Aftershock

4starrating

Regi: Feng Xiaogang

Aftershock är den första film jag sett detta årtionde som verkligen slagit mig med häpnad. Det är en otrolig film, ett emotionellt utmattande melodramatikens mästerverk. Det är helt klart ett exempel på en film som är så lyckad att den lämnar en kritiker utan förmågan att hitta ord. De allra bästa filmerna gör det. Egentligen är filmen en gammeldags snyftare, men karaktärerna har sådan psykologisk trovärdighet och dramatiken är så bombastiskt skildrad, att det blir ett episkt själsdrama. Det är en film som vägrar tvinga fram åskådarens tårar med något annat än äkta lidelse. Jag har noterat att filmen kommit att bli den mest inkomstbringande kinesiska filmen någonsin i hemlandet. Jag förstår varför.

Jag är inte helt säker på vad jag vill säga om den här filmen, eller hur jag ska uttrycka mig. Helst skulle jag vilja slippa behöva förklara, det vill säga avslöja, någonting om vad filmen handlar om eller varför den är bra – för jag kan ändå inte förklara på detta utrymme alla filmens kvalitéer – utan helst skulle jag bara vilja kunna tvinga alla läsare att se filmen istället. Vad kan jag säga? Det är en film som handlar om jordbävningar och livsöden. Den har påtagligt hög budget. Den är också en historieskildring. Den börjar onsdagen den 28 juli i Tangshan. Den slutar år 2010, med jordbävningen i Sichuan i färskt minne. Den handlar om en familj som skiljs åt utan att de vet om det. De lever liv på olika håll. Det är mycket lidelser. Katharsis i slutändan. Sekvenserna som skildrar katastroferna är mycket välgjorda. Sista scenen utspelar sig på en kyrkogård; det är en ledsen scen. Ingen är död. Det är en glad scen. Filmen är en emotionell berg- och dalbana men håller sig ständigt på en nivå där man, bara helt enkelt som människa, ständigt är med de människorna som filmen handlar om. Låter det här på något sätt intressant så råder jag eder att sluta läsa det här och se den här filmen. Extra varmt rekommenderas den till verkliga empatiker, och människor som är speciellt intresserade av hur människor och människors liv faktiskt fungerar.

Med detta sagt kan man berätta lite om vad den handlar om. Vi börjar alltså i Tangshan, där jordbävningen 1976 varade i tjugotre sekunder men krävde över 240 000 människoliv. I en häpnadsväckande sekvens – som föranleds av en scen filmad ifrån perspektivet från en stor svärm dagsländor – följer vi i tumulten och förödelsen en familjs berättelse. Den centrala händelse som hela filmen grundar sig i sker under denna katastrof – medan han försöker rädda barnen, pojk- och flicktvillingarna Fang Da och Fang Deng, dör fadern när deras hus rasar ihop. Fang Da och Fang Deng hamnar dock i ruinerna och när dom hittas tvingas deras panikslagna mamma Li Yuanni in i en otänkbar position: Hon måste välja vilken av hennes två barn hon vill rädda, eftersom dom ligger under en betongvägg som bara kan vältas åt det ena eller det andra hållet.

Hon väljer att rädda sin son, Fang Da. (Varför hon gör det är en intressant fråga som filmen aldrig glömmer bort och svaret väljer den att bara antyda). Det hon inte vet är dock att Fang Deng överlever och blir efterhand adopterad av ett ungt militärpar, som uppfostrar henne så kärleksfullt och vänligt som bara adoptivföräldrar kan göra. Till dom säger hon att hon inte minns vad som hände under jordbävningen. I själva verket hör hon varje dag i huvudet: ”Jag väljer min son”.

Fang Da, som överlever men förlorar sin vänsterarm, växer upp med sin mamma, Li Yuanni, i tron att Fang Deng är död. Modern bestämmer sig någonstans för att leva ett bittert och självplågat liv där hennes skuldkänslor alltid är tyngre än några andra känslor. Hon tillåter sig aldrig att glömma vad hon gjort.

Många frågor uppenbarar sig genom vad som egentligen bara är vanligt mänskligt beteende. Varför söker inte Fang Deng upp sin familj? Varför väljer Li Yuanni att inte gå vidare med sitt liv? Vad känner Fang Da, som sonen som fick ”överleva”? Alla karaktärerna är besatta av närhet, trygghet, tillvarahållanden, och alla vet värdet av ett människoliv, och att förlora det. När Fang Deng vid 21 års ålder blir gravid med en universitetskamrat är det otänktbart för henne att göra abort, varpå hon slutar skolan och hennes pojkvän, helt oförstående för att hon vill behålla barnet, försvinner ur hennes liv. När Fang Da vill flytta hemifrån blir Li Yuanni oförmögen att andas. Fang Dengs fosterföräldrar är rimliga och kärleksfulla mot henne som vilka idealiska föräldrar som helst; men dom tillhör inte hennes familj, det känner hon, eftersom dom är så lyckliga.

Roten till alla karaktärers problematik kommer ifrån den ödesdigra händelsen under jordbävningen. Om du föreställer dig själv att du är barn, att din ena förälder plötsligt dör av att huset rasar ihop och att du själv, medan du är nertryckt av en betongvägg flera meter under ruinerna, avlägset från ovan hör din mamma välja ditt syskon före dig själv att räddas… om du kan, alltså, föreställa dig hur ditt liv efter det skulle bli, då är du lite närmare att förstå vad den här filmen handlar om.

Filmen är regisserad av Feng Xiaogang och han är en av dom där kinesiska regissörerna som – fastän han inte är lika internationellt berömd som Zhang Yimou – har gjort flera tidigare filmer som säkert är minst lika bra som den här. Det finns förstås alltid en politisk aspekt i alla kinesiska filmer – vissa är mer intresserade av att diskutera dom än andra – och även om den här filmen har en och annan patriotisk sekvens som känns sådär märkligt obefogad (den som är bekant med kinesisk film vet ungefär vad jag menar) så är Aftershock en film som är ganska markant nedtonad vad gäller nationalistiska drag. Det är inte konstigt, med tanke på att det är en storsatsning gjord för en internationell marknad.

Kärnan i filmen handlar om människors relationer till sin familj. Det är ett universellt budskap. Det är en film som transcenderar alla språkliga barriärer och slår sig rakt ner i bröstkorgen på vem som helst som kan känna empati med sin nästa. Den har många andra finesser också – flera poetiska genklanger – men det lättaste för mig att göra är att konstatera att jag helt enkelt tycker det är en mästerlig studie av människohjärtat. I filmens epilog möter vi en riktig man som överlevde Tangshan, men som förlorade hela sin familj. Han har inte mycket att säga. Han står vid en stor vägg där de hundratusentals namnen över offren målats i guld. Den är större än den lilla mannen, och säger mer.

FREDRIK FYHR

Aftershock släpps på DVD 29/2.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *