Niceville

2starrating

Regi: Tate Taylor

The Help, som fått den ”svenska” titeln Niceville eftersom det var vad romanen hette i Sverigeär en film som slår en i ansiktet med ett gigantiskt plakat utan att komma fram till något annat än orden på plakatet. Det är en film som utger sig för att vara berättelsen om hur två svarta städerskor i Mississippi på 60-talet får sin röst hörd, och flera efter dom två, men det är i slutändan mest en film som bekräftar föreställningen att allt var helt fel förut men på bara 50 år har allt blivit jättebra; nuförtiden är kvinnor och män helt jämställda och ingen rasism finns. Dessutom, fastän allt var så dåligt förut, så fanns det gott om tillfällen för gamla svarta tanter att hålla sentimentala tal om livsvisdomar för vita människor – fastän alla vita människor i Jackson förstås är rasistiska idioter.

Den enda vita människan i Jackson som inte är en rasistisk idiot är Skeeter Phelan (Emma Stone), en ung journalistnovis som kommer på idén att i hemlighet intervjua städerskorna för att ge ut en bok. Hon är även den enda kvinna i hela stan som inte haft tankar på att skaffa en man. Allt detta sker i ett pastellfärgat 60-talslandskap där alla kvinnor är såna där hispiga hemmafruar som bara ler och skvallrar, alla män är korkade, lättretliga patriarker, alla gamla människor är sociopatiska sherry-alkoholister och Minny och Aibileen, städerskorna, är såväl ödmjuka som hårt arbetande och när dom inte är tufft realistiska är dom kärleksfullt visa. Dom är dom ultimataste av filmkaraktärer, omringade av karaktärer som enbart är skrivna för att man som åskådare ska bli arg på dom.

Right. Det här är en väldigt Disney-polerad och amerikanskt tillgjord version av ett riktigt stycke samhällshistoria. Man kommer att tänka på filmer som Purpurfärgen som behandlade besläktade frågor med ett emotionellt patos. Men den filmen hade karaktärer man trodde på. Den berättade en historia som kändes originell, en intrig som var gripande eftersom den kändes egen och trovärdig. Det var en saga om verkligheten. Den här filmen är också en slags saga, men alla inslag är retoriska. Karaktärerna bestäms utefter kön och etnicitet: Svarta kvinnor- Tappra slavar. Vita kvinnor – Usla hemmafruar. Svarta män – Arga slavar. Vita män – Arga familjeförsörjare. Emma Stones karaktär är den enda som liknar en riktig människa, och det är förmodligen eftersom det är hon åskådaren ska identifiera sig med; en smart, rimlig modern människa instängd i en filmvärld av förutbestämda klyschkaraktärer. Filmen innehåller flera scener som liksom sätter upp sig själva och sedan förlöser såsom man kan tänka sig: En av traktens städerskor ställer sig glatt upp inför sina vita arbetsgivare och frågar stolt om hon kan få ett lån och det är uppenbart att hon kommer få ett föraktfullt avfärdande, och ett vidrigt leende, tillbaka. Filmen har även en berättarröst och ”finstämd” musik.

Tanken har förstått slagit mig att jag kan vara för hård mot den här filmen. Är det egentligen en ”dålig” film? Kanske inte, rent tekniskt. Den är gjord enligt formalier som manusförfattaren och regissören Tate Taylor har förmågan att följa. Skådespelarensemblen är också stark. Man får nog säga att Viola Davis, som spelar Aibileen, vann sin Oscar fair and square, trots att rollen är ganska välkänd. Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard, Jessica Chastain, Mary Steenburgen, Allison Janney och Sissy Spacek är också skådespelare som har förmågan att upphålla vilka roller som helst.

I takt med att filmens intrig kommer igång förstår man vart den är på väg. Skeeter kommer att utveckla en fin relation med Aibileen, Minny och alltfler av städerskorna i takt med att hennes arbete fortsätter, de snikna hemmafruarna kommer efter ett tag utgöra ett alltmer påtagligt hot ju mer rasistiska dom kommer få chans att vara, och förr eller senare måste dom förstås få reda på vad hon håller på med, men i slutändan kommer det hållas fina tal om att alla är lika värda och dom kommer lära sig sin läxa, på ett eller annat sätt, dom också. Dom karaktärerna som har potential för att bli snällare blir snällare. Filmens skurkar blir mest förnedrade.

När jag menar att det är en dålig film menar jag nog att den gör mer skada än nytta. Det är en alltför lättsmält och solskensartad sentimentalisering av något som egentligen är en riktig berättelse om vår tid och den historia vi bara nyligen lämnat bakom oss. Det finns en risk att människor ser den och sveps in i en falsk förnöjsamhet. Jag tyckte inte om den.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *