Någon annanstans i Sverige 25starrating

25starrating

Regi: Kjell-Åke Andersson

Det finns något småcharmigt med en sån här film. Det ska vara en slags quriky dramakomedi med en del allvarliga inslag, och flera olika karaktärer, men filmen är istället en enda lång parad av styltighet. Ingenting fungerar egentligen. Det är en film som har gjorts enligt idéer om hur en film är bra i teorin. Men i praktiken fungerar det inte så. Bara för att man skriver en replik som låter kul (typ ”Vi har ett strykjärn vi måste hem till”) så kan man inte utgå ifrån att den kommer fungera per automatik bara för att Mikael Persbrandt säger den. Inte heller kan man operera in gemensamma pseudopolitiska nämnare (som en gubbe som beklagar sig över ”bögtelevision” en fredagkväll) och tro att man omedelbart gjort något meningsfullt.

Någon annanstans i Sverige utspelar sig någonstans i Norrbotten, kan man tänka sig, i en ”bygd” vid namn Borunda. Länge framgår det inte vad filmen handlar om, utan vi presenteras istället i godan ro för flertalet karaktärer (det känns som fler karaktärer än det var i Magnolia) som vi till någon mån kan identifiera; vissa känner vi igen för att dom är spelade av Helena Bergström eller Lena Endre. Andra känner vi igen för att dom är typiska – som ett par tjuvar som sitter vid en krog och pratar riktigt dåligt Tarantino-prat – och några andra känner vi igen när vi ser dom i bild. Just ja, den där karaktären var med också ja. Så var det.

Det hela är inramat, verkar det som, av en kristen gubbe spelad av Björn Gustafson (den äldre) som sitter inne på förhör. Något har hänt. Det finns en kniv och en blodpöl i ett kök. Resten av filmen är flashbacks som ska leda fram till det här blodbadet, antar man. Gubben gaggar typiska aggro-bibliska klyschor, men eftersom han är spelad av Dynamit-Harry går det inte riktigt att ta på allvar. Och såsom filmen fortsätter – där det allvarliga blandas med det dumma och fåniga, till ibland helt misslyckade resultat – är det omöjligt att veta om någon blivit mördad, eller om någon bara blivit väldigt arg på ett par ketchup-flaskor.

Allt det här inramas av en gubbig berättarröst som pratar Desperate Housewives-stylade floskler om hembygden; ”Förklara sparvens tyngd, förklara snigelns flykt, förklara bäckens dån; i det lilla bor också det stora…” Kaj Pollak, ge mig styrka.

Filmen är byggd på en roman av Hans Gunarsson som skrivit manus; detsamma gällde för Leva livet som Mikael Håfström regisserade, som jag vill minnas till stora delar var likadan som den här. Det var också en film med massor av karaktärer som man skulle hålla reda på och fastän filmens små poänger kunde avklarats på mindre omständiga sätt skulle panoramastilen – med tjugo karaktärer på 90 knappa minuter – bökas på.

Vilka har vi mer? En elak gammal polis, antar jag, som sover i en skottsäker väst; han är ihop med Helena Bergström som ”dricker för mycket” (hon är nog sådär ”deprimerad”). En mystisk, lumpig figur som går omkring i stora hörselskydd och inte säger något. Förstås. Han är nog också sådär ”deprimerad”. En tonårig kille som verkar lite rotlös förstås. Han med, lite deprimerad sådär.

En kille är arg på sin sluskige granne fastän han uppenbarligen själv är bög; grannen i sin tur är spelad av Peter Andersson, som sitter i en soffa och kedjeröker och säger deprimerat att hans liv är som en torktumlare, ”fadunk, fadunk, fadunk”. Helt klart deprimerad. Han är i sin tur kär i Britta (Sussie Ericsson) som han träffat på sina engelskalektioner. Hon är inte deprimerad, hon är mer ”gullig” sådär. Mikael Persbrandt är på väg in till stan också, han ska göra nåt med sin fru, som säger att han aldrig ”vill prata om det” – helt klart sådär ”deprimerad” han med. Det finns ännu fler karaktärer, men vi kan ta en paus där.

Det är en liksom… pinsam men… smågullig film. Det är som att någon ändå försökt, även om allt är felkalkylerat. Ytterst få dialoger flyter utan problem. Ingenting i filmen är det minsta trovärdigt eller realistiskt. Intrigen är helt framtvingad och inte det minsta spontan. Ingenting av det som ska vara kul är särskilt kul – och ingenting som ska vara allvarligt blir särskilt dramatiskt – eftersom filmen är så oavbrutet självmedveten, och verkar tro att publiken kan imponeras hur lätt som helst.

Samtidigt är det bara några scener – som en sån där ”hemsk” domestisk våldtäkt över diskbänken, eller en annan sån där deprimerad scen som plötsligt ramlar in i citerande av Gunnar Ekelöf – som faller pladask på sitt exploativa publikförakt. Hantverket är stabilt, som man ofta säger när man letar efter positiva saker i sämre filmer, och flera bra skådespelare får arbeta så hårt mot manuset att det nästan blir som en uppvisning i hur svårt skådespeleri kan vara.

Någon annanstans i Sverige blir efterhand rätt utdragen, men samtidigt är den inte tråkig. Det är som att gå och se en sån där skolpjäs – för att ta en annan vanlig liknelse – bara det att den där skolpjäsen visar sig ha några överraskningar ändå. Man vill se klart filmen för att se exakt hur fånig och absurd den tänker bli. Och i slutändan är det en bra studie för folk som är intresserade av skådespeleri.

Jag menar, ta repliken ”Fadunk, fadunk, fadunk” och gör bättre själv.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *