The Prey 25starrating

25starrating

Regi: Eric Valette

The Prey är en kinamatsvariant av flera olika subgenrer inom thrillergenren – de fyra små rätterna är fängelsefilm, tjuv-och-polis-deckare, oskyldig-fånge-på-flykt-jaktfilm och creepy-seriemördarthriller. Det är som att manusförfattarna inte lyckats bestämma sig för vilken standard-genrefilm dom velat göra, så dom passade på att klämma in allihop i en och samma film.

Vi börjar på kåken, där vi stiftar bekantskap med Franck Adrien (Albert Dupontel) som sitter inne för ett rån. Det är allmänt känt – inte minst bland dom fångar som tillhör ryska maffian – att han innan han åkte fast lyckades gömma bytet. Franck är dock inte typen som lättar sitt hjärta – han har konstaterat att han inte kan lita på någon längre, inte ens hans fru (Caterina Murino) som skulle behöva pengarna. Det första misstaget han gör i filmen är att utifrån sin empati släppa den harige Jean-Louis Maurel (Stéphane Debac) på livet. Han är oskyldigt anklagad för att ha våldtagit en minderårig flicka och blir snart utsläppt. Han har lovat att hjälpa Francks fru och dotter. Det enda problemet är att Franck snart därefter får besök av en (bokstavligt talat) ärrad och bränd kriminalare (Sergi López) som förklarar att Maurel är en genialisk, manipulativ psykopat som ligger bakom flera oupplösta våldtäktsmord på barn och ungdomar. Det ena leder till det andra, och snart är Franck på fri fot, jagad av polisen som tror att han är seriemördaren (Maurel har varit snabb att sätta dit honom).

Det här är, som man kanske förstår, en ganska beprövad intrig. Det kommer kanske inte som någon överraskning om jag säger att polisteamet pratar ungefär som i Beck-filmer och är ledda av en smart spaningsledare (Alice Taglioni) som får höra att hon har ”kvinnlig intuition”. Efter ett tag kommer hon givetvis på att Franck inte kan vara skyldig, och när hon luskar reda på vem Maurel är rör vi oss snart mot en upplösning som man ganska tidigt i filmen vet måste komma.

Positiva saker att säga om filmen finns mest i den tekniska avdelningen. Budgeten är visserligen låg, vilket bidrar till en liksom grådaskig ton över hela filmen, men fotot är genomtänkt, alla actionscener hyggligt välgjorda och ljudeffekterna ganska påtagliga: det är en film som verkligen låter som en fransk actionfilm. När en bil åker in i en annan bil låter det verkligen KRASCH och när en näve åker in i ett näsben låter det verkligen SCHAPLACK. Framförallt i början av filmen – när vi befinner oss i fängelset – känns filmen lovande, och sekvensen där Franck rymmer från fängelset är en rätt trevlig skalldunkarfest för actionfans, med brutalitet som är så överdriven att det oundvikligen blir något festligt över det.

Men filmen tappar snart tempo, och blir en sådan man kan se med ett halvt öga öppet om man behöver göra något annat samtidigt. Det är en film som helt enkelt inte kommer längre än den kommer med ett sådant manus som påminner om det till en dussinfilm Morgan Freeman i förbifarten skulle kunnat vara med i på 90-talet. Dupontel drar ett stort ok i huvudrollen – han har en väldigt sympatisk utstrålning och lyckas både frammana en karaktär med ett orimligt läkkött men påtaglig mänsklighet och till och med lite humor. Det är också kul att se Sergi López inklämd i en liten roll. Mindre självklarar är Debac som alltför välbekant ”psycho next door” och den slanka Alice Taglioni känns genomgående för H&M-sponsrad för att passera som trovärdig kriminaltuffing.

Det är inte någon usel film. Den är inte bra, men den är okej för att vara vad den är. Den lyckas till exempel med det viktigaste en sån här film bör lyckas med – förmågan att få åskådaren att bortse ifrån uppenbara logikluckor. Hur Maurel, som kidnappat Francks dotter för att med sin förvirrade fru framställa henne som deras dotter, tänkt sig komma undan som plötslig förälder förklaras inte – inte heller hur Franck överlever mer olyckor än Rambo utan att förblöda, eller hur franska polisen inte kan få stopp på ett pendeltåg i halvfart utan måste vänta tills nästa station, eller hur Franck kommer undan en skallgångskejda genom att bara stjäla en bil, och så vidare. Det mesta kan förklaras i klyschlistans regel över karaktärers rumsbundenhet – I varje scen befinner sig karaktärer där dom måste vara för att filmen ska fungera. Skulle det vara riktiga världen skulle Franck inte ens ha lyckats rymma från fängelset. Men som vi alla vet har filmkaraktärer alltid tid att knocka en vakt och sno hans uniform. Kunde Rambo, kan Franck. The Prey är, i korthet, en film för den som helt enkelt inte fått nog av sånt här.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *