Drive

35starrating

Regi: Nicolas Winding Refn

Allt talade för att Drive skulle vara en ytlig och menlös film med en och annan gimmick men utan några större ambitioner. Sådan är den kritiske cineastens erfarenhet, då de flesta filmer som omges av en sådan hype som den här filmen har visat sig vara alltför lättköpta, ofta lite fåniga filmer som felaktigt kallats ”revolutionära”; det har rört sig om alltifrån någorlunda begåvade filmer (Dogtooth) till besynnerligt ihjälälskade  genrefilmer (The Dark Knight) till det rent hjändöda (Kick-Ass). Men Drive är faktiskt en riktigt bra film. Hade den haft lite djupare tyngd i sig hade den närmat sig en mästerlig nivå. Nu är det en sådan film som mest handlar om sitt medium – fotot och klippningen är det centrala, inte handlingen eller intrigen.

Men det betyder inte att den är ytlig. Tillåt mig att exemplifiera med lite namedropping, för det var längesedan man med så stort fog kunde tillskriva en film så storartade jämförelser. Drive använder sig av en klassisk gangsterstory som får en att tänka på gamla 40-talsklassiker av Howard Hawks och John Huston; Ryan Gosling spelar Humphrey Bogart-karaktären vars ursprung är oklart men hans själ, anar vi, godartad. Som alla moderna varianter av sådana karaktärer kan man notera att han suger på en tandpetare istället för en cigarett. Hela filmen består av ett pärlband av scener hopvävda med högsta tänkbara elegans. Spänning används som om Hitchcock spökar; våldet hålls tillbaka och exploderar som i Martin Scorseses filmer; perspektivet närmar sig den rena filmkonsten, pure cinema eller det fransmännen kallade cinéma pur, det vill säga att det rör sig om ett berättande som inte är speciellt intresserat av karaktärsfördjupning, intrig eller Hollwyoods storytelling-begrepp utan som vill att film främst ska vara bilder, ljud och rytm. Därmed kommer man också att tänka på de två amerikanska giganter som närmat sig sådana idéer mest och bäst – Stanley Kubrick och Orson Welles. En film jag åtminstone kom att tänka på flera gånger när jag såg Drive var Welles Touch of Evil från 1958; ett mästerverk men inte på grund av sin handling utan på grund av sina rent filmiska kvalitéer. Ett stilistiskt mästerverk.

Det här är inte en bra film. Jag skulle inte kalla den för ett stilistiskt mästerverk. Men det är en exceptionellt välgjord film. Jag har aldrig riktigt förstått vad begreppet ”kult-klassiker” innebär – jag antar att det helt enkelt är en klassiker utanför mainstreamen – men det känns redan i de ljuvliga förtexterna att Drive kommer bli en av 80-talistgenerationens kultklassiker; det kommer att bli en film som många kommer vilja återvända till, och inom filmvetenskapen kommer den alldeles säkert användas för att studera perspektiv och perception. Man kommer studera scenen i hissen, till exempel, och klipp för klipp studera vad som händer i bild. Det är en film gjord för sådana studier.

För den som inte vet går filmen ut på att Gosling spelar en kille vars namn och bakgrund vi aldrig får reda på; det enda som framgår är att han jobbar i ett garage och tjänar pengar dels som stuntracerförare i filmproduktioner och dels som chaufför åt kriminella. Hans jobb verkar oftast handla om att köra iväg från rån och inbrott och komma undan polisen. Hans jobb är anonymt, och han ger skurkarna fem minuter, varken mer eller mindre, och kör dom sedan fläckfritt i säkerhet. Allt detta blir möjligt eftersom han verkar vara en riktig jävel på att köra bil. Det är hans främsta kännetecken, och när folk frågar vad han gör så säger han bara att han ”kör”. På engelska blir det att han är ”driver” och redan här känner vi att hela filmen fungerar på en metanivå: Intrigen i filmen är bara ett skelett, och huvudpersonen är bara den som för den framåt.

Samtidigt är det inte en mekanisk film. Det är sant att vi aldrig får veta vem Goslings karaktär är eller vad han kommer ifrån, men detta är ingen postmodern gimmick (som i till exempel Tarantinos Kill Bill-filmer där Uma Thurman spelar ”the bride”) utan det rör sig om en riktig människa av kött och blod. (Vilket återigen speglas på metanivåer i soundtracket; karaktärens musikaliskatema verkar vara electropop-låten A Real Hero med refrängen ”You have proved to be a real human being, and a real hero”). Att vi aldrig får veta hans namn eller ursprung är bara en teknikalitet – det är tydligt att han har ett namn och en historia. Det är bara det att filmen inte förklarar dessa omständigheter.

Tydligast blir den mänskliga nerven när han träffar sin granne Irene (Carey Mulligan) som bor med sin son; hon säger inte heller så mycket men ser snäll och rar ut – hon har dock en pojkvän, fadern till pojken, som sitter i fängelse så även där anar vi att det finns en bakgrund som är central men som filmen inte tänker avslöja. Intrigen drar igång när pojkvännen, med det iögonfallande namnet Standard (spelad av Oscar Isaac) släpps ut ur fängelset; istället för att vara automatiskt svartsjuk behandlar han Goslings ”driver” med återhållsam artighet och när det visar sig att han fortfarande har en del gangstertrubbel visar det sig att Goslings körtalanger kan komma väl till pass.

Andra halvan av filmen är inte lika spektakulär som den första. Som jag sa inledningsvis rör det sig om en klassisk gangsterstory. Den innefattar bland annat en miljon dollar och en karaktär spelad av Ron Perlman (den som inte vet vem det är kan bildgoogla och förstå exakt vad jag menar). Det framgår snart att det är en film som bara kan sluta på det ena eller det andra sättet.

Men som jag också redan sagt, intrigen är inte det viktiga. Det är berättandet som står i fokus här. Nästan alla nivåer av den här filmen är rasande skickligt gjorda. Spänningen bygger på idéer designade att trigga igång nervcentralen – eftersom Goslings förare har som policy att bara vänta högst fem minuter på att dom han kör ska bli klara med sina rån och inbrott, och eftersom vi inte får se vad som pågår, kan det bli fem svettiga minuter. Filmen har ett hot/löfte om våld som är påtaglig redan från början; Vad än Goslings karaktär varit med om så är han helt klart härdad och man får känslan av att de läderhandskar han har på sig inte bara är ett praktiskt eller stilistiskt val; det kan också vara så att om han råkar på en mördad kropp vill han inte vara den som lämnar fingeravtryck i onödan. Skådespeleriet är viktigt här. En vän påpekade för mig att det inte går en vecka då inte Ryan Gosling är med i en ny film och det är egentligen inte svårt att förstå varför. Han var emotionellt störd hjälte i Lars and the Real Girl, idealistisk yngling i Maktens män och tystlåten, Travis Bickle-besläktad chaffis i den här filmen men han är alltid lika effektiv. Carey Mulligan har en mer problematisk karaktär – hittar man mer väsentliga brister i filmen vore det att hennes karaktär är onödigt naiv och ständigt lämnas i en otacksam och lätt bortglömd sits, trots att man ska känna sympati för hennes karaktär. Samtidigt utstrålar hon precis den oskyldiga rädsla som behövs för att göra våldet i filmen – när det väl kommer – sådär hyperrealistiskt grisigt och freudianskt som i Scorseses Maffiabröder.

En annan av filmens drivande (höh) funktioner är naturligtvis de biljaktsscener som man i förväg får intrycket av ska dominera filmen (vilket de egentligen inte alls gör). Biljakten är överhuvudtaget ett märkligt kapitel i amerikansk filmhistoria – Nio av tio actionfilmer innehåller minst en men mindre än en på hundra är bra eller spännande. En insikt som Drive känner till är att biljakter handlar om närvaro; ser vi föraren och hans utsikt, hör vi motorn och förstår genom klippningen när det går fort och när det går långsamt, och påverkas jakten ständigt av slumpen i vad som ska komma bakom nästa hörn (och nej, det betyder inte tävlingscyklister eller fruktstånd!) då kommer illusionen av att vara med i biljakten också fungera. Det är vad som gjorde legendariska jakter i 70-talsfilmer som The French Connection och Bullitt så minnesvärda. På samma sätt som Steve MacQueen blir Gosling också publikens chaufför och känslan blir att ”jag vet inte alls hur det här ska gå, men vi får lita på att han som kör har koll”.

Drive är regisserad av danska Nicolas Winding Refn och även om den är mer polerad och elegant har den en hel del gemensamt med hans Pusher där han utsatte Kim Bodnia för oförglömliga påfrestningar; Goslings karaktär känns som någon som har sitt shit together, men bara till en viss gräns. Eftersom vi inte känner honom, så att säga, måste vi hela tiden ifrågasätta om han vet vad han håller på med och vi kan när som helst drabbas av skräcken över att han missat något och att det kommer att gå åt helvete. Refn är till och med elak nog att kasta om vissa klipp så att vi inte på en gång får veta exakt vad som har hänt när. Effekten blir distraherande och lätt hisnande, som om filmen plötsligt når en knivig vurpa. Man håller i sig.

 

Drive släpps på DVD 21/3

Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *