Maktens män

3starrating

Regi: George Clooney

George Clooney har kommit att bli en osedvanligt snitsig och djärv filmskapare. Man kan förmoda att han gör filmer om angelägenheter som intresserar honom själv, filmer han själv anser behöver göras; filmer han tycker är viktiga. Han måste veta att det är filmer som inte tilltalar alla, eller som inte kommer tilltala alla människors måste-se-nerv. Det är alltid ett bra tecken. Både hans regidebut Confessions of a Dangerous Mind och Good Night, and Good Luck var filmer som handlade om begåvade män i mycket utsatta situationer och i båda filmerna visade Clooney prov på att han med subtil skicklighet kunde berätta en intrig som krävde av åskådaren uppmärksamhet medan filmen pågår, och insatthet i ämnena på förhand.

Även om Maktens män inte är lika bra som dom filmerna är den fortfarande på samma kvalitativa nivå. Det är en sån där film där välklädda människor går omkring och pratar engagerat om viktiga saker och tricket är – precis som i alla bra sådana politska kostymdramer – att hänga med, för när man väl hänger med så fastnar man i dramatiken och dras med nästan helt och hållet.

Filmen skildrar det maktspel som pågår bakom ridåerna under en valkampanj för Demokraternas presidentnominering. Huvudpersonen är Stephen Myers (Ryan Gosling) som är pressekreterare åt guvenören Mike Morris (Clooney), en idealistisk left wing-liberal; Myers är andrachef i Morris stab, och jobbar åt kampanjchefen Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) som är den som huvudsakligen sköter alla strategier. Filmen utspelar sig under valkampanjen i Ohio, och likt ett kammarspel börjar vi i en situation som snart förändras. Vår unge huvudperson Stephen är ung och idealistisk och tror att kandidaten han jobbar för – Morris – är från himlen sänd och en verklig frihetskämpe. Han påstår att han inte är naiv, och att han förstår hur hård världen är egentligen, men hans barnsliga förtroende för den karismatiske ledaren lyser igenom i kontrast med alla omkring honom – alla andra är nämligen så erfaret cyniska att dom nästan har kalkfläckar. Och redan i spelets första drag börjar Stephens förtroende svaja. Han får ett oväntat samtal från motståndarnas kampanjledare (Paul Giamatti) som har hemlig, mycket avgörande information att komma med. Han kommer också med ett Mephisto-liknande förslag; vill han byta sida? Givetvis inte, säger han. Men han har redan börjat tänka i grumliga banor.

Precis som i Clooneys tidigare filmer utvecklas en intrig som tvinnar sig till allt högre höjder. Det finns ingen anledning att gå in på den närmare, för det är om inte annat svårt att förklara det så att det inte blir rörigt. Det fina med filmen är att den gestaltar en sanning om vår västvärld och vår märkliga syn på politik och idealism – Medan valkampanjerna vart fjärde år snurrar runt så intensivt att de tröttar ut såväl presidentkandidater som de tilltänkta väljarna, så handlar inte politik – rent praktiskt – om något annat än strategi, att spela sina kort rätt, att ta sig framåt och uppåt och att vinna eller försvinna. Det kanske låter som en cynisk klyscha, men filmen presenterar den så trovärdigt att man slås av tanken att färre människor överhuvudtaget skulle bemöda sig med att rösta om fler fick veta hur de här sakerna egentligen till.

Clooney själv spelar guvenören Morris, och regisserar sin karaktär, till denna effekt; medan våra riktiga huvudpersoner sysslar med att så raskt som möjligt formulera lyckade strategier, knyta de ultimataste kontakterna, forcera smutskastningen från motståndarna och vice verca, får vi då och då se Morris i talarstolen häva ut sig den ena vackra frasen efter den andra och mötas av folkets jubel. Man får intrycket att han, och vilken annan politiker som helst, bara är en docka. Att Clooney är den skådespelare i filmen som bidrar med star quality är också något som, säkert på någon undermedveten nivå, skapar en större trovärdighet åt denna idealistiska riddare som i filmen mest blir vandrande reklampelare.

Maktens män är en bra film, om än inte i klass med mediapolitiska klassiker som Oliver Stones JFK och Nixon, eller 70-talsfilmer som Network och Alla presidentens män. En sidointrig som blir central, innefattandes en oskyldig praktikant (Evan Rachel Wood), fungerar till intrigens fördel men når inte fram lika emotionellt som avsikten kanske varit. Därtill är det en nästan inhemskt amerikansk film, designad för att ses av människor som till exempel förstår The New York Times politiska läggning, eller vet vem Charlie Rose är och förstår att han överhuvudtaget gör en cameo i filmen.

Men samtidigt finns det en viktig lärdom i filmen som i allra högsta grad känns otuktad även i svenska sammanhang. Filmen handlar inte om politik som fenomen utan om hur politik fungerar rent praktiskt, hur lite idealism som faktiskt ingår i valkampanjer och hur centralt rävspel är för hela samhällsordningen. Jag började till exempel tänka på Håkan Juholt en bit in i filmen, och hur många middagar mellan missnöjda socialdemokrater och politiska reportrar som egentligen krävdes innan mediastormen mot honom tog fart. Det känns inte som att så många krävdes. I Maktens män har Marisa Tomei en biroll som Times-reporter och hon är en av dom första som förklarar för huvudpersonen att han kommer lära sig veta hut. I slutändan handlar också filmen om hur en ideologisk människa inser att ideologi är för folket; att vara politiskt aktiv är att vara en game player.

Filmen är byggd på en pjäs av Beau Willimon som skrivit manuset tillsammans med Clooney och Grant Heslov och det är en skickligt utarbetad tragedi. Originaltiteln är The Ides of March, det vill säga mitten av mars, en fras som associerar till mordet på Julius Caesar. (Och ja, den svenska titeln föreslår också en hel del bristande passion från vem som nu översatt den, inte olikt de svenska titlarna på dessa franska filmer jag förundrats över). Men som i alla bra pjäser står allt och faller på uppsättningen skådespelare. Det säger sig självt att Clooney, Gosling, Hoffman, Giamatti, Tomei, Jeffrey Wright och även Wood, till den mån hennes roll fungerar, är ett starkt lag. Dom fyller sina scener med närvaro, trovärdighet och den typ av intensitet som gör att man som åskådare måste se karaktärerna i ögonen för att förstå hur dom tänker. Det är med andra ord exemplariskt skådespeleri.

Det finns en given publik för den här filmen, och det finns säkert människor som kommer passera den utan att ge den en chans. So be it. Politik har aldrig varit ett bestseller-ämne. Men om någon vill utforska sitt politikerförakt, eller ge sin ideologiska entusiasm en verklig prövning, så är det en lärorik film. Den berättar inte vad dagens massmediala politik är, utan vad den inte är, utifall att någon fortfarande har realistiska förhoppningar om en bättre värld.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *