Vi har en påve 25starrating

25starrating

Regi: Nanni Moretti

Kan man föreställa sig ett uteblivet påveskap? Frågan kanske verkar lite krånglig för en som inte har hundraprocentig koll på Vatikanen och katolicismens roll i Italien. Men för den som inte vet så ligger det till så att när påven dör väljs en ny; detta sker i en process där de heliga kardinalerna låser in sig själva i Vatikanen och förblir isolerade från omvärlden tills dess att en ny påve blivit utsedd. När detta sker förklaras det för omvärlden genom att den svarta röken som kommer upp från skorstenen på Vatikanens tak blir vit. Därefter anländer den nye påven på den traditionella balkongen för att tala till folket.

Men tänk om ingen påve kommer? Beslutet har tagits. Men påven kommer inte. Besvikna och förvirrade lämnar tusentals troende människor platsen, för att sedan få höra att påven dragit sig tillbaka, för att be och förbereda sig för sin roll. Vem påven är vill ingen av kardinalerna säga. Det hela leder blir världsnyheter.

Detta är scenariot i Vi har en påve. Jag kan se det framför mig. Konstigare saker har hänt. Det filmen går ut på är att den gamle mannen vid namn Melville (Michel Piccoli) som blivit påve har, i brist på bättre, freakat ut. Han vill inte bli påve. Han kan inte för sitt liv föreställa sig varför Gud valt honom för denna oundvikliga post. Han ser sig själv vara en sådan som blir ledd, inte en som leder. Han ser inte sig själv som innehavandes några särskilda kvalitéer. Stum inför att ha blivit vald låter han sig bli ledd mot balkongen, men innan han kommer ut i ljuset har han fått ett nervöst sammanbrott och låst in sig i sin kammare.

Detta sätter igång ett händelseförlopp som mynnar ut i en dubbel förledning. För folket, och media, berättas det att den nya påven fortfarande ”förbereder sig”, även om detta svepskäl blir mer och mer svårt att upprätthålla. För kardinalerna berättar påvens närmaste att påven låst in sig i sin kammare. I själva verket är situationen ännu ”värre” – den nya påven har tagit på sig civila kläder och rymt från Vatikanen, tagit in på ett hotell i centrala Rom, börjat träffa en psykoanalytiker och går omkring i stan för att lära sig förstå människor bättre. Personen som bor i påvens rum är i själva verket en inhyrd tjomme som äter skräpmat, ser på TV och då och då rycker i fönstrets gardiner för att förklara att någon är där.

Nanni Moretti, som skrivit och regisserat den här filmen, spelar den psykoterapeut som först anlitas för att prata med påven (den terapeut han pratar med i city är den förstas ex-fru). När påven försvinner känner han sig själv istället manad att roa kardinalerna – som måste vänta i dagar och åter dagar på att påven ska ”komma ut ur kammaren” – på de sätt han förmår. Detta leder bland annat till en volleybollturnering. Jag vet inte riktigt varför den är med, men det kan vara filmens roligaste sekvens. Det är något med stela, jättegamla gubbar i stora klänningar som spelar volleyboll med varandra som gör min dag.

Vi har en påve är inte en direkt dålig film, men den jobbar inte hårt för att vara bra. Ämnet är starkt och i filmen börjar med att lova en ganska storartad film: En grupp gamla män från olika delar av världen i uråldriga skruder samlas i ett rum. En av dessa ska bli påve. Alla ber, var för sig, i kollektivt mummel. Till slut inser vi, medan Morettis kamera glider fram och tillbaka längsmed deras ansikten, att allihop för sig själva viskar ”… inte jag!”.

Filmen börjar med denna väldigt kännbara verklighet att det måste vara otroligt jobbigt att bli påve. Plötsligt ska du vara felfri, perfekt, utan synd, utan skam. Plötsligt är du utvald av Gud. Du kan inte ens göra något åt saken. En högre makt har talat.

Det anslaget är filmens starkaste kort, och det blir det till viss del eftersom Melville är spelad av Michel Piccoli, en av filmhistoriens få kvarlevande legender. Den nu åttiosexårige skådespelaren gör rollen lika fläckfritt, självklart och exakt som om han vore sextio, femtiotvå, tjugotre eller fyrtio. Jag minns honom från Luis Buñuels mest klassiska filmer, från Jean-Luc Godards Föraktet och Louis Malles bortglömda pärla Atlantic City. Han är del av europeisk film- och kulturhistoria på ett sätt som kanske inte alla direkt inser när man ser honom i den här filmen, på något sätt har han fått ett anonymt gammalt utseende medan han vaggar fram i rollen av en gammal man som söker en plats i livet där han inte blir skräckslagen.

Det är synd att filmen inte blir bättre. Efter att han fått sin första panikångestattack och lämnar Vatikanen är det som att Moretti inte är säker på vad han vill ta vägen med filmen. Piccoli ger liv i varje scen han är med i och oavsett om den är klyschig (som när han sitter och äter middag med en grupp skådespelare som bland annat diskuterar tobak och vin) eller rolig på riktigt (vilket de är här och var) så accepterar man den eftersom han själv förkroppsligar karaktären så bra. Att man sedan inte riktigt vet så mycket om honom, och att hans roll som påve aldrig får kännas särskilt tungt, det väljer man också bort.

Till den mån filmen är sevärd är den faktiskt det på grund av honom. Det är underbart skådespeleri. Filmen har i övrigt för lite kött på benen. Vi bjuds in till en lovande berättelse, kanske en syrlig satir på katolicismen eller bara en komedi med en ängslig påve i huvudrollen. Men vi väntar fortfarande på att filmen ska komma igång när den är på väg att ta slut. Filmen har redan från början tagit perfekt sikte på ett mål,  men den skjuter aldrig. Istället väntar den, och väntar, och väntar, hela filmen igenom, som om den inte riktigt vet vad den ska hitta på. Det blir volleyboll mellan kardinalerna, medan de väntar på påven. Samma logik blir det för åskådaren: Det blir en festlig scen medan vi väntar på att filmen ska börja handla om något specifikt.

Kanske är det en italiensk ängslan som gör att ämnet blir så försiktigt behandlat. Det känns som en film som liksom inte vågar göra annat än att bara ta en ansats. En film om en motvillig påve skulle kunna vara hur bra som helst. Här blir det bara en idé som presenteras, för att sedan inte riktigt behandlas på något särskilt sätt. I en film av Buñuel hade Piccolo förmodligen inte tvekat på att vara med i en film som verkligen driver med påven och katolicismen på ett intelligent och absurt sätt. Men dom gjorde filmer i en annan tid, då de stora makterna skulle angripas underifrån. Nu verkar det som att vi återgått till att lyda. Vi kan påpeka det absurda i att en gubbe får en hatt och sägs vara utvald av Gud, men helst inte göra en så stor sak av det.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *