Mysteriet i Mouthe

25starrating

Regi: Gérald Hustache-Mathieu

Nu börjar jag verkligen undra vem som bestämmer dom här svenska titlarna på nyinkomna franska filmer. Efter Kärlek i Normandie och Franska nerver kunde man ana det men om man ser den här filmen – med svenska titeln Mysteriet i Mouthe – är svårt att tänka sig att den personen faktiskt sett filmen. Huvudpersonen är en författare som försöker skriva en bok – ett skämt gör att arbetsnamnet blir ”Mysteriet i Mouthe”. Det är kul för att det är en sån dålig titel. Han kommer emellertid fram till att hans bok bör heta Poupoupidou. Det är också originaltiteln på den här filmen. Men här har alltså någon gjort ett aktivt val att verkligen använda den utsagt dåliga titeln.

Å andra sidan är det inte en speciellt minnesvärd film. Den innehåller en hel del talang, och det är därför lite märkligt att den i slutändan inte blir mycket mer än en jaha-upplevelse. Eller kanske inte. Säg till om något av det här låter bekant:

En halvdeprimerad författare åker upp till de svinkalla, snötäckta alperna för att hämta sin farbrors arv – vilket inte visar sig existera (och som också är helt oväsentligt för resten av filmen). Han anländer samtidigt som man hittar liket av småstadens skönhetsdrottning – en blond Marilyn Monroe-kopia som bland annat blev känd för att hon var modellen på en ostförpackning. De blaséartade poliserna rubricerar det hela som självmord och vill inte fråga mer frågor än så. Författaren fastnar för dödsfallet och börjar luska vidare. Poliserna tycker inte om detta. Han hittar hennes samlade dagböcker – men den sista saknas. Kan sanningen måhända finnas i den? Han lär känna en ung, ambitiös polis som inte heller tror att det hela är ett självmord. Författaren råkar snart ut för ett mordförsök. Allt är lite lagom spännande och samtidigt lite lagom roligt – utan att egentligen vara vare sig det ena eller det andra.

Parallellt med denna anti-Midsummer-story får vi via hennes dagböcker lära känna Candice Lecoeur – blondinen i fråga – och vi kan notera att hennes kärleksrelationer, drogvanor och sökande efter självförverkligande matchar mytbilden man har av Marilyn Monroe. En intressant idé finns här – som filmen tyvärr inte gör så mycket av; Candice är en småstadstjej som aldrig kommer i närheten av Marilyn Monroes berömmelse. På hennes CV fanns att hon var ostmodell och även någon slags absurt lolita-poserande väderlekspresentatör. Ändå är hon driven av samma besatthet, och samtidigt besattheten att efterlikna det ideal om besatthet som man förknippar med Marilyn Monroe. Notera att jag säger ”förknippar med”. Ingen vet ju egentligen något om Marilyn Monroe. My Week With Marilyn var den senaste film som var ett tydligt exempel på att det är en Hollywood-myt som är vad den är, men som inte kan ge så mycket mer än vad den ger sken av.

Det är inte en dåligt gjord film. Skådespeleriet är habilt och miljöerna så långt ifrån det arketypiskt franska man kan komma – Vissa har påpekat att filmen har en slags Fargo-känsla, men jag tror det bara är på grund av att den utspelar sig i en småstad som verkligen känns konturlös, i ett vinterlandskap som verkligen ser fruktansvärt kallt ut. Men vad gäller intrigen blir den alltmer svår att bry sig om ju längre filmen pågår. Vi kan se parallellerna mellan Candice och Marilyn, men än sen? Någon större personlighet kan inte filmen förmedla. Inte heller huvudpersonen har några vidare dimensioner att uttrycka. Intrigen som omringar Candices liv är av välkänd deckarstereotyp; det rör sig bland annat om den instabile, sporadiskt våldsamma pojkvännen till exempel. Och mot slutet förklaras mysteriet så befriat från katharsis att man får känslan av att ingen som gjort filmen egentligen brytt sig om dödsoffret. Det är bara Marilyn, Marilyn, Marilyn, nu igen.

Överlag är det en film som – som deckare betraktad – inte är sämre än någon annan deckare. Produktionsvärdet är överlägset mycket högre än vilken svensk TV-producerad Beck eller Wallander-film som helst, till exempel. Men den har heller inte mycket mer att erbjuda än vad någon av dom filmerna har. Comme ci, comme ca. C’est tout.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *