Regi: Gustave de Kervern, Benôit Delépine
Det här är en märklig liten film, och en positiv överraskning. Det är en ömsint och godhjärtad komedi, den har en del quirky indiefilmsinslag och den är inte direkt originell – men den är otroligt välgjord och välspelad, så hur kan man egentligen klaga? Regin från duon Gustave de Kervern och Benoît Delépine är en oansenlig men exemplarisk uppvisning i filmberättande och Gérard Depardieu – som har huvudrollen – får visa att han är en fantastisk skådespelare, något som inte alltid känns självklart.
I den här filmen spelar han klumpedunsen Serge, en slags korsning mellan Mickey Rourke i The Wrestler och Depardieus egen Obelix. Serge har fyllt 60 och är på väg att gå i pension. De senaste tio åren har han arbetat på slakteri. På hans CV kan han i övrigt skryta med att han varit dörrvakt, dödgrävare och andra sympatiska jobb av det slaget. Serge har jobbat sedan han var sexton år och aldrig tagit en karensdag. Vad ska han göra med sitt liv när han bara har fritid kvar? Han verkar inte tycka om någonting, utan rör sig fram och tillbaka och stannar långsamt upp då och då, som om han nästan kommer på att han borde tänka på något att komma att tänka på, men sen glömmer han bort det.
Serge är gift med Catherine (Yolande Moreau), som fortfarande jobbar bakom disken på det lokala köpcentrat. Hon är den självklara matriarken som förklarar för Serge allt om världen han inte förstår. Det är också hon som kommer på att Serge inte kommer få full pension såvida han inte kan få intyg från sina tidigare arbetsgivare. Eftersom bilen är trasig får Serge ta hojen – sin gamla Mammut från 70-talet – för att åka tillbaka till alla ställen han jobbat på för att lyckas få de rätta papperen. Vilket visar sig vara betydligt lättare sagt än gjort. Inte för att dramatiska saker inträffar, utan för att sådana civiliteter som arbetspapper inte växer på träd i den franska arbetarklassen. De flesta ställen Serge återbesöker har antingen brunnit ner, förvandlats till IT-workshops eller blivit sjaskiga barer där alla jobbar svart.
Allt är inte fara och färde, dock. När han ska hälsa på sin bror, som han inte pratat med på årtionden, träffar han istället en brorsdotter han inte visste att han hade; Solange (Miss Ming). Hon verkar lida av någon form av Asbergers och kallar honom för ”farbror Potatis”. Men givetvis lär dom känna varandra bättre och ger varandra styrka eftersom dom är två misfits med goda hjärtan.
Som en klok läsare anar så finns det en del klyschor i den här filmen, direkt hämtade ur såväl road movie-handboken som feel-good-formulan. En annan detalj är att Serge under sin resa är ständigt hemsökt av det blodiga spöket av sin ungdoms kärlek, som han hade ihjäl i en motorcykelolycka när han var ung och dum. Hon spelas visserligen av Isabelle Adjani – få andra kvinnliga skådespelare är lika bra på att vara nerblodade och spöklikt stirrandes – men precis som mycket annat i filmen blir den sidohistorien ett slags hål för filmen att plugga igen. Det blir en sådan film där åskådaren förstår att om huvudpersonen har ångest över något i början av filmen kommer han inte ha ångest över det i slutet.
Men om den största bristen i Den siste mammuten är att den inte är något mästerverk så är det en brist den kan bära. Vissa filmer tycker man helt enkelt om för att dom är charmiga och trevliga att se på. Många filmer som har lättsamma agendor verkar dock tro att dom har råd att slarva och fuska med sitt berättande, bara för att dom är anspråkslösa komedier; men den här filmen är smart, genomtänkt och framför allt välgjord. Framför allt första halvan av filmen är full av absurd humor, och en del kroppsrelaterade skämt, som blir besynnerligt roliga för att dom är så oväntade. Som i mycket annan modern europeisk film känns de visuella idéerna ibland lånade från Michael Haneke (som svensk tänker man på Roy Andersson) men istället för statiska kameravinklar följer regissörerna Delépine och Kervern efter Serge med handhållna kameror och klipper då och då till precisa och perfekta avstånd eller närbilder. Det är ett oansenligt, men finfint, foto- och klippjobb som gör att man som åskådare ständigt närvarar i filmen.
Det leder också till att en del skämt helt enkelt fungerar. Vissa är verkligen helt slumpmässiga. I början är Serge ute och handlar och ser en däckad man ligga på golvet mellan ett par kyldiskar. Han inspekterar honom genom att peta på hans kind med en baguette, och går sedan vidare och studerar en påse frysmat. Kanske det finns ett klassrelaterat skämt där, men vem vet. Vid ett annat tillfälle låser Serge in sig på toaletten när han försöker montera ett nytt handtag på dörren. Jag var nära att tjuta av skratt, men jag kan inte svara på varför. Inget mer hände i scenen än så.
Det är den andra halvan av filmen som tuffar in i lite mer välbekanta spår. Men, å andra sidan, när den vältrimmade resan är över (på 92 nätta minuter) måste man faktiskt säga att det varit värt det. Det finns tillräckligt mycket bra med Den siste mammuten för att man ska kunna rekommendera den. Det är en film som inte bygger på en kärna, utan på enskilda kvalitativa delar. Bra skådespelare, fint regisserat, roliga skämt, ett fint och lagom sentimentalt budskap om att det inte finns några freaks i världen utan att alla människor är mer eller mindre störda, bara att vissa väljer att vara det rakt ut.
Ett svar på ”Den siste mammuten”