50/50

25starrating

Regi: Jonathan Levine

50/50 är en passande titel på en film som delat upp publik och kritiker i två olika läger – Dels dom som tycker det är en fin film om ett tungt ämne, dels dom som tycker det är en banal film med ett dåligt valt ämne. ”50/50” är ironiskt nog också min reaktion på filmen. Jag kan inte helt hålla med dom som gett den här filmen väldigt mycket beröm – för jag tycker helt enkelt inte att den är riktigt så bra. Däremot kan jag inte hålla med de kritiker som felaktigt påstår att det är en ”lättviktig komedi om cancer”.

50/50 är inte någon komedi om cancer. Det är strängt taget inte en komedi. Det är ett drama med vardagliga och realistiska inslag av humor. Filmens huvudperson heter Adam, spelad av Joseph Gordon-Levitt. Han är 27 år, jobbar på ett radiokontor, har ett stabilt och småtråkigt förhållande med sin stabila och småtråkiga flickvän. Han motionerar regelbundet, är något av ett hälsofreak, röker inte och dricker måttligt. En dag får han ont i ryggen och går till doktorn som ger honom beskedet att han har cancer.

Hans naturliga respons är: ”Wow, wait a minute”.

Men läkaren ljuger inte. Adam har en sällsynt form av cancer i ryggraden och efter lite googlande inser han att siffran är krass: Han har 50 procents chans att överleva.

Manuset till 50/50 är halvt självbiografiskt och skrevs av Will Reiser som själv fick samma tumör som Adam i filmen. Seth Rogen spelar Adams bästa vän i filmen; Rogen är i sin tur i verkligheten nära vän till Reiser, och den här filmen bygger på deras upplevelser tillsammans efter att han fick diganosen. Jag tror att detta är kärnan i filmens kvalitéer.

Vi kan lika gärna göra en 50/50-recension och ta dom först, kvalitéerna alltså. För det första är det en film som är fin och enkelt att se på. Det är inte, som vissa känsliga kriitker menat, en feel-good-film om cancer men det är måhända så nära en feel-good man kan komma. Men den blir aldrig orealistiskt sentimental, aldrig blödig och bölig; överlag är det en film som är gjord med en fin sensibilitet. Regin av up-and-coming-regissören Jonathan Levine är mycket medveten om att hålla sig till verkligheten. Här är Rogens biroll central. I en uppsättning mycket fina skådespelare är det kanske mest överraskande att Rogen, som alltid riskerar att bara bli ”Seth Rogen” i vilken film han än är med i, lyckas bära så mycket av åskådarens roll. Det är via Kyle, som hans karaktär heter, som vi kommunicerar med Adam, försöker nå honom och till den mån det går lindra hans kval. Kyle förstår, liksom vi i publiken, att det inte är fråga om att ”muntra upp” Adam. Han har cancer, dude.

Joseph Gordon-Levitt, en skådespelare som avancerat hårt dom senaste åren, bär upp huvudrollen med bravur; självsäker men tanig, smart men sårbar, han har ett utseende och en utstrålning som filmkameror älskar. Han vet hur man spelar utsatt men normal, vilket gör honom idealisk för den här filmen.

Ytterligare styrkor har filmen i riktigt starka skådespelare också i övrigt. Anjelica Houston spelar hans mamma – överbeskyddande men samtidigt oavbrutet sväljandes sin egen ångest. Bryce Dallas Howard spelar Adams flickvän som, visar det sig, inte är av rätta virket för att bete sig som samhället kräver (även om det är hennes högsta prioritet) när Adam blir sjuk och hon förväntas ta hand om honom. Dessutom står det klart redan i början att deras förhållande är ett sånt där där man inte bör satsa pengar på att den fyrkantiga stabiliteten är så självklar som det verkar. Philip Baker Hall och Matt Frewer har fina biroller som cancersjuka äldre män som Adam lär känna under sina sjukhusbesök. (Den som minns Magnolia vet att ingen kan vara cancersjuk som Philip Baker Hall). Slutligen har vi Anna Kendrick i filmens kanske mest överraskande och intressanta biroll – Hon spelar den terapeut som Adam tillsätts, och liksom han är oerfaren över sin sjukdom är hon oerfaren över hans känslor. Hon är 24 år, pluggar fortfarande för sin examen, och försöker tafatt få Adam att lyssna på avslappningsmusik. Men den som kan sin intriglogik misstänker redan varthän det bär.

Vilket för mig till nackdelen med filmen. Ordet ”intriglogik” är ett jag har hittat på själv. Det är ett vetenskapligt (nästan) fält där man listar ut en films intrig genom vilka enheter den ställer upp. Reisers manus är inte helt självbiografiskt, så det finns en möjlighet att Adam inte kommer att överleva i slutet. Men vad ska vi då ha Katherine till, hans nyvunna terapeutvän?

I vilket fall som helst är 50/50 helt enkelt en ganska förutsägbar film. Är man bekant med klassiska berättelsestrukturer kan man notera att filmen är hundra minuter lång och var tjugonde minut sker exakt det skifte i intrigen man väntar på. Först händer det, sen händer det. Vi vet att Adam och hans flickvän kommer få det svårt. Vi vet att han kommer att utveckla en ny syn på livet. Vi misstänker att han kommer bli bitter och ledsen när vi passerat halva filmen ungefär. Vi vet att allt leder fram till den sista slutgiltiga operationen. Vart alla karaktärer kommer befinna sig, och hur allt kommer gå, blir också tydligt långt innan det är meningen att det ska vara det. Även om den är annorlunda på ytan följer den samma konventioner som romantiska komedier och andra typiska melodraman.

Problemet blir då att vi inte lär känna Adam som en människa utan som en filmkaraktär. Han ligger ofta i sin säng och tittar ut i ingenstans. Vi får inte veta vad han tänker på, hur han tänker, vad han känner. Han inser att han borde prata mer med sin mamma (som för övrigt har en man som lider av Hollywood-Alzheimers) men vi förstår inte riktigt vad han känner för sina föräldrar. Vi förstår att hans flickvän är bristfällig, men vi får inte veta vad hon känner heller. Seth Rogens karaktär är den enda där vi anar fler dimensioner – Där vi först tror att han bara är en snubbe som kanske inte tar situationen på allvar börjar vi efter ett tag ana att han verkligen bryr sig, och har ansträngt sig, för sin väns skull.

Men filmen blir för upptagen med att hinna med sin intrig för att fokusera på det mänskliga drama det här skulle kunna vara. Här och var skiner möjligheterna igenom. Men just när vi tror att en stor scen är på väg så uteblir den. Vi får aldrig riktigt känna vad karaktärena känner. Vi får aldrig riktigt förstå hur dom tänker. Sista scenen innehåller en pizza och lite fredagsmys, och vid det laget undrar man vad filmen egentligen varit ute efter.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *