Apollo 18

15starrating

Regi: Gonzalo López-Gallego

Det här är en film som inte fungerar. Det är inte så att den har enskilda delar som gör att den faller ihop. Tvärtom har man kommit på en idé, fullföljt den och fått fram ett slutresultat som säkert varit ungefär vad tanken varit från början. Problemet är bara att det inte fungerar. Det är lite grann som om jag skulle göra en film om hur jag sitter och skriver den här recensionen. Jag ser framför mig Jonas Karlsson, han sitter och knattrar, tar en paus och häller upp lite kaffe till sig själv, dricker upp kaffet, skriver klart recensionen; läser igenom den och känner sig nöjd. Tar en dusch. Pratar med föräldrarna i telefon och får blinkande meddelanden på MSN; funderar på vad man ska göra av kvällen. Pizza eller krogen. Kanske borde man ta och ha bjuda hem folk för en trevlig alkoholfri kväll med kaffe och bulle för en gångs skull. Sånt där som ju så sällan blir av… Ho hum.

Man skulle kunna göra den filmen helt enligt konstens alla regler. Men det vore fortfarande en jättetråkig upplevelse. Exakt vad den filmen skulle vara ute efter vore också svårt att räkna ut. Exakt vad Apollo 18 är ute efter vet jag inte heller. Det är en found footage-film i rymden. Det är en mycket långsam film, som många bra science fiction-filmer, men den är inte intressant eller originell. Den förställer sig bestå av spooky upphittat material men den är långt ifrån att vara en fungerande skräckfilm. Den gör det en found footage-film inte får göra – den misslyckas med realismen. Eftersom man inte kan övertyga sig om att det man ser är på riktigt ser man hela tiden en låtsas-realistisk film. En som dessutom är långsam – Det hela leder till en närmast garanterad titta-på-klockan-film.

Men om vi tar och börjar vid den här filmens idé: En found footage-film i rymden. Hur tänkte man här? Found footage-filmer, för dom som inte vet, är vad man kallar skräckfilmer á la Blair Witch Project som utger sig för att bestå av ”riktigt” material. Det är alltså fejkat autentiska inspelningar – trots att genren nu börjar bli urvattnad är jag en fan av genren och som jag skrev i min recension av Paranormal Activity 3 så är publiken i stort sett antingen-eller-uppdelad. Antingen kan man alltid skilja på film och verklighet vad man än ser, eller så har man en hjärna som kan glömma att man ser på något simulerat och ryckas med intensivt i såna här filmer.

Det som bland annat gör att found footage-filmer blir effektiva är fokuserandet på realismen, och igenkännbarhetsfaktorn. Paranormal Activity skrämmer publiken eftersom inspelningen är från en vanlig kamera, människorna är vanliga människor, det hemsökta huset är ett vanligt hus. Undermedvetet kopplar vi det vi ser till våra egna liv och känner att något infekterar vår trygghetszon. Men Apollo 18 handlar alltså om astronauter på månen. Hur många kan relatera till den premissen? Hur många kan känna igen sig i astronauternas vardag? Vilka saker är ”konstiga” när man redan lämnat jorden på väg till en annan himlakropp?

Premissen är att materialet i den här filmen består av hemlighetsstämplat material som visar att Apollo 18, en av rymdresorna till månen som USA ställde in på 70-talet, i själv av verket gick av stapeln. Det var en topphemlig rymdresa som ledde till att man upptäckte utomjordiskt liv på månen och det är därför USA aldrig åkt till månen något mer. Det bor aliens där.

Ja, jag känner precis likadant: Vääänta nuuuu liiite häär. Är det en found footage-film eller ett avsnitt av Arkiv X? Finns det någon konspirationshistoria inbakad här? Utomjordingar på månen, låter inte det lite… dumt?

Well, det är en film som inte kommer fram till så mycket. Hade det varit en ”vanlig” film hade den förmodligen varit lite bättre, men fortfarande en väldigt rudimentär sci fi-thriller. Astronauter åker till en annan planet, hittar resterna av någon annans skepp, börjar snart upptäcka att dom inte är ensamma. Det hade kanske inte varit en fantastisk film, men den hade i bästa fall kunnat vara okej. Nu dras vi med found footage-metoden som gör att allt är filmat mycket långsamt och liksom registrerande. Men skådespelarna verkar inte förstå att dom ska framstå som vanliga människor – det är ungefär samma melodramatiska Hollywood-skådespeleri som i vilken annan storproduktion som helst. Det hela blir en uppvisning av två saker som inte klaffar: Det är en film som ska vara verkligheten men den har karaktärer som uppenbarligen är skådespelare i en film. Dessutom ska dom vara astronauter men vi får aldrig höra minsta lilla av det Fuglesang-nördiga tekno-babblet vi alla vet att astronauter pratar. Här förklaras allt med Aliens-tydlighet. ”This is extra terrestrial!” ”Oh my god, do you realise what you are saying??”

Mycket annat i filmen fungerar inte heller, men jag fokuserar på grundproblemet för att göra saker lättare. Jag kan leva lite farligt och slå vad om att det inte går att göra en found footage-film i rymden. Det läskiga med Paranormal Activity och Blair Witch Project är att dom utspelar sig i, och rentav framstår som utdrag ifrån, verkligheten. När en osynlig demon stökar till vardagsrummet tror vi, på någon instinktiv nivå, att det är vårt eget vardagsrum. När osynliga utomjordingar härjar ett gäng astronauter på månen så… ja, vem vet. Hur många har varit på månen?

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *