just den femtonde juli är ett datum där så mycket intressanta saker råkar hända.

Denna känsla av luddighet går bra ihop med filmens i övrigt kanske starkaste kort – Detaljrikedomen i tiden som går är exemplarisk. Filmen är regisserad av danska Lone Scherfig och även hennes tidigare An Education präglades av hur trovärdig det tidiga 60-talets Storbritannien såg ut. En dag är ännu mer överväldigande. Ofta när tidsperioder ska skildras verkar det vara en omöjlighet att få till en trovärdig miljö. Men jag måste nämna, vid namn, scenografin av Mark Tildesley och kostymerna av odile Dicks-Mireaux för jag tycker dom borde blivit Oscarsnominerade. Det finns ingen glamour över dåtiden, på klubbarna 1993 spelades Rythm of the Night och en sekvens som utspelar sig i Paris år 1990 känns bokstavligt talat som en fransk film från 1990. Alla kavajer är sandbruna, jeansen sitter högre än Marlboromannens och frisyerna är vågiga. Hela filmen är präglad av en otroligt imponerande visuell återskapning av den tid jag själv varit med om.

Men, liksom symptomatiskt, gör filmen inte tillräckligt mycket med sina karaktärer, trots denna effektiva ”look”. Det här är en film som handlar om riktiga människor och om hur deras liv artar och urartar sig – det är en sån där film som andas öde och slump och som aldrig glömmer bort sin tro på den sanna kärleken. Men vi får aldrig riktigt veta vad dom två huvudpersonerna bokstavligt talat känner och tänker om varandra – vi får aldrig ens se Emmas poesi eller de berättelser hon skriver – och även om Sturgess och Hathaway gör allt dom kan med sitt skådespeleri för att i blickar och gester förmedla att dom egentligen är fästa i varandra, blir det ändå bara… ja, skådespeleri. Det finns något hypotetiskt över filmen, som om den säger: Det Här Är En Film Om Människor, Livet Och Kärleken Som Det Är I Verkligheten. Så Här Ser En Sån Film Ut. Men egentligen känner vi inte att dessa karaktärer riktigt är där, med oss, i verkligheten ändå.

Man kan jämföra med de många klassiker som som finns i denna romantiska subgenre. En är Våra bästa år från 1973 med Barbra Streisand och Robert Redford. Där får vi möta två människor som faktiskt kanske inte kan följa sina hjärtan eftersom dom står på olika sidor politiskt och moraliskt. Där lär vi verkligen känna två människor, och vi drabbas av såväl deras känslor för varandra som deras vilja att stå för sig själva.

Och i Richard Linklaters 90- och 00-talspärlor Bara en natt och Bara en dag träffas två unga människor på ett Europatåg, spenderar en natt i Wien och skiljs åt; när dom nio år senare träffas senare i vuxen ålder förstår vi omedelbart att denna oresonliga kärlek kommer riva ner alla konventioner. Oavsett hur vuxna och civiliserade dom blivit kommer dom där gamla känslorna från ungdomen vara det som är värt något. Och det mästerliga i Linklaters två filmer är att det blir fullständigt trovärdigt, till och med rimligt.

Men En dag är lite plastig i jämförelse. Som jag sa inledningsvis avslöjar filmen sig själv i slutet. Hade den bara tuffat på hade jag kanske kunnat rekommendera den helhjärtat, men en vändning kommer mot slutet (den är så schablonmässig att jag misstänker att den eftertänksamme läsaren redan nu kan gissa vad det är) och då blir det tydligt att filmen inte kan lyfta sin egen tyngd och den består inte av människor utan skådespelare som, hur mycket de än försöker, inte kan förmedla den kärlek, sorg, glädje och mystik som livet och levandet innebär. Kanske är det boken det är fel på ändå. Allt tekniskt i filmen är ju egentligen bra. Det är dumt nog storyn – som är hela poängen med filmen – som inte riktigt håller. Det resulterar i en film som ser bra ut, och som man vill tycka om, men som inte riktigt håller vad den ser ut att kunna lova.

FREDRIK FYHR

En dag släpps på DVD 14/2.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *