Poesi

poesi 2012 videosöndag0

35starrating

Regi: Lee Chang-dong

Vid det här laget har Sydkorea varit det stora innelandet bland mer trendkänsliga cineaster i nästan ett helt årtionde. Alltid när man ställt frågan vart originella kvalitetsfilmer kommer ifrån har landet alltid kommit på tals. Själv har jag varit sen att hoppa på tåget sedan jag utnämnde mig själv till officiellt surkart då jag ansåg att den vansinnigt hyllade Chan-wook Park var rätt överskattad. Sedan dess har jag liksom varit lite skygg mot detta nycineasmens kvalitetsmärke som sydkoreansk film blivit. Man kan säga att det helt enkelt inte blivit av.

En annan hyllad sydkoreansk regissör är Lee Chang-dong och Poesi är hans femte, och senaste film, och den vann priset för bästa manus på Cannes. Mitt första konstaterande efter att ha sett den var att jag nu har fyra nya filmer jag måste gå igenom. Det är kanske inte en film som kommer upp till en mästerlig nivå (det är det inte så många filmer som gör) men är nog så fascinerande för att, onekligen, komma ifrån en kultur där man blivit klar med vad filmen som medium och konstform hittils gjort och nu vill ta ett steg längre.

Huvudrollen spelas av Yun Jung-Lee, en världsstjärna i hemlandet, och detta är hennes första roll sedan 1994. Hon spelar Mija, en sextioårig liten tant som bor i en anonym mellanstor stad tillsammans med sin sonson, en oduglig sextonåring som bara vet hur man tittar på TV och ber om mat. Mija är dock, tyvärr, inte en sådan tant som säger ifrån. Hon klär sig i ganska färgglada och eleganta kläder och är varje dag lika munter som hon är smått naiv och bortkommen – hon lever på socialbidrag och får pengar genom att ta hand om en gammal gubbe som blivit halvt förlamad av en stroke. En dag får hon för sig att börja gå i en dagkurs i poesi som hålls i stadens kultrucentrum. Kursen leds av en trevlig figur som uppmuntrar henne och de övriga i klassen till att försöka verkligen ”se” saker i deras omgivning; alla kan lära sig att skriva poesi, menar han, bara vi förstår vad vi verkligen känner för saker omkring oss.

Följande saker händer: Det visar sig att sonsonen står anklagad tillsammans med fem andra pojkar för att ha våldtagit en klasskamrat, som senare tagit livet av sig genom att hoppa ner i en stor flod som rinner utanför staden. Mija får också veta att hon har Alzheimers. Den smärre virrighet hon upplever nu kommer långsamt men definitivt bli värre, och från att bara glömma bort enstaka ord kommer hon glömma allt; adjektiv, verb, substantiv. I den ordningen.

Det här är inte den typen av film där handlingen i sig är viktig. Det är en film som handlar om sin tematik. Det finns en poetisk logik även i själva filmen – omständigheterna ställer frågor utan att egentligen behöva ställa dom. Finns det en ”äkta” skönhet? Vad menar man egentligen när man säger att livet är ”vackert”? Och hur ska känslorna för våld och meningslös död, känslorna för det som inte alls är vackert, kunna samsas med det som talar till oss med kärlek och frid, en slags ömhet? Eller, förresten, är man en bättre poet om man är i de första stadierna av Alzheimers? Det sista var något jag verkligen klurade på.

Det stilbrott som framför allt utmärker filmen är att huvudpersonen är en karaktär som åskådaren inte alls kan lita på. Eftersom vi får veta att hon har Alzheimers – vi är inte helt säkra på hur väl hon förstår detta själv – är det omöjligt att förutspå vad hon ska komma ihåg eller glömma bort, vad hon ska få för sig att göra härnäst eller vad hon ska säga till vem; vi vet inte vad hon tänker, eller om hon själv riktigt vet. Vid ett par små tillfällen märker vi att hon försöker uttrycka något om sig själv; barndomsminnen återvänder plötsligt, men hon kan inte formulera det. Hon försöker och försöker, som hon säger själv, men hon vet inte hur man skriver poesi. Filmen har flera hjärtknipande sekvenser där man anar att hon hela livet tagit sina upplevelser av levandet för givet och att hon inte förrän nu, när alla hennes minnen ska slukas av en avgrund, försöker minnas och förstå dom.

Att göra en film där huvudpersonen på ett sådant intrikat sätt inte kan förklara för publiken vad den ska tycka och tro är ett bra exempel på briljant filmberättande. Man märker att Lee Chang-dong också är författare. I litteraturen pratar man ju gärna om den ”opålitlige” berättaren, men inom filmen är en opålitlig berättare ett mer eller mindre okänt fenomen. Chang-dong lyckas också, kanske därför, berätta den här historien utan minsta spår av sentimentalitet. När Mija ser sig omkring, för att verkligen ”se” sin omgivning, ser hon samma sak som vi gör. Vid ett tillfälle tittar hon på ett träd. En förbigående frågar vad hon gör. ”Jag tittar på trädet” svarar hon. ”Varför då?” frågar den andra. ”För att se det bättre”. Samma replikskifte i en amerikansk film hade varit dränkt i tramsig musik och drömskt foto som skriver alla på näsan.

Men Poesi är en film som inte tillåter sådant. Det är en slags studie i filmform, på sätt och vis, eftersom Chang-dong gör samma sak som Mija i filmen. Hon betraktar sin omgivning för att förstå poesins väsen – han filmar vad hon ser. Vi är alla med på den här upptäcksfärden. Långsamt pågår den genom den ena sublima sekvensen efter den andra – det mesta går inte att beskriva, eftersom det låter så banalt i text; ungefär, återigen, som poesi.

Filmens intrig vilar till viss del på en våldtäkt. Detta oförlåtliga brott finns genom hela filmen som en typ av osynlig elefant; det adresseras till exempel i form av ett slags deprimerande cyniskt föräldramöte, men större delen av filmen vilar händelsen som en bortträngd skräck. Inledningsvis trodde jag att filmen var moraliskt korrupt, men snart började jag förstå vart filmen var på väg. Ja, det är en film som är långsam och meditativ och som kräver ett visst mått av engagemang också från åskådaren. Återigen. Som poesi. Det är inte i första hand Chang-dongs berättelse, det är Mija. Det är hon som inte förmår närma sig denna tragiska verklighet. Förmodligen, kan man tänka sig, för att hon inte omedelbart kan bearbeta sanningen att hennes sonson (som hon älskar så blint som bara en mormor kan) är, måhända moraliskt förvirrad men alltjämt skyldig, våldtäktsligist.

Inte förrän i slutet, när Mija själv hittat sin inre röst, den som hon kan använda att säga saker hon faktiskt kan stå för, kan hon sträcka ut en slags hand och be, inte om förlåtelse utan förståelse, till den döda flickan. Den kärlek som också finns i sorgen. Det blir en dikt till slut. Också filmen når en lyrisk punkt som till sist lämnar åskådaren i äkta begrundan. Poesi är, för den som inte redan förstått det, en oerhört vacker film, när den väl börjar sjunka in. Som poesi, onekligen.

FREDRIK FYHR

Comments

Lämna ett svar till methmaga Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *