The Girl With The Dragon Tatoo

3starrating

Regi: David Fincher

Ibland handlar det om teknik. Ibland spelar det ingen roll vad en film handlar om eller går ut på; ibland är en film helt enkelt välgjord; regisserad med total medvetenhet, klippt som med olja och med skådespelare som verkar ingjutna på filmrutorna. The Girl With The Dragon Tatoo är en sådan film – Om man bortser från den självklart tilltalande karaktären Lisbeth Salander så har jag aldrig riktigt fattat grejen med Stieg Larsson och Millennium-trilogin. Visst var Larsson/Salander-universumet ganska originellt i jämförelse med andra, mer stabbiga deckarfigurers men ändå. Den märkliga succén Män som hatar kvinnor var i grund och botten inte mycket mer än en helt vanlig svensk deckare – bara otroligt lång. Noomi Rapace såg till att förgylla varje scen hon var med i, men filmens mysterium var märkligt ointressant och mördarens identitet uppenbar från början.

David Fincher har gjort en bättre film när han har gjort The Girl with the Dragon Tatoo, denna märkligt ”svengelska” film som utspelar sig i vårt avlånga land av ICA-kassar och snålblåst kring SJ-tåg, men befolkas av skådespelare av internationellt snitt som säger ”Tack” och ”Hej” till varandra. Filmen är alltså, i vilket fall som helst, bättre än filmen från 2009, och det bör inte komma som någon överraskning. Fincher är en sådan regissör som kan kallas perfektionistiskt lagd men som inte skriver sina egna manus – Alltså bränner han allt sitt krut på det tekniska och gör filmer som man, oavsett vad man har för nitpicks, aldrig kan sluta titta på när dom väl kommer igång. Han har alltid haft en förmåga att med stil, rytm och en särskild, murrig  ton (också framregisserad i skådespelarna) göra intriger som blir beroendeframkallande. Jag hade exakt samma invändningar mot hans tidigare The Social Network; det var en film som egentligen inte handlade om något, men av någon anledning kunde jag inte sluta titta på den.

Filmen är, tekniskt sett, lik den svenska filmen från 2009, men skillnaderna är fundamentala. Den småmossiga storyn går inte att göra så mycket åt – journalisten Mikael Blomkvist (Daniel Craig) bosätter sig ut på en ö i den fiktiva norrländska staden Hedestad för att ta reda på vem som mördat en försvunnen rikemansflicka som försvann från ön på 60-talet; han är anlitad av hennes farfar (Christopher Plummer) och inser snart att alla spår pekar överallt eftersom släkten är full av gamla nazister. Till sin hjälp tar han efterhand Lisbeth Salander (Rooney Mara), en psykiskt tilltufsad hacker/socialfall/neopunk-brud som har en självbevarelsedrift som skulle göra Batman avundsjuk. Det ena leder till det andra, mysteriet tätnar och så vidare, och det mesta minnesvärda står Salander för; inte minst när hon hämnas på sin vidrige tillsynsman som visar sig vara fenomenalt vedervärdig sexförbrytare.

Det är märkligt att de båda filmerna är så lika; Män som hatar kvinnor var en tråkigt gjord, automatiskt spelad och opersonligt sammanställd film (vars framgångar i USA rimligen måste tillskrivas den skandinaviska indie-prägeln, och Rapaces framträdande); The Girl with the Dragon Tatoo har en energi från första stund som gör att man sveps in i intrigen och följer den som en VM-finalsrysare (ursäkta liknelsen). Manusförfattaren Steven Zaillian måste ha sett den svenska filmen och omedelbart sett vad som behöver fixas till, eftersom alla förändringar är precisa och perfekta. Den tungfotade intrigen mellan Mikael Blomkvist och kollegan Erika Berger (spelad av Lena Endre då, Robin Wright nu) är nästan helt bortskalad och Salander och Blomkvist ges mer tid ifrån varandra innan de möts på mitten. Inget kan rädda dom sista tio-femton minuterna, där filmen liksom fortsätter bara för att den nu är en ”trogen” filmatisering, och det finns inga bra argument för att filmen är så lång som två timmar och trettioåtta minuter. Men för att vara en alldeles för lång film med en alldeles för dålig handling är den onekligen rätt spännande.

Det finns en och annan kvalité från originalet som man går miste om i Fincher-filmen, förstås. Rooney Mara har gjort en fascinerande intensiv karaktärsstudie i valet och utförandet av Lisbeth Salander, men samtidigt är hennes karaktär mer lobotomerad, svåråtkomlig och lite antidepp-bedövad än vad den var hos Noomi Rapace – som utstrålade agressivitet, spontanitet och oförutsägbarhet på ett annat sätt. Och samma sak gäller med andra sidan av myntet – säga vad man vill om Michael Nyqvist men han har onekligen förmågan att utstråla trygghet i sig själv och förvirring över sin omgivning på en och samma gång, vilket passade den ganska tveeggade Blomkvist-karaktären. Daniel Craig är en bra skådespelare, men det är i princip omöjligt att inbilla sig att han någonsin svävar i fara eller inte vet vad han gör. Han är trots allt James Bond.

Men Lisbeth Salander är ingen dålig partner till James Bond och det är väl lite på den nivån kvalitén med Finchers Girl befinner sig; det är en Millennium-film på steroider. Den svenska filmen hade kanske, någonstans, en mer ”naturlig” känsla. Men den förlitade sig på en intrig som helt enkelt inte var speciellt engagerande. Den här filmen förlitar sig mest på sin stil och sin berättarteknik, som om den misstänker att intrigen ”bara” är en vanlig deckare, och den låtsas inte som att den har ”värsta budskapet” bara för att huvudrollen är en kick-ass-brud som hackar folks datorer och spöar seriemördare med golfklubbor. Jag har aldrig känt att Millennium-intrigen är speciellt intressant men det är en kaka med många fina russin i, och den här filmen har på dom premisserna mycket att erbjuda.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *