Neds

3starrating

Regi: Peter Mullan

NEDS, avslöjar den här filmen i förtexterna, står för Non-Educated Delinquests – ungefär ”outbildade ligister”. Den utspelar sig i Skottland på 70-talet och går, för att fingervisa, att se som en slags prequel till Trainspotting. Platsen är Glasgow och den där numera ganska välkända cinematiska britanniska miljön av våldsamma ungdomar i olika gäng som pratar i omöjligt grötiga dialekter. Men Neds är inte en film man sett förut; den är tvärtom en ganska ovanlig berättelse som diskuterar klass och klasstillhörighet på ett sätt som varken romantiserar eller gör överdriven misär av ämnet.

Den gör det genom en ovanlig, men helt rimlig och trovärdig, huvudperson vid namn John McGill. John är en intelligent pojke som blivit uppfostrad av sin mamma att bli smart, utbildad, och ta sig upp och över sin arbetarklass (själv har hon inte tänkt längre, för hon vet inget om stora världen annat än att man måste vara ”duktig” för att komma dit). John har en omtalad storebror – Benny – som är en ökänd ligist som blivit relegerad från skolan efter att ha slagit ner flertalet lärare. Kontentan är tydlig: John ska inte bli som Benny.

Neds skildrar Johns väg från lågstadiet upp till högstadiet och hans eventuella utspårning. Det är en ofta fascinerande resa. John är intelligent, och uppfostrad till att hålla sig undan otyg, men samtidigt är han för ambitiös och självgod för att inte förföras av våldsamheterna. Alla vuxna vet att han är en good kid; smartare än alla småbrottslingar, så dom tror inte på att han skulle kunna syssla med gängaktiviter. Gäng-kidsen i sin tur vet att han är ”Bennys McGills lillebrorsa”, så ingen kan någonsin röra honom. Och i vilket fall som helst, anar man att resonemanget går, är smarta människor skumma.

Det här placerar John i en situation där alldeles för många fält är öppna. Redan i lågstadiet har han hundra av hundra rätt på ett prov där hans klasskamrater alla har under tio, varpå läraren tvingar honom att ställa sig på bänken så att alla ska se hur högt ovan alla andra han är. Det man kan anta är att John också förstår är att inga av hans lärare heller haft hundra av hundra i ett prov. John kan komma att närma sig hybris. Han är som Jan Guillous Erik Ponti fast i underklassen, en kraft för stor för sitt eget bästa.

Filmen är regisserad av Peter Mullan, en doldis från Skottland som jag kan tänka mig verkar sådär halvt bekant för de flesta. Han har varit med här och var som skådespelare i småroller i alltifrån Trainspotting till Braveheart, men har bara gjort två filmer tidigare som reigssör; den ojämna Orphans från 1998 och den omskakande Magdalenasystrarna från 2002. I Neds, hans tredje film, återvänder han till sin egen ungdoms Skottland för att göra en film som han menar är personlig, inte nödvändigtvis självbiografisk. Jag kan tänka mig det. Filmen tycks vara gjord av någon som vet exakt vad han är ute efter, både med berättelsen och med den visuella stilen, eftersom han kan miljöerna och tiden, och han kan se och förstå en karaktär som John utan att behöva tänka efter. Det är en kännbar film, både i hur den är gjord och hur man ser den.

Frågan som Mullan bygger upp med den är om John kommer att lyckas göra någonting vettigt av sitt liv trots sin bakgrund och de band av tillhörighet som drar i honom från olika håll. Den första instinkten säger att han är smart, så det borde inte vara några problem. Men saker är inte så enkla. Till att börja med anar man att han inte har någon personlig motivation för sin framtid. Det blir ännu tydligare när han försöker umgås i de högre klasserna, där hans ofrånkomliga arbetarsäckighet skiner igenom. En överklassmamma till en av hans nya bekantskaper dricker te och frågar vad han ska göra i framtiden. Han svarar att han ska läsa på Universitet. Hon frågar vad han ska läsa. Han inser i samma stund att han inte vet. Han har inte tänkt så långt. Överklassmamma registrerar, och förbjuder därefter sin son att umgås med John. The plot thickens. Om John strävar efter att bli del av en värld som inte känner hemhörighet med honom, vad säger han när ett gäng småligister bjuder honom på sprit eftersom han är Benny McGills lillebror och de vill vara på hans sida? Det är, trots allt, folk som verkar uppskatta hans sällskap. Typ.

John är en mångfasetterad karaktär, fint gestaltad av unge Conor McCarron. Under sin tysta profil verkar han driven av sitt ego, sitt begär efter att bli bekräftad. Någonstans längs vägen börjar vi förstå att han kanske kommer söka bekräftelsen i första hand. Om inte. Eller utifall att. Beroende på. Plötsligt är han sen till skolan och käftar emot läraren, som inte tror sina ögon. De flesta elever som är dryga är det med dumma könsord. John McGill är det genom att låtsas inte kunna latin. Därefter ser allt ut att gå helt åt helvete för John.

Mullan lyckas här skapa en ofta klaustrofobisk känsla av socialrealism. Man ser klart och tydligt varje sekund av filmen att John balanserar mellan två världar och att mycket små tillfälligheter skulle få honom att ramla in en gång för alla i antingen den ena sitsen – där han är den pluggis han från början blivit dömd att vara – eller den andra, där han är den skyddade lillebrorsan till en ökänd ligist. Man får komma ihåg att han är tonåring. Trots att han är smart för sin ålder kan man inte utgå ifrån att han kommer att lyckas bete sig rationellt.

Men Neds bygger inte heller bara på en strikt Mike Leigh/Ken Loach-realism, och den utstrålar inte heller samma outhärdliga depression som Magdalenasystrarna gjorde. Mullan lyckas, förmodligen på grund av hans genuina erfarenheter av den här tiden och miljön, operera in oväntade komiska scener och en och annan fantasmatisk sekvens (till exempel en fantastisk slutscen som det vore en synd att beskriva). Det finns en absurditet i en del ögonblick, framför allt när de vuxna står inför ungdomarna för att skälla ut dom, utan att lyckas komma ifrån sina egna komplex. Vid ett tillfälle utbryter till exempel tumult i en toalett, vilket leder till att den fly förbannade rektorn radar upp ett gäng för att relegera dom en efter en. Till sist avbryter en av ungdomarna, varpå rektorn vrålar vad det är som är så viktigt. ”I’ve been stabbed” svarar han då och visar en blodig fläck vid sidan av magen. Häpen står rektorn och tvingas omvärdera situationen och istället motvilligt ta hand om honom. Man skrattar inte direkt högt, men man måste skaka på huvudet.

Oundvikligen börjar Neds dock röra sig mot mörkare håll halvvägs in, och John gör val som blir mer och mer oroväckande för att till sist bli direkt farliga. Det som är både hans gåva och förbannelse är att han länge förblir oåtkomlig, och den siste att bli anklagad för någon som helst brottslig aktivitet. Det kan tilltala hans ego, men oundvikligen måste det även börja tilltala hans samvete efter ett tag. För att inte tala om den frustration som tar alltmer aggressiva uttryck. Konflikten är att han är intelligent. Det betyder att han kan begå brott och komma undan med det. Det betyder också att han vet att det är fel. Problemet är att han inte frågar sig vad han ska göra med sitt liv. Punkten hela filmen efter ett tag närmar sig är den där det inte längre finns någon återvändo för honom – och man hoppas att den aldrig ska hinna dit.

Mullan spelar själv Johns pappa, en karaktär som länge förblir ett mysterium då han hasar omkring i huset och sprider tystnad bland familjen, och bara nattetid hörs då han ropar på sin fru, den ”feta kossan”. Mot slutet, när John blivit allvarligt förirrad, är det pappan som plötsligt kommer med ett förslag till John som sätter allt på sin spets. Konklusionen är gripande.

Det känns som att Neds vill poängtera att allt i livet inte är så självklart. Frågan vad John vill med sitt liv är samma fråga som vad det är han begär av sig själv. Är han mer tillfredsställd av ett normalt liv där han gör som han blir tillsagd? Vad är skillnaden om han ändå inte vet vad han vill? Han är smart. Men än sen? Utan riktning förblir man mållös.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *