Attack the Block

15starrating

Regi: Joe Cornish

Vilken långtråkig, generisk, humorbefriad, infantil, deprimerande och totalt felkalkylerad film det här är. Att den vunnit framgångar på mindre festivaler under hela 2011 – vilket jag läste efter att ha sett den – gör att man bara kan konstatera att den cineastiska indiekulturen är på kreativ Sodom och Gomorra-nivå. Attack the Block får den redan dåliga Kick-Ass att framstå som Apocalypse Now.

Filmen är – enligt sina enkla ritningar – en helt vanlig film om den utomjordiska invasionen, gjord som vilken annan utomjordingsfilm som helst. Ett brokigt gäng får samarbeta när ett gäng utomjordingar plötsligt invaderar; den här gången är utomjordingarna håriga björnar, typ, med sjäLvlysande blå käftar. Det brokiga gänget jagas, kommer undan, försöker samarbeta, mobiliserar sig, vissa dör, andra överlever, det ska vara dramatiskt fastän det följer samma koncept som miljoner andra filmer.

Det som ska vara den originella twisten – antar jag – är att den utspelar sig i södra London och huvudpersonerna är ett gäng tonåriga ligister. Ni vet, såna där som finns i verkligheten och är ett fett samhällsproblem i London! Inget krut har sparats för att få dom att bli sympatiska karaktärer. I den första scenen introduceras vi för dom när dom förföljer och rånar en oskyldig kvinna på hennes värdesaker – inte för att dom behöver pengar utan för att dom vill köpa hasch – och efter att dom blivit avbrutna (bara sådär) av en kraschad utomjording är deras första insikt att ha ihjäl den. Det dom här grabbarna gillar mest i hela världen är vara aggressiva, macho och hetsa om våld. Så så fort dom fattar att ”the block” blivit invaderat av hungriga, håriga utomjordingar är deras första insikt att grabba alla vapen dom kan och ge sig på dom. Det är ju kul att slåss.

Det skulle förstås inte behöva vara en dålig sak. Att göra en alien-gettofilm, med ett gäng limsniffande snorungar som enda sällskap för åskådaren, skulle kunna ligga till grund för en ganska skarp modern skräckfilm med en satirisk twist. Men problemet med Attack the Block har inte med politisk korrekthet, eller inkorrekthet, att göra. Problemet är att manuset är riktigt dåligt, och regin mycket svag. I båda fallen är, den i brittisk TV småkända, Joe Cornish den skyldiga. Det här är hans första film som manusförfattare och regissör, så han är ursäktad för den här gången. Men han måste göra något mycket bättre för att göra något, tja, bra i framtiden.

Kidsen i filmen skulle som sagt kunnat vara helt godtagbara frontfigurer för den här filmen. Men av någon anledning tar Cornish inget ansvar för att göra dom till rimliga karaktärer. Dom är i det närmaste idioter, men deras världsfrånvända okunnighet hyllas som någon slags pundarhumor. Inställningen verkar vara att det är en helt okej livsstil att vara översittande, kriminell knarktjuv och de små moralkakor som karaktärerna i slutändan får säger ingenting om dom och verkar inte förändra något i grunden. Ledaren för gänget, vår kära huvudperson, är Moses (John Boyega). Han får lära sig att det inte är okej att råna folk, och vi får veta att han ofta är ensam hemma och att hans farbror inte är hemma ofta. Vi ska förstå det här som fördjupningar, men det verkar inte som att Cornish själv är intresserad av att fördjupa sig i karaktärerna. Han bygger dom på uppenbara skämt på cockney-slang och nyblivna läkaren Sam (Jodie Whittaker) som ska vara den tråkiga vita medelklasskvinnan som – you guessed it – oundvikligen framstår som den enda rimliga karaktären (även om man inte får veta mycket om henne heller, men hon har åtminstone förmåga till saker som empati och förnuft). I slutet klämmer filmen in en epilog som ska belysa filmens ”samhällsaspekt” – den känns, milt uttryckt, forcerad och lika dum som filmen överlag. Att Moses blir folkets hjälte genom samma våld han uttryckt redan från första scenen verkar inte vara en dimension som Cornish tänkt på.

Därutöver är jag uppriktigt talat fascinerad över att filmer som Attack the Block fortfarande lockar och underhåller en relativt stor publik. Det är en otroligt tråkig och dåligt gjord film. Eftersom det blivit en konvention att ju dummare såna här filmer är desto ”roligare” blir dom gör den här filmen det lätt för sig: Får man veta vad det här är för utomjordingar? Givetvis inte. Får man veta varför dom landar på jorden eller om dom har något mål? Givetvis inte. Finns det någon slags spänning i deras ankomst? Nope. Karaktärer kan stå i ett rum och prata för att i nästa stund bli avbrutna av att dom taktlöst kraschar in utan minsta förvarning. En sådan scen en gång i en sån här film kallas överraskningselement; att enbart ha sådana scener kallas dålig regi. Större delen av filmen består av en massa spring och monsterslakt, ibland med samurajsvärd och ibland med fyrverkerier. Man tager vad man haver.

Väldigt generösa kritiker har jämfört den här filmen, i samma andetag, med 80-talsklassiker som Gremlins och Flykten från New York utan att ens reflektera över att det är två filmer som är vitt skilda i ton och stil. Ton och stil är något som den här filmen inte har. Den följer en helt automatisk monsteraction-intrig och den ekar tomt vad gäller någon som helst estetisk karaktär. Den försöker ha en ”edge”, antar jag, genom att ha okonventionella karaktärer och en och annan ”oväntat” blodig dödsscen (inte för att man saknar karaktärerna när dom försvinner) och den försöker samtidigt vara rolig med one-liners som faller pladask eftersom dom är lika lama som förutsägbara. ”This has nothing to do with gangs or drugs or rap music or violence in video games” rabblar en av kidsen medan en av utomjordingarna försöker ta sig in genom en dörr. Right on, som Svullo skulle ha sagt.

Jag kom att tänka på Kick-Ass när jag såg den här filmen, och när jag läste om filmens framgångar förstärktes likhetstecknena. Den filmen var otvivelaktigt smaklös när den misshandlade en åttaårig tjej i underhållningens namn och den här filmen är otvivelaktigt smaklös när den exploaterar ett riktigt samhällsproblem för samma heliga ko. Men precis som i Kick-Ass är det största problemet med Attack the Block det otroligt tråkiga manuset, den talanglösa utformningen och den fundamentala brist på visioner som finns rakt in i filmens själva kärna. Motargumentet jag kan höra riktas mot mig är att jag borde chilla och se det för var det är, en enkel och rolig monsterfilm. Jag vill dock påstå att det är tvärtom. Jag ser det för var det är. En enkel och tråkig monsterfilm. Det är en film som manifesterar en kultur som inte längre bryr sig om skillnaden.

FREDRIK FYHR

Attack the Block släpps på DVD 22/2

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *