Nader och Simin – En separation 35starrating

35starrating

Regi: Asghar Farhadi

Jag utnämde det här till årets bästa film i min årsbästalista över 2011, och jag har inte sett någon film från förra året (och har svårt att tänka mig att se någon) som skulle kunna överbevisa det påståendet. Det var en film som överraskade mig med att vara ännu bättre än jag trodde att den skulle vara. Väldigt många varningsklockor kanske ringer hos den lite mer cyniske cineasten när en iransk film om en modern skilsmässa blir hypad i Berlin – allt talar för trendism och att den där omtalade ”PK-maffian” är i farten – men det visade sig vara årets film-som-är-precis-så-bra-som-det-sägs-om-inte-bättre. Den är förrädiskt enkelt gjord. Många kommer säkert se den och undra vart den häftiga musiken är, vart de övertydliga scenerna finns som förklarar exakt vad filmen vill ha sagt eller som bara ger någon slags fluffig känsla i maggropen. Jag brukar ibland säga, när jag förfasar mig över ungdomen, att unga människor tillhör en generation åskådare som inte lyssnar på vad filmkaraktärer säger utan bara väntar på att dom ska prata klart. Det här är en film som kräver att åskådaren tar del av det människorna i filmen tar del av. Filmen uppstår i huvudet, och i frågorna som uppstår utifrån vad vi ser dom göra. Den som inte lyssnar ser inte filmen.

Min koll på den ambitiösa iranska filmkulturen är rätt bristande; jag har inte sett en enda film av den i cineast-kretsar omtalade Mohsen Makhmalbaf, till exempel. Faktum är att den enda iranska film jag sett tidigare, om jag inte misstar mig, är Dagen jag blev kvinna av (Marzieh) Makhmalbaf från år 2000. Anledningen till att jag nämner landet filmen kommer ifrån är att det jag gillade med Makhmalbafs film finns med i Nader och Simin också. Perspektivet är en slags ultra-realism; fotot är antingen handhållet eller oerhört disciplinerat, finns det någon bakgrundsmusik märker man den inte, och det är helt omöjligt att få för sig att man ser en påhittad berättelse, framförd av skådespelare. Allt känns fullständigt autentiskt. Karaktärerna i filmen framstår inte som karaktärer, utan som människor. Filmen känns inte som en dokumentär, genren som ofta felaktigt anses skildra verkligheten, utan den framstår som ett stycke verklighet; något som bara spelfilm, när den är som allra mest sublim, kan lyckas åstadkomma.

Särskilt effektivt blir det i den här filmen som är så driven av dessa karaktärer och deras desperation. Handlingen – på ytan enkel, nästan banalt melodramatisk – cirkulerar kring ett par, Nader och Simin, och deras dotter Termeh. Simin vill lämna Nader och ta Termeh med sig; Nader vill stanna kvar och hjälpa sin Alzheimersjuka far, som i stort sett inte vet vart han är eller vilka som är omkring honom. Filmen handlar inte om skilsmässan. Teknikaliteterna är ovidkommande. Det rör sig om separationsångest – hon vill lämna honom, han vill stanna kvar vid sin far, och frågan vem dottern vill lämna och stanna hos blir aldrig säkert. Det verkar inte alldeles klart för Nader och Simin att Termeh inte vill lämna någon; hon vill att hennes föräldrar ska stanna kvar. Alla vet hur det ligger till men alla lever i förnekelse och önskar att just deras vilja på något sätt ska följas.

Utefter denna situation ramlar filmen in i ytterligare en intrig: I vredesmod ”råkar” Nader göra ett misstag. Det leder till att ett annat par söker upp honom. Dom vill ställa honom till svars för handlingen han gjort, vilket lett till förödande saker han själv inte anser sig vara skyldig till. Han råkade ju bara… det var ju inte menat så… men ja, ju mindre man förklarar desto bättre. Kontentan är att filmen helt plötsligt, utifrån en extremt enkel premiss, plötsligt handlar om fundamentala moraliska frågeställningar som vänder sig direkt till åskådaren. Det andra paret befinner sig i kris och som dom ser det är det Naders fel. Han vill inte ha något med dom att göra. Men dom anser att han bär på skuld, och dom är inte intresserade av vare sig Simin eller Termeh eller Naders sjuke far. Dom vill att Nader står för vad han gjort, accepterar en rimlig vedergällning. Vem har rätt, och om vad?

En fascinerande, och underbart tillfredsställande, aspekt av filmen är att den handlar om moraliska människor. Det är inte en grupp slöa låtsasnihilister som tror att dom inte bryr sig om vad saker har för värde. Det är inte ”coola” karaktärer som beter sig som om livet är en meningslös fest där man ska skita i så mycket som möjligt. Det är inte ängsligt moderna, politiskt medvetna människor som hela tiden försöker skylla på systemet eller på världens orättvisa, eller på strukturer och uppdelningar. Inte heller är dom cyniska eller inskränkta. Det är ärliga människor. Dom säger vad dom känner, punkt slut. Dom blir förorättade. Dom anklagar varandra för olika saker. Dom brottas inuti sig själva med sina egna problem, sin egen ångest. Dom är fullblodsmänniskor, som du och jag. Dom låtsas inte som att dom är smartare än vad dom är. Dom gör vad dom kan.

Frågorna dom ställer sig själva är självklara och obönhörligt svåra att svara på. Kan Simin lämna Nader utan att ta med sig sin dotter? Visst kan hon. Kan Nader lämna sin sjuke far som inte vet vem han är? Visst kan han det. Kan dom stanna ihop för Termehs skull? Egentligen kan dom väl det? Inför den iranska regimens automatiska bödlar, sittandes på svettiga kontor där ingen får en syl i vädret, handlar det bara om vem som har gjort vad, när. På dom kontoren utgår man ifrån att människor i regel talar sanning. Filmen handlar nämligen om människor med samveten, stolthet, ibland alltför mycket, ibland alltför lite. Det är, hoppas jag, en film som öppnar ögonen åtminstone en aning till alla dom som tror att dom inte har någon moral, att religion är roten till allt ont eller att man kan göra vad man vill. Klart man kan…

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *