Tinker Tailor Soldier Spy 35starrating

35starrating

Regi: Tomas Alfredson

Det här är en till film jag är sen med. Förra veckan var det The Girl With the Dragon Tatoo. Om den skrev jag att ”ibland handlar det om teknik. Ibland spelar det ingen roll vad en film handlar om eller går ut på; ibland är en film helt enkelt välgjord; regisserad med total medvetenhet, klippt som med olja och med skådespelare som verkar ingjutna på filmrutorna”.

Exakt samma sak går att säga om Tinker Tailor Soldier Spy. Jag har hört att den skulle vara krånglig och snårig, men jag fann den följsam, sånär som på några stunders förvirring som filmen medvetet kastade in.

Förutsättningen är förstås att man faktiskt lyssnar på vad karaktärerna säger och bemödar sig med att engagera sig i intrigen.

Nuförtiden anses det krångligt om en film anstränger sig för att vara originell. Såvida intrigen inte är paketerad enligt en plågsamt förutsägbar modell – typ ”Här har vi huvudpersonen, hux flux händer det här, oj oj nu måste han göra si och sen så, där kommer skurken och hur ska det gå, oj nej, nu blir det femton-tjugo minuter av ”spänning” och sen vinner dom goda och så är allt klart och slut, men vänta allt är inte riktigt slut, vi måste vänta på uppföljaren…” – så kommer helt enkelt många bli förvirrade.

Om karaktärer i ord förklarar hur något ligger till, och sen går vidare till nästa scen, som i den här filmen, är den spontana biobesökarens reaktion: va, vadå, vad sa han nu?

Filmen utspelar sig under Kalla kriget, det är tidigt 70-tal in the old and grey UK. Efter att chefen för MI6, kallad Control (John Hurt), väljer att gå i pension efter en misslyckad operation i Budapest försvinner även hans högra hand, Smiley (Gary Oldman). Kvar återstår fyra chefer på högsta kontoret. Smiley börjar förstå att Control haft en plan med fiaskot i Budapest, där en agent ska ha dött; Control var nämligen övertygad om att någon av de fyra cheferna är en mullvad för Sovjet. Smiley, som är gammal i gemet, är inte övertygad av denna till synes absurda idé men blir mer och mer övertygad ju fler och fler misstänkta han börjar gå igenom. När han får kontakt med den sedan länge försvunnna och efterlysta unga agenten Ricky Tarr (Tom Hardy) blir han än mer övertygad; Tarr har visserligen kärleksproblem och bristande självkänsla, men han har även hittat klara belägg för att dubbelagenten existerar.

Smiley inleder därför en egen operation utanför MI6 för att hitta förrädaren. Detta är ingen oproblematisk uppgift. Landets säkerhet går alltid före personliga känslor på MI6 – som Bond sa till Monnypenny – men det är ändå prekärt för Smiley eftersom de fyra cheferna – spelade av Toby Jones, Ciarán Hinds, Colin Firth och David Dencik – är alla människor han litar på och, anar man, tycker om. Och i slutändan, det sägs aldrig rakt ut men det är alltid underförstått, måste förrädaren dö.

Tinker Tailor Soldier Spy är inte något stort drama men det är en imponerande spionfilm gjord i den gamla skolans Condor-klass och givetvis byggd på en roman av John LeCarré. Den främsta anledningen till att filmen fungerar är för att den är så fruktansvärt välgjord. Det kom som en överraskning för många svenskar, även för mig, att Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in blev en sådan succé utomlands varpå han fick göra den här filmen men ju mer jag har tänkt på det desto mer självklart blir det. Svensk filmindustri är inte tillräckligt stark, eller väljer åtminstone att inte vara tillräckligt stark, för att hjälpa begåvningar och uppmuntra kvalitativt filmskapande. Men går man tillbaka och ser på till exempel Bert – Den siste oskulden, som Alfredson regisserade, ser man ett gediget, alldeles särskilt, otroligt stilistiskt och medryckande språk som går igen i såväl Låt den rätte komma in som Tinker Tailor Soldier Spy. Man blir oerhört tillfredsställd av att betrakta den här filmens följsamma process när den tar sig elegant från scen till scen.

Därutöver är den snuskigt välspelad. På samma sätt som Carnage, en annan recenserad film den här veckan, är detta en film för den som är intresserad av skådespeleri. Gary Oldman, Toby Jones, Colin Firth, David Dencik, John Hurt och Ciarán Hinds i samma rum är en uppvisning i extremt påtaglig talang. Dessutom bjuder filmen upp övertygande nykomlingar som Tom Hardy och Benedict Cumberbatch – och inte minst är den medveten nog att ha med Mark Strong, ett proffs som blivit mest känd från genrefilmer, i en central och fantastisk biroll som dödförklarad spion som förvandlats till husvagnsboende mellanstadielärare.

I en tid då cinematisk underhållning svämmas över av färgglada, alltmer påfrestande superhjältar som bara kan tilltala (och göda) sockervaddsdelen av hjärnan, finns det något extremt skönt med en film om ett par gubbar i grå kostymer under kalla kriget som använder sin intelligens för att rädda världen. Vilket inte behöver betyda att ”rädda världen” är vad de faktiskt gör. Det beror på hur man definierar spioneri. I vilket fall som helst är det en oklanderlig uppvisning i tekniskt filmberättande, och för den som vill utmana sin uppmärksamhetsförmåga är den en idealisk kombination av spionspänning och hjärngympa.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *