In Time

3starrating

Regi: Andrew Niccol

In Time är en science-fiction-film för Occupy Wall Street-eran. Det är något så ovanligt som en fartfylld Hollywood-film som problematiserar The American Way och ifrågasätter kapitalismens förutsättningar. Den är långt ifrån felfri; eftersom den ändå är en amerikansk storproduktion så har den inte råd med några subtiliteter. Det betyder att den är, ibland parodiskt, övertydlig och att den måste dumma ner sitt budskap tills det blir så fyrkantigt att Alla Kan Förstå Det. I sin tur leder detta till en intrig som ibland är jättekonstig, vad gäller ren logik. Men samtidigt, just på grund av sitt förenklade språk och kanske lite naiva patos, så skapar den flera idéer som faktiskt är intressanta, tankevärda och framför allt kännbara. Den gör om tid till pengar, bokstavligt talat, och studerar därefter komplikationerna. På sitt eget lilla Justin Timberlake-vänliga sätt.

Premissen: I framtiden, var annars, är människan genetiskt manipulerad så att hon slutar åldras vid 25 års ålder. Därefter har vi ett år kvar, gratis. Vad menas? Jo, i denna framtid har tid blivit valutan istället för pengar och den som tjänar tid, lever längre. Det betyder att om du är riktigt akut pank så innebär det att du har ungefär en halvtimme kvar att leva, och du måste illa kvickt se till att tjäna mer tid. Är du ekonomiskt oberoende innebär det att du har ett sekel kvar att leva, och du kan slappa med dom andra halvgudarna i vad som kallas New Greenwich (dit det kostar ett år att bara ta sig till). Varje människa har på underarmen en pragmatisk digital klocka där sekunderna tickar ner.

Vår huvudperson är Will Salas (Justin Timberlake), som bor i gettot och som är van vid att försörja sig på dagar han ständigt förnyar. Skulle han sluta jobba i fabriken – ja, det är just den fabrik du tänker på – skulle hans två, tre dagar ta slut och han skulle vara död. Lik ligger för den delen lite här och var i gettot, folk som så att säga inte fattat den rådande arbetslinjen och nollats, dött. Intrigen tickar igång när Will träffar en deprimerad herre vid namn Henry Hamilton (Matt Borner); han är över hundra år gammal men ser förstås lika fräsch ut som Will (notera att ingen alltså åldras mer än 25 rent tekniskt). Efter att Will räddat honom undan några gangsters, som gillat det sekel Hamilton haft på sin underarm, vaknar han upp med detta sekel på sin egen arm, överförd av Hamilton som längtat efter att få dö. Man kan nämligen föra över tid, you see, via att helt enkelt ta tag om varandras armar och använda kraften eller nåt.

Det låter säkert invecklat. Det går inte så bra att förklara. Intrigen tar i vilket fall som helst fart efter den här punkten; Will tar sig, med sitt sekel kvar att leva och därmed nyrik, in till New Greenwich för att beblanda sig med societeten. Det varar inte så länge eftersom tidspolisen, med Cillian Murphys kyligt eleganta SS-besläktade konstapel i spetsen, utgår ifrån att han är skyldig till mord. Det hela utvecklar sig till en jaktfilm där Will snor åt sig rikemansbarnet Sylvia (Amanda Seyfried) och under resans gång bekantar dom snart sig med varandra och intrigen utvecklar sig (notera att det alltså rör sig om något så ovanligt som en riktig, ständigt utvecklande intrig) till en revolutionsfilm där Will och Sylvia ger sig fan på att dom ska stjäla från de rika och ge tillbaka tiden till folket.

In Time har en inledande smärttröskel att komma över; den bombastiska övertydligheten. Eftersom det är en amerikansk film, och dom här förutsättningarna är lite snåriga att förklara, så kan man vara säker på att de första tjugo minuterna är överdrivet förklarande. I varenda scen blir publiken ständigt påmind om hur tidsöverföringar fungerar, hur detta framtidssystem är skapat, vad vi ska förstå hur vi ska förstå det. Replikerna är ständiga ”Don’t waste my time”, ”We don’t have time to just stand around”, ”You’re too much of a hurry”, ”Give me a minute”, ”What [time] do you got?” Därutöver finns givetvis också flera exempel då man blir påmind om den där klassiska filmklyschan om bomben som har tio sekunder kvar innan den går av, men som tickar ner i en halv minut ändå.

Men samtidigt går det, om man vill, att bortse ifrån. Filmen följer sin egen logik, och det är viktigt att förstå den. Visst kan man tycka att om man har en och en halv timme kvar på sig att leva, och är två timmar hemifrån, så borde man kanske hålla koll på vad priset på en bussbiljett ligger på. Men samtidigt är det här en film som förklarar att människorna i gettot lärt sig att leva på denna snäva tid – på samma sätt som människor i verklighetens getton lärt sig att leva på existensminimum. Eller, om man nu ”lär” sig det. Tiden tar slut för vissa karaktärer i den här filmen, och dom dör med andra ord av fattighet.

Det är förenklat, men det fungerar. Det gör att man följer karaktärerna med extra intresse. I takt med att filmen utvecklar sig mer och mer åt ett revolutionärt, vagt V för Vendetta-liknande, håll ställer man karaktärerna mot varandra. Man blir nyfiken på hur dom utvecklas. ”You could go back” säger Will till rikemansdottern Sylvia efter en tid; ”To what?” svarar hon. En annan replik som filmens aristokratiska skurkar levererar är ”In order for some to be immortal, many must die”. Det är, förstås, en direkt referens till ett Wall Street-sätt att tänka. Om det inte är tillräckligt övertydligt så förklarar samma skurk att ”This is merely Darwinistic captialism”.

Som actionfilm bryter inte In Time ny grund, men den är inte särskilt dålig där heller. En jaktscen och en biljakt håller den standard man är van vid, men samtidigt så sker inte saker riktigt som man utgår ifrån att dom ska göra. Det finns en finurlighet i hur hjältarna kommer undan skurkarna, och det är en finurlighet som man anar kommer ifrån en mer ambitiös filmskapare. Denne heter Andrew Niccol; han har skrivit, regisserat och producerat den här filmen och han har även gjort filmer som Gattaca och S1mOne som varit inne på samma spår. In Time lyckas också vara eklektisk utan att kännas alltför spretig. Den påminner om alltifrån Robin Hood och Bonie & Clyde till Fritz Langs Metropolis och lyckade Philip K. Dick-filmatiseringar som Spielbergs Minority Report.

Det är en film som är lite fånig, samtidigt som den har ett budskap den lyckas förmedla. Det ena går liksom ihop med det andra. Det är en smart film, men den är inte så dum att den inte förstår att den är gjord i ett ganska enkelt underhållningsformat. Jag misstänker att många inte kommer vara lika förtjusta i den som jag. Jag kände nämligen samma sak för utskällda The Happening och Knowing – inga mästerverk, men underskattade science-fiction-filmer som både var roliga och intelligenta. De som hatade dom filmerna var i regel människor som tyckte om District 9, som inte innehöll några nya idéer men som betedde sig som om den var ett intellektuellt mästerverk. Bristen på ordentlig kritik här är en tråkig tendens. Ingen av dessa filmer är ju bra alls om man jämför med Tarkovskijs Solaris, till exempel.

In Time är ingen Solaris, men den är en underhållande film som samtidigt är smart och känns aktuell. Det är en miljondollarproduktion som ifrågasätter tjänandet av miljoner. Mer går inte att förvänta sig under omständigheterna. Jag väljer att säga som den vedervärdige TV-gubben i Paul Verhoevens RoboCop, ett annat underskattat sci-fi-mästerverk: I’ll buy that for a dollar.

FREDRIK FYHR


In Time släpps på DVD 7/3.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *