Regi: Bruce Robinson
Filmatiseringen av Hunter S. Thompsons The Rum Diary är en ganska jobbig upplevelse. Inte för att den är överdriven, som Fear and Loathing in Las Vegas, utan tvärtom för att den inte är det; den har inte så mycket att komma med, fastän den samtidigt bär på den där både utflippade och angelägna Thomspon-tonen. Den är lite grann som en kompis till en kompis som din kompis påstår är en riktigt häftig person som du måste träffa – sen när ni sitter där allihop och trycker vill du bara komma därifrån.
Anledningen till det är förstås för att The Rum Diary, som Thompson ursprungligen skrev i början på 70-talet, skildrar hur hans alter ego Paul Kemp som 22-åring kommer till San Juan i Puerto Rico för att jobba på en skräpig dagstidning som är i kris eftersom flera av reportrarna är alkoholiserade. Filmen, till den mån det finns en story, går ut på att han umgås med diverse knasiga karaktärer, nästlar in sig i affärer med asiga affärsmän varav en (Aaron Eckhardt) har en sexig fru (Amber Heard) som han också får till det med.
Men storyn är förstås inte det drivande hos Thompson. The Rum Diary förstås bäst som en slags prequel till de centrala böckerna Thompson blev känd för – inte minst Fear and Loathing in Las Vegas. I dom 70-talsböckerna, där han snubblade över uppfinningen kallad gonzo-journalistik, hade Thompson upptäckt saker som meskalin, kokain, LSD och praktiskt taget alla droger man kan utsätta en människokropp för – och det bidrog också till att han levde ut sitt förakt mot det auktoritära samhället utan begräsningar.
Men The Rum Diary utspelar sig 1960, nästan mer än ett årtionde tidigare, och här är Thompson mer av en något äldre grabb, ännu inte klar över sin existens på livets meningslösa scen. Han har ingen erfarenhet av knark men har ett desto friskare alkoholhumör. Emellanåt, som när han tittar på Nixon på TV, häver han ur sig saker som man vet kommer bli hans standard-vokabulär senare i livet (”How long can this blizzard of shame go on?”) men samtidigt anstränger han sig för att, åtminstone dagtid, klä sig någorlunda propert och bete sig hyggligt civiliserat. Att han håller på att förvandlas till en rebell, och (för den delen) en renodlad alkoholist, är bara något han verkar misstänka någonstans i sitt bakhuvud.
Han är kort sagt en luddig karaktär, och det är i denna luddighet som filmen brister. Det blir svårt att fokusera på en film där vi följer en huvudperson som verkar se en konkret verklighet i ett konturlöst och diffust, då och då helt alkoholpåverkat, tillstånd. Det är inte fel i sig, och det finns romaner där detta perspektiv fungerar utmärkt, men problemet med en film som följer denna logik är att vi som åskådare måste se, och försöka tolka, vad filmen faktiskt visar oss.
Och filmen The Rum Diary visar oss, dels, en ganska intetsägande intrig mellan olika karaktärer där vissa är as ur societeten och de andra endorfin-knarkare från underjorden. Dels visar den en snygg iscensättning av Puerto Rico år 1960 som är fullständigt trovärdig. Dels visar den ett porträtt av journalisten som ung. Dels en romantisk historia. Dels en politisk. Dels en halv filosofisk poäng om samhällets ”bastards” och hur kräftor i akvarium kan avslöja existentiella sanningar om man stirrar på dom tillräckligt länge i drogpåverkat tillstånd. Det är mycket av olika saker, men bara lite av vardera. Vad en film som den här behöver är någon sorts stark röd tråd som binder ihop alla dom här olika sakerna, och skapar en egen formation. Som det är nu är filmen lite grann som en Psycho fast utan en duschsscen, ett Bates-hus och en titthål. För att bara ta ett exempel.
Kontentan man får dra är att vissa bakgrundsberättelser är mer intressanta än berättelserna i sig själva. Att Johnny Depp spelar huvudrollen, och har varit med och producerat filmen, är långt ifrån en slump. Bortsett ifrån att han själv notoriskt gestaltade spelade hans alter ego i Fear and Loathing har Thompson alltid varit en av hans husgudar. Depp har varit intresserad av att göra den här filmen i över tio år. Regissören Bruce Robinson, som inte gjort en film sedan 1992 (Jennifer Eight), var handplockad av honom. Att filmen ens blivit gjord är ett fall av tredje gången gillt, för Depp har försökt två gånger tidigare och även denna gång blev produktionen svår att distribuera.
Allt det här gör filmen, som projekt, sympatisk. Man vill tycka om den eftersom man uppskattar Depps respekt och beundran för Thompson – som tog livet av sig 2005 eftersom han, enligt självmordsbrevet, tyckte det fick räcka nu – och dessutom ser filmen väldigt bra ut. Bortsett från bra skådespelare är filmens miljöer det mest imponerande. Och om man kan bakgrundshistorien vet man åtminstone vad filmen handlar om. Men uppriktigt talat är det en film som man, trots alla dessa omständigheter, inte förstår poängen med.
Ett svar på ”The Rum Diary”