Regi: Chris Gorak
Jag har sett filmer av det här slaget med sämre skådespelare. Jag har sett filmer av det här slaget med mindre budget. Jag har sett filmer av det här slaget som varit mindre välgjorda. Men. Ja. Jag har sett filmer av det här slaget. Femtio år efter Twilight Zone borde det vara otänkbart att man fortfarande gör sådana här filmer, but here goes The Darkest Hour, ett direkt hopkok av Världarnas krig, Cloverfield,Rovdjuret, Dawn of the Dead, Jurassic Park, The Last Man on Earth och alla såna där science fiction-filmer som går ut på att några människor har överlevt när resten av världen verkar ha gått under. Den bjuder inte på mycket man inte sett förut, annat än Joel Kinnamans märkliga svengelska.
Filmen har samma symtom som många andra såna här filmer nuförtiden i det att den bara tar en kvart på sig att sätta upp sin story. Filmen börjar med att två såna där amerikanska ”snubbar” åker till Moskva (aldrig ett bra tecken) med förhoppningen att deras egna företag (dom verkar designa IT-gadgets) ska blomstra efter ett möte med svenska entrepenören vid namn Skylar (Kinnaman). Han dissar dom dock. Dom blir sura. Snubbarna hamnar på en klubb där dom träffar honom igen, samt två tjejer (Rachael Taylor och Olivia Thirlby, som var med i Juno). Plötsligt går strömmen. Man går ut. Gula bollformaterade CGI-streck anländer från himlen, separeras från varandra och börjar ha ihjäl alla människor i sikte.
Ah, ja, det verkar som att den där gamla hederliga utomjordiska invasionen är här igen. Den här gången skövlar utomjordingarna mänskligheten genom att helt enkelt bränna upp dom till stoft i atmosfären. Dessutom är dom praktiskt taget osynliga, vilket av någon anledning ändå leder till repliker som ”Do you see it??”
Våra nyligen funna vänner gömmer sig dock i en källare av något slag där dom förblir i vad dom konstaterar är 27 timmar (”give or take a couple of hours”, en annan konstig replik). När dom kommer ut möter dom givetvis ett öde Moskva och resten vet ni. Dom måste ta reda på vad utomjordingarnas plan är och hur dom fungerar, dom måste samarbeta, dom måste slå ihop sig med något annat gäng på vägen, dom måste överleva, dom måste bjuda in till uppföljare eller om inte annat en TV-serie.
Jag säger TV-serie för det är vad det känns som. Alla skådespelare ser plastiga ut,manuset är extremt tunt och har helt karaktärslösa dialoger, regin slätstruket och känslan man får av filmen på det stora hela är en man egentligen inte ska se på, utan bara slött acceptera.
Jag kom att tänka på dom där 27 timmarna, give or take, som karaktärerna spenderade i källaren. Dom går förbi på en halv minut eller så i filmen. Man hinner bland annat se att dom vid något tillfälle bråkar med varandra. Det verkar som att dom till slut ger upp i apati. När dom väl bestämmer sig för att lämna källaren följer en död timme sci fi-skåpmat.
Tänk vilken film det hade kunnat bli om dom stannat i källaren. Dom visste inte säkert vad som just hänt. Dom hade just träffat varandra. Dom var hysteriska och rädda. Där ute och ovanför kanske världen gått under. Dom kunde lämnat källaren utan att vi fått följa med. Filmen är knappt en och en halv timme lång. Det hade kunnat bli en ganska bra enaktare. Men den hade förstås inte funkat i 3D.
Ett svar på ”The Darkest Hour”