Cassadaga

25starrating

Regi: Anthony DiBlasi

Cassadaga är inte en dålig film om man gillar skräckfilmer. De som inte är erfarna i genren kommer kanske bli avtända av den låga budgeten; med viss rätt, eftersom lågbudget förr i tiden innebar skönt flimrig 16 mm, medan det nuförtiden innebär platt digital videobild som gör att filmen oundvikligen kommer likna något man inbillar sig att man skulle kunna göra själv. Och är man en petigare kritiker, som jag, måste man konstatera att det finns en viss gräns över hur många klyschor en film kan gå igenom innan den börjar svikta i trovärdighet.

Men samtidigt kan man säga än sen. För att vara vad den är så är Cassadaga är en ganska festlig upplevelse. Den lånar friskt från genrens traditioner. Det är en spökfilm, en seriemördarfilm, något av en slasher och även lite av en art house-skräckfilm. Det känns som att den är gjord av några killar som tagit sin kärlek till filmer som såväl Halloween och Motorsågsmassakern, som Dario Argentos Deep Red och Phenomena och skrivit ett manus som blir så bra det kan bli under omständigheterna.

Huvudpersonen är Lily. Hennes historia är inte kul. Först förlorade hon sin hörsel på grund av en extremt ovanlig sjukdom. Sedan dog hennes mamma i cancer. Därefter kom dödsstöten – hennes käcka, trettonåriga lillasyster blev påkörd av en lastbil och togs av daga. Hon spelas av en skådespelerska vid namn Kelen Coleman som kanske är lite för käck för sin roll, men samtidigt ska Lily vara en slags fighting spirit som är bildlärare för mellanstadieelever och alltid uppmuntrar dom till att Tro På Sig Själva och Alltid Tänka Positivt. Hon är Optimisten Som Aldrig Kan Bli Deprimerad.

Efter att hennes lillasyster dör är dock Lily nära emotionell bankrutt, så hon lyckas få ett stipendium och ett rum i en stor vit villa i den fridfulla ”spirituella” kommunen Cassadaga. Där träffar hon den till synes mycket snälla tanten som äger området och som röker joints för sin reumatism – hon spelas av den snart 80-åriga Louise Fletcher, i ett sympatiskt (om än lite gaggigt) inhopp – och hon träffar även lite nya kompisar i området, bland annat kapet Mike (Kevin Alejandro) som har en dotter han försöker vinna vårdnaden om.

Saker börjar bli spooky när Lily av en händelse besöker ett berömt rullstolsbundet medium, och hon behöver inte ge pengarna tillbaka: Inte nog med att Lily får kontakt med sin döda syster; hon får även kontakt med en våldsam ande som inte vill någon väl. Man kan tänka sig att det förmodligen har något att göra med filmens prolog – obegriplig fram till sista akten – där vi får se en mamma vara arg på sin åttaårige son som klär sig i klänning och leker med dockor; mamman klipper sönder klänningen och dockan, varpå pojken tar saxen och klipper av något annat (på sig själv).

Dessutom härjar en seriemördare i Cassadaga, en tämligen sadistisk klumpeduns som går under namnet ”Gepetto” – ja, det har något med Pinocchio att göra, men mer behöver vi inte säga.

Genrefantaster hör på en gång att den här filmen inte är så pjåkig. Det är inte ofta en skräckfilm lyckas balansera både spökgenren – där gastar och vålnader hoppar fram för att skrika i falsett –  med seriemördargenren och, får man nog säga, den italienska giallon där vanliga människor försöker leka Detektivbyrå för att ta reda på vem ”the sick bastard” är. I takt med att filmen fortsätter befinner sig Lily allt närmare David Hemmings i Deep Red, Argento-klassikern vars intrig är den främsta Cassadaga tycks ha lånat ifrån. Hade vi fått en barnramsa hade jag ropat rip-off.

Men för att vara en lågbudgetfilm är Cassadaga trots allt gediget gjord, välspelad och godtagbart engagerande. Det finns något härligt absurt med en huvudperson som pratar helt normalt men som ska vara döv, och det är aldrig fel med gamla hederliga seanser eller arga spöken eller mördare i slakteriställ. Det som håller den tillbaka är egentligen känslan av déja vu. Bara för att en film blandar friskt behöver det ju inte betyda att ingredienserna blir mer originella. Som alla filmer som lånar sina kvalitéer från andra filmer finns det en punkt mot slutet – och filmen är, på 108 minuter, relativt lång – där man börjar känna att man inte egentligen bryr sig om filmen, utan snarare ger komplimanger åt alla andra filmer den lånar ifrån. Det gör inte Cassadaga dålig, men inte riktigt bra nog att rekommendera åt vem som helst. Är du däremot den som gillar när karaktärer halsar ur mjölkpaket bara för att upptäcka att mjölken är full av likmaskar… ja, då tycker du nog det en helt okej film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *