Pina

pina 2012 videosöndag

3starrating

Regi: Wim Wenders

Det här är en film som egentligen inte kräver en recension. Du vet redan sedan tidigare, instinktivt, om du behöver se den. Jag lägger inte till eller inte. Du vet att du måste se den om du inte sett den. Jag säger inte att det är ett cinematiskt mästerverk liknandes inget annat, och det gör inte du heller. Men, som det sägs i början av den, vissa saker lämnar en helt enkelt utan ord. Konsten kan i slutändan bara antyda något. Funktionen hänger på åskådarens förmåga att uppleva något och undra vad. Detsamma gäller bilder, detsamma gäller ord. Det är också där dansen kommer in.

Vad längtar vi efter, och vart kommer all denna längtan ifrån? Det är en fråga som ställs av Pina Bausch i den här filmen, regisserad av Wim Wenders. Ursprungligen var det tänkt som en film om henne och den sfär som omgav henne – Pina Bausch var, för den oinvigde, en omhuldad tysk koreograf vars eklektiska verk inte liknade någon annans (inte ens för att vara den moderna dansscenen, där saker verkligen kan se ut lite hur som helst). Hennes suggestiva atmosfärer och idéer, där hon ingjöt den mänskliga rörelsen som den centrala kraften, hade länge fascinerat Wenders som väntade med att göra filmen innan han kunde filma den i tillfredsställande 3D-teknik.

En ödets ironi ville ha det till att hon själv upptäckte att hon hade cancer, och hon dog några dagar innan filminspelningen började. Wenders lade ner produktionen men de inblandade i filmen övertalade honom att göra filmen ändå – och det som var tänkt att vara en film där hennes röst och karaktär stod i centrum blev istället en hyllning till henne där hennes närvaro spökar i hennes frånvaro.

De bästa filmerna blir – ur en rent konstnärlig synvinkel – till på det här sättet. När en filminspelning blir till en expedition, när många människor är inblandade i en produktion och när slumpen avgör många val, uppstår en magi som gör filmen – detta märkliga medium – ännu märkligare för, oavsett hur rörig en filminspelning kan vara, så fångar kameran det den fångar och så är de rörliga bilderna plötsligt fastfrusna i sin egen tidlösa värld, redo att skådas om och om igen.  Det är en central förståelse som filmskapare som Werner Herzog och John Cassavetes till exempel använt sig av för att göra mästerverk som Aguirre och Faces. Men dom hade åtminstone en intrig att följa; Pina är en film som inte nödvändigtvis börjar någonstans eller slutar någonstans; den ursprungliga idén försvann, och istället har Wenders framställt en film som fyller tomrummet som är Pinas bortgång upp till bredden med hennes liv, själ, gärningar, visioner. Vi får höra dansarna som högaktade henne. De kommer från hela Europa och verkar sammanbundna av en självklar enhet i och med dansen och konsten. Det är ingen traditionell talking heads-dokumentär; vi hör deras röster och ser deras ansikten, men munnarna rör inte på sig. Vi fokuserar istället på deras blick, vad deras ögon utstrålar. Eftersom filmen är gjord så tätt inpå hennes död är många påverkade av den slumrande sorg som man kan uppleva alldeles efter att den första chocken lagt sig.

Kring dessa svepande minnen av henne finns fyra stora dansnummer som dessa dansare – nu utan ledare – framför med strikt heder och stor passion. Det är här jag menar att filmen inte kräver en recension. Jag skulle kunna säga att vi ibland ser människor röra sig våldsamt, ibland som i trance, ibland som om dom vore fångade i en Beckett-enaktare dom inte kan ta sig ut ur. Visst kan jag också poängtera att naturens element utnyttjas och att utomhusmiljöer används på oväntade och sublima sätt. Men jag måste erkänna bristerna i mitt eget format (ordets format). Det är sekvenser som når in och berör omedelbart och utan att man hinner tänka efter i förhand. Man ser den här filmen som om den sveper in sig i åskådaren och bär oss som mantlar som fladdrar i luften eller använder oss som gardiner, hänger upp oss där filmen behagar. Dansen blir ett uttryck för övermänsklighet, ett uttryck som utmanar människans kropp och sättet hon har fötterna på jorden. Kroppsligt trasiga människor i ett rum fullt av svarta stolar och bord; ett par flyger omkring i varandras armar på öppen gata. Två dussin människor rör sig målmedvetet och oväntat i grupp mot åskådaren; pulsen darrar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *