Hamilton – I Nationens Intresse 25starrating

25starrating

Regi: Kathrine Windfeld

Okej då. Vi säger väl det. För den här gången får det väl gå. Hamilton – I nationens intresse är en svensk film med en budget på 45 miljoner kronor och jag misstänker att man inte bara spenderat pengarna på utländska miljöer, internationella skådespelare och specialeffekter; någonstans har man också satsat på en sammanhängande och någotsånär trovärdig intrig och man har även sett till att försöka lösa det där kruxet som ständigt finns i svensk film: Varför låter allt så klonkigt och fult på svenska? Varför funkar det aldrig?

Man har inte helt lyckats, för det finns fortfarande några såna där scener med replikväxlingar från helvetet (av typen ”Du vet vem han är, eller hur?” – ”Släpp det, bara släpp det!”) men det känns som att danska Kathrine Windfeld, som regisserat filmen, faktiskt vågat sig på att då och då bryta för att säga åt vissa skådespelare att sådär pratar faktiskt inte människor på riktigt. Och överlag får man nog säga att den här Hamilton-filmen ser så pass bra ut att man har överseende med att intrigen egentligen bara består av att en massa karaktärer placeras fram och tillbaka i olika konstellationer som på ett bräde, innan spelet är över och filmen slut.

Att Mikael Persbrandt spelar Hamilton är, förstås, mer än självklart. Vem skulle annars göra det? Han är så förutbestämd i rollen att man nästan inte ens registrerar honom – redan i dom första scenerna kommer dom där knäcka-nacken-i-förbifarten-greppen, kniven-gömd-i-stöveln-tricket, smyga-runt-bakom-lastbilar-och-gömma-sig-för-vakter-sekvenserna. Man tycker att man sett filmen förut. Alternativt är det konstigt att Persbrandt inte spelat Hamilton tidigare.

Filmens intrig är ganska generisk för sin genre, även om den är inne och tallar på vissa heta politiska potatisar (och utgår, på ett lite fascinerande sätt, ifrån att CIA är en vedertaget korrupt agentur). Ursprungligen börjar filmens konflikt i Uzbekistan, där ett uppdrag går snett. Hamilton förlorar ett par kärnvapen till orätta händer och får av en händelse anledning att hitta dom i Somalien, dit han får ta sig med en amerikansk privatpluton för att fria två fångar; en amerikansk spion (Ray Fearon) och en svensk IT-ingenjör (Gustaf Hammarsten). Tyvärr visar det sig att det amerikanska gänget är skurkaktiga legoknektar som jobbar för skrupelfria finansjättar i Dallas och Hamilton får fly med sina fångar.

Bakom dessa inträffanden finns ett nätverk av korruption som i slutändan mynnar ut i att mäktiga män på hög nivå – med eller utan direkt förståelse – gör affärer med militanta terrorister. Inte helt olikt affärerna innefattandes Lundin Petrolium. Att större delen av filmens drama centraliserar sig kring Etiopien känns inte heller som en långsökt plantering, med tanke på det verkliga dramat innefattandes de fängslade svenska journalisterna.

Inget av det här blir dock för angeläget, vilket är synd. Å andra sidan blir det inte heller högtravande. Istället framträder en ganska livlös film där man inte riktigt förmår engagera sig i några parter. Jason Flemyng spelar filmens skurk, och inte heller han väcker särskilt mycket liv i den slutgiltiga uppgörelsen – en ganska tramsig sekvens innefattandes ett terrorattentat på ett Skandic-hotell i Johanneshov, ett riktigt gammeldags bombbälte och en sån där avlång detonator med en röd knapp.

Det är samma sak med en sidointrig där en polis (Liv Mjönes) försöker ta reda på vad som hänt en mördad kvinna och spåren leder till Hamilton, som haft en relation med henne. Den intrigen når aldrig riktigt fram, fastän den ska utgöra filmens emotionella smärtpunkt. Det finns anledningar att inte prata om den sidointrigen, eftersom man närmar sig spoiler-landskapet hur man än försöker. Jag försöker hitta en ordvits innefattandes begreppet ”kill your darlings”, men strunt samma.

Några ljuspunkter har ändå filmen, förutom att den överlag är en smärtfri upplevelse vilket jag under omständigheterna tycker är skäl nog att godkänna den (jämför Hamilton med Peter Stormare och Mark Hamill. Och Statoil-mackar). Pernilla August spelar stadsminister, vilket är en ganska trevligt kläckt idé, även om jag inte är säker på att Sveriges stadsminister har en sådan ”Mister President”-aktig relation med säkerhetstjänsten som filmen föreslår. Sen har Persbrandt och Flemyng ett handgemäng i slutet som man får tacka Windfeld för. Det är en riktigt klassisk rallarfajt i From Russia With Love-tradition där badrumskaklet ryker och alla tillhyggen är godkända. Det hela mynnar ut i det test jag brukar ge såna här spänningsbaserade gränsfallsfilmer: Hur pass engagerad är jag i slutändan? Vad gäller Hamilton – I nationens intresse blir svaret ”hyggligt”. Så, ja, okej då, som sagt. Vi säger väl så. Den är bättre än ”Häämiltånn” med Luke Skywalker och That Dude from Fargo. Vi får se hur det blir med den obligatoriska uppföljaren. Eller, ve, alla hundratals tänkbara TV-filmer. Förhoppningsvis är Sveriges TV-utbud inte stort nog för både en Gunvald Larsson och en Carl Hamilton spelade av en och samma skådespelare. Såvida det inte förstås rör sig om en Beck: Dubbelgångaren där Gunvald märker att en svensk spion delar hans utseende, varpå han får maskulinitetskomplex och… nej, förresten, jag ska inte ge någon några idéer.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *