Som maskrosfrön för vinden

25starrating

Regi: Jon Gunn.

Om du tycker att Som maskrosfrön för vinden låter som en titel på en väldigt sentimental film så har du helt rätt. Det är en sån där film som har en intrig man snart märker inte är alldeles rimlig – men innan man vet ordet av har den utnyttjat varenda sentimentalt knep för att övertala alla ens känslosystem. Ju mer man tänker på den desto mer befängd blir den, men man måste samtidigt gå med på det man ser för att inte bli galen.

Filmen är ett adoptionsdrama som ställer två givna par mot varandra – Det välbärgade överklassparet Jack och Molly mot det bristfälliga arbetarklassparet Wendy och Rip. Barry Pepper och Mina Sorvino spelar det sistnämnda; i början är Rip en kvinnomisshandlande alkoholist som åker i fängelse. När han kommer ut sju år senare berättar Molly att hon, strax efter att han åkte in, insåg att hon var gravid; men efter att hon födde barnet gav hon bort det för adoption. Men eftersom hon blev tvungen att förfalska pappren för att få hans signatur inser Rip att dom fortfarande kan få tillbaka sin son. Problemet är förstås bara att han nu är sex år gammal och bor med tvålfagert fläckfria Jack och Molly.

Rent tekniskt håller dock Rips idé i rätten så, hur osannolikt det än må låta, påbörjas en process där lilla Joey pendlar mellan sina två familjehem för att i slutändan placeras hos sina biologiska föräldrar. (Det är åtminstone tanken). Följade frågor kan du besvara med ja: Ska Molly och Jack vara misstänksamma mot fattiglapparna som tar hand om deras son? Ska Rips alkoholism bli ett problem igen? Ska Wendy uttrycka sina moderskänslor och prata om ”hoppet som aldrig dör”? Ska Molly och Jack vända andra kinden till och försöka acceptera situationen? Ska det ske något olyckligt som gör att allt hettar till igen? Drar vi till med en riktigt osannolik tredje akt för att göra allt extra spännande? Avslutas allt med gränslöst storböl?

Well, det är inte en speciellt oförutsägbar film. Rent estetiskt påminner det om en TV-film från Hallmark där lilla Joeys utsatthet paras ihop med de vuxnas hjälplöshet för att till slut exploatera fram tårar hos en åskådare som förhoppningsvis sväljer alltihop. Vilket inte är så svårt, eftersom filmen är väldigt välspelad. Däri ligger det starkaste kortet. Barry Pepper är en väldigt underskattad skådespelare och han är fantastisk i den här filmen, och det var extremt länge sedan jag såg Mina Sorvino i en mer tacksam roll. Cole Hauser spelar Jack – han har tidigare mest varit med i filmer som 2 Fast 2 Furious, Tears of the Sun och Pitch Black men här lyckas han skapa en riktig karaktär trots sitt fyrkantiga Stomatol-utseende.

Man kan inte vara hur orimlig som helst mot en sån här film. Den är dugligt gjord och välspelad. Den är byggd på någon kristen bok från Harlequin-hyllan men det är inte heller så farligt som det låter; det märks bara i den underliggande hegemonin hos karaktärerna (väldigt givna könsroller, maktpositioner, och så vidare). Men samtidigt är karaktärerna realistiska, och filmen är långt ifrån sektliknande propaganda som 7th Heaven eller, för den delen, Twilight. I slutändan är det en film som lyckas påminna om verkligheten, fastän den har oddsen mot sig. Filmen är milt rekommenderad till människor som tar med sig näsdukar oavsett vad dom ser. Det är svårt att tänka sig att filmen är gjord för några andra.

FREDRIK FYHR

Som maskrosfrön för vinden svävar ner på DVD 29/2.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *