The Awakening

35starrating

Regi: Nick Murphy

The Awakening är en överraskande och mycket bra film. Den blandar försiktigt men elegant olika genrer och balanserar många olika saker på en och samma gång – dom flesta filmer som ger sig på sådana saker faller klumpigt på sin egen omöjlighet. Men det här är en film där man kan ana att berättelsen i sig, och berättelsens karaktärer, fått diktera intrigen. Det har lett till en film som är dels en snårig mysteriedeckare, dels en kuslig spökthriller, dels en studie i psykoanalys och till sist även ett mänskligt drama. Det är en väldigt fängslande film som håller en i ovisshet ända fram till dom allra sista minuterna.

Det hade förstås räckt om det bara var en enkel spökthriller. Filmen är trots allt brittisk och engelsmännen har en gammal tradition av att leverera klassiker vad gäller filmer om stora hemsökta herrgårdar och förvirrade stackars tvivlare som drivs till galenskap inuti dom. De stora förebilderna är som alltid Robert Wises The Haunting och Jack Claytons filmatisering av Henry James-berättelsen The Innocents,där Deborah Kerr spelade guvenant på 1800-talet som drevs till vansinne (om hon nu inte redan var galen från början) i en herrgård där hon hade i uppdrag att ta hand om två barn som kanske eller kanske inte var hotade av spöken. Framför allt den filmen känns som en inspirationskälla till The Awakening (till och med titlarna är ju, som man märker, tydligt besläktade) – faktum är att jag då och då blev övertygad om att den måste ha spelats in på samma ställe eftersom vissa av utomhusmiljöerna ser nästan ut att vara exakt samma platser som Deborah Kerr en gång smög omkring i.

I The Awakening är det Rebecca Hall som är motpolen till Kerr. Filmen utspelar sig i England år 1921, ett landskap präglat av den sorg som första världskriget lämnat efter sig; efter att människor förlorat sina anhöriga i såväl krig som sjukdom har det ockulta blivit en allt större trend; Hall spelar Florence Cathcart, en kvinnosakskvinna som med vetenskapens hjälp – och ett benhårt intellekt – vigt sitt liv åt att avslöja alla bluffmakare som exploaterar gamla anhörigas tro på vidskepelse. Hon såväl röker som bär byxor, tror inte på Gud och får oavbrutet slösa energi på att ge kastrerande knäppar på näsan åt (män)niskor som dömer henne utifrån sitt kön. Hon har även förlorat sin egen man i kriget, men istället för att drömma om att få träffa honom igen har hon löst sina emotionella problem genom att vända på steken – Kan hon bevisa för alla och envar att det inte finns något efterliv kan hon även täppa till sin egen sorg, med avtrubbad bitterhet och självhat som pris.

Utmaningen kommer i den stammande och något nervöse Robert Mallory (Dominic West) som anländer i hennes något Sherlock Holmes-artade tillvaro för att förklara att den internatskola för pojkar han är lärare på är hemsökt av en pojke som varit död i femton år. På samma sätt som Holmes inte för ett ögonblick trodde att det fanns en spökhund på Baskerville-godset tror inte Florence Cathcart att det finns en hemsökt pojke på skolan; även om hon måste erkänna att hans suddiga gestalt, som uppstått på varje skolfoto dom senaste åren, är lite svårt att komma undan.

Filmen börjar alltså som en film som är ganska typisk för den här genren. Det är inte en dålig inledning för en spökthriller. Hade det bara varit en till film i The Others-stuk hade den säkert också varit bra. Men The Awakening, märker man snart, är mer än bara en film om läskiga ljud i mörka korridorer.

Det vore inte schysst att berätta särskilt mycket om intrigen. Det räcker med att konstatera att filmen, redan när vi anländer på skolan, börjar placera ut helt nya villospår och frågetecken. Medan Cathcart börjar rigga upp sina skrangliga, alkemi-liknande anti-spök-maskiner får vi veta att en av pojkarna på skolan är svårt mobbad av sina kamrater, godsets vaktmästare är en mystisk figur som aldrig släpper taget om sin bössa och kryptiskt väser till henne att det är ”de levande” hon bör oroa sig för. En av lärarna är ett blodhostande nervvrak från kriget. Mallory, Dominic Wests karaktär, pratar ”för sig själv” när han är ensam och dessutom – visar det sig – finns ett titthål in till duschen. Det är dock inte Norman Bates som tjuvkikar på Janet Leigh; det är Rebecca Hall som tjuvkikar på Dominic West. För plötsligt verkar det finnas erotiska drifter under all denna spökparanoja också. Filmen har, onekligen, bara börjat.

Det som följer är en snårig intrig som går från den ena överraskningen till den andra. Från början tror vi att filmen handlar om ett spöke på en skola men ju längre in i filmen vi kommer, desto mer förstår vi att filmen handlar om människors förhållande till döden. Alla karaktärer i filmen är emotionellt skadade och lider av trauman och man har hela tiden en känsla av att filmen är djupt inne och rotar i karaktärernas  själ och hjärta. Det är något mer än att bara vara rädd för potentiella spökpojkar. Det är som att vi anar att alla karaktärer i filmen är rädda för något helt annat, något dom döljer för sig själva.

Indeed. Mot sista tredjedelen av filmen är vi inne i en psykologiskt hisnande upplösning som till största delen handlar om de minnen och sanningar om våra liv som vi människor kan förneka för oss själva, och trycka undan tills vi inte längre tror de finns – och de lögner vi väljer att tro på dag för dag för att kunna leva våra liv på ett stabilt sätt. Det kanske låter kryptiskt; det är lättare att bara se filmen, som jag rekommenderar starkt.

Jag kan tänka mig att The Awakening inte är en film som alla kommer tycka om. Framför allt om man bara vill se en läskig film om hemsökta hus. Den innehåller allt det där, men det är uppenbart att det är en film som handlar om något annat egentligen; det är, om man accepterar uttrycket, en ”thinking man’s” ghost story. Jag fann mig själv fascinerad av filmen, ständigt undrandes vad som skulle hända och ständigt lika överraskad. Det är en mycket stark långfilmsdebut av regissören Nick Murphy och den stolpighet jag tyckte fanns i Hall i början av filmen fick jag äta upp ju längre filmen pågick – hon vet exakt vad den här karaktären går ut på och det är kanske den starkaste roll jag sett henne i.

Ett annat plus måste gå til Imelda Staunton, som har en central biroll som skolans ömkliga och religiösa stormamma. Hon är ett till tidlöst exempel på storheten i den brittiska skolan av skådespelare. Efter att ha cementerat rollen som den vederväridge Dolores Umbridge i Harry Potter– serien borde det vara hundra procent omöjligt för henne att spela en snäll, älskvärd gammal tant som man vill krama, men hon övertygar redan i sin allra första scen och är därefter helt obehindrad i rollen. Det är ett högklassigt stycke skådespeleri i en högklassig, och överraskande originell film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *