Paranormal Activity 3

paranomal activity 3

2starrating

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Paranormal Activity 3 ställer en inte alldeles dum fråga: Hur många gånger kan man se en dörr slå igen och fortfarande tycka det är skitläskigt? Svaret för vissa är säkert hur många gånger som helst. För min del är nog det roliga slut i och med den här filmen. Jag svalde den första nästan utan protester och jag var till och med snäll mot den andra, men när man väl inte berörs av vad man ser känns en Paranormal Activity-film, denna, bara tom, död, och billig.

Den första filmen skildrade ett par som blev galna av att deras hus blev invaderat av en demon som sedan visade sig bo i kvinnans kropp; poängen var, som i alla dessa filmer, att allt var handfilmat och rubricerat som ”upphittat” material, utan för och eftertexter. Den andra filmen handlade om ungefär samma sak, men nu var kvinnan i det nya paret syster till kvinnan i det första paret. Så finnes det ett samband? Ja, det visar sig att dessa två systrar redan var bebodda av onda demoner när dom var barn. Så den här filmen ska bestå av en flyttkartong gamla kasetter som tillhört deras föräldrar och som skildrar deras demonbesatta barndom som dom, förstås, inte längre kommer ihåg.

Man bör alltid poängtera att kritik av den här subgenren skräckfilmer, found footage-filmer, är lite kruxig. Jag ska göra mitt bästa för att vara rättvis. Det som kännetecknar found footage-filmer har ända sedan The Blair Witch Project varit den fascinerande, väldigt radikala, uppdelningen av publiken: Antingen tycker man dom är skitläskiga eller så tar man dom inte alls på allvar, och reaktionen är så spontan att den genast blir varken eller. Jag har alltid tyckt det varit ett ganska fascinerande fenomen. Det betyder att vissa människor alltid, när dom ser på en film, vet att dom ser på en film medan andra helt enkelt, på någon primal nivå, övertygas om att det som sker i filmen händer på riktigt eller åtminstone i någon slags verklighet. Personligen har jag alltid blivit oerhört berörd av dom, och har inte kunnat hejda mig själv. They freak me out, kort sagt.

Fast det är inte hela sanningen, och det står tydligt i den här filmen. En av dom viktigaste sakerna som found-footage-filmer måste göra för att fungera är att helt och hållet, in i minsta detalj och utan minsta lucka, efterlikna verkligheten. Så fort en enda sekund verkar spelad eller tillgjord så faller hela filmen. Den första Paranormal Activity-filmen var i det här avseendet inte perfekt – skådespelarna kändes ibland på gränsen till överdrivet, liksom gimmick-artat ”realistiska” – men samtidigt var den så enkel och okomplicerad att den till största delen fungerade. Ett par i ett hus. Huset vänds upp och ner av en demon. Det var skickligt iscensatt och kändes autentiskt. Tvåan hade ännu fler problem som kom i vägen – kanske främst den ovärdiga stereotypen om den sydamerikanska städerskan som kunde voodoo – men jag accepterade den för jag kunde inte förneka att den levererade minst lika övertygande psykologisk terror, när det väl gällde, som den första filmen.

Men den tredje filmen kör redan på förhand in i ett moment 22: Samma film en gång till vore tjatigt, och alltför många adderingar vore långsökt – och den här filmen faller offer för båda dessa problem och dessutom några till. Här bortser jag givetvis från det främsta argumentet att det givetvis inte är en film som behövts göras överhuvudtaget.

Så ett problem är att övervakade människor som sover, handfilmat tassande i natten och dörrar som går igen inte är lika effektivt tredje gången gillt. Men det som verkligen är förvånande med Paranormal Activity 3 är hur otroligt ologisk, tillgjord och genretypisk den är. Konventionerna är inte – som i de två tidigare – tagna ur verkligheten utan istället från de allra mest stereotypa skräckfilmerna. Den här filmen har sådana stereotyper som den oskyldiga barnvakten, den nördiga kompisen, de läskiga barnen, gamla tiders onda häxor, dumma karaktärer som inte gör vad dom borde göra och såna där osannolika gräl mellan två karaktärer där den ena personen skulle kunna övertyga den andra genom att bara säga på en gång hur något ligger till och sedan bevisa det, men istället svamlar hjälplöst.

Dessutom har den ett par uppenbara inslag som bara finns till för att filmen ska ha nya effekter; i det här fallet monteras en kamera på en isärplockad fläkt så att vi kan se i en sekund vad som finns till vänster men inte till höger och vice versa. Problemet är att magin redan är bruten i och med att vi förstår logiken i den idén. Det är en idé. Gjord för en tredje Paranormal Activity-film.

Den här serien är därmed, rent kreativt, död. Den har faktiskt till och med den där scenen där en karaktär långsamt undersöker ett konstigt ljud för att sedan bli skrämd av en annan som hoppar fram. Ni vet, precis det där som alla jämt säger händer i verkligheten!

Som jag sa tidigare så är min avsikt att vara rättvis. Det finns fortfarande två eller tre sekvenser i den här filmen som fungerar på samma sätt som i dom tidigare filmerna. En av dom innefattar som vanligt köksmöblemang. Men om jag ser igenom filmens illusion vid del tre så måste den här serien rimligtvis nå en punkt då alla kommer ha gjort det. Jag tippar på att det sker kring Paranormal Activity 5.

FREDRIK FYHR

Paranormal Activity 3 släpps på DVD 22/2

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *