Små vita lögner 35starrating

35starrating

Regi: Guillaume Canet

Jag tänkte ett tag, medan jag såg den här filmen, att jag skulle kunna vara mycket hårdare mot den. Det verkade vara en två och en halv timme lång, lättviktig dramakomedi och utifrån dom två kontrasterna den längsta film som någonsin gjorts. Men jag gillade den. Jag uppskattade den för sin realism. Det är en film om vänskap, hur människor beter sig mot varandra. Jag väntade på att den skulle börja kännas långdragen, men den stunden kom aldrig. Faktum är att jag blev alltmer förälskad i den här filmen ju längre den pågick. Jag fick känslan av att den genom att ta så lång tid på sig att studera enkelt mänskligt beteende fick fram ett ganska stort, lite mystiskt, existentiellt budskap. Mot slutet var jag till och med ganska gråtmild och extatisk. Det är en film som visar upp människor som vi är. Många filmer har den agendan och många lyckas till viss del. Men det var längesedan jag såg en som lyckades fullt ut.

Tydligen ska det vara den största filmhiten i Frankrike på år och dagar. Kanske är det något specifikt franskt som lockat den publiken, för jag vet inte om den blivit lika populär i utlandet, men troligen har den ett mycket allmängiltigt tilltal också. I ett nötskal går den ut på att en grupp vänner i Paris ger sig av på sin årliga sommarsemester, där dom hänger kring en stuga och sysslar med att dricka vin, åka vattenskidor, snacka skit och allt som hör sommaren till.

Enda skillnaden mot föregående år är att en av deras vänner, den energiske Ludo, råkar ut för en olycka som gör att han hamnar på akuten. Fulla av ångest besöker de honom där han ligger på sin sjukhusbädd, med ett igenmosat ansikte och bandage överallt; men då läkarna föreslår att han kommer att klara sig bra så beslutar dom sig för att åka på semestern ändå. Som kompromiss låter dom den bli två veckor lång istället för en månad.

Det är egentligen den enda grundläggande handlingen i filmen. Intrigen i övrigt är inte mer utvecklad än vad som erbjuds av ett tiotal vänner på semester. Det finns konflikter under ytan, men de går att skratta bort. Alla samsas. Det går att ha kul tillsammans. Ibland med alkohol, ibland utan. Som åskådare börjar man fundera på om semestern blivit annorlunda om Ludo varit med. Men eftersom vi inte känner dessa karaktärer sedan tidigare, får vi utgå ifrån vad vi kan få fram med blotta ögonen och vår fantasi.

Karaktärernas problematik är enkel men allmängiltig, och av det slag som skulle kunna angå dig eller mig eller någon vi känner. Marie (Marion Cotillard) är emotionellt bunden till Ludo, men försöker hålla sig självständig från den krävande tanken att binda sig till en man. Den enda som egentligen förstår henne är hennes livslånga vän Éric (Gilles Lellouche) som har ett liknande problem till relationer; han har just blivit dumpad av sin flickvän Léa (Louise Monot) men det håller han för sig själv (följaktligen är det bara Marie som förstår det på en gång, utan att han behöver säga något). Max (Francois Cluzet) äger huset och är aldrig avslappnad just på grund av detta faktum. Intensivt besatt av att gräsmattan ska klippas och att alla ska ha det bra blir han mer och mer grinig ju roligare folk har det, vilket gör hans prövade fru Veronique (Valérie Bonneton) alltmer påfrestad. Inget blir bättre av att den snälla kiropraktorn Vincent (Benoit Magimel) alldeles innan avfärd erkänt för honom att han på något konstigt sätt är attraherad av honom. ”Jag är inte bög, men jag älskar dina händer” har han stapplande försökt förklara, varpå Max – gammeldags i alla avseenden – inte kunnat processa det hela genom någon annan metod än neurotisk aggressivitet. Antoine (Laurent Lafitte) är den snälldumme killen som oavbrutet går omkring och, utan att förstå hur självupptagen han är, överväger om han ska skicka ett sms till hans ex Juliette (Anne Marivin) som alla utom han själv förstår dumpat honom för länge sedan. En kväll kommer Franck (Maxim Nucci) förbi, ett av Maries ex. Han spelar gitarr för sällskapet en kväll och försvinner dagen efter. Hon vill inte att han ska komma dit, men är ställd när han går. Vi får inte veta mer än vad vi behöver Någon dag är det solsken. En annan dag är det en eftermiddag full med regn.

Om detta låter förvirrande är det bara för att namedropping är förvirrande. Den som kan sin franska film ser dock att rollistan är idel stora franska skådespelare, och som kronan på verket spelas Ludo av Jean Dujardin, färsk Oscarvinnare för The Artist. Det är också en exceptionellt vacker film. Mittendelen av filmen är som en filmatisering av en Pripps blå-reklam med ett bedövande romantiskt foto av människor som har det roligt i sommartid. Grejen är att det känns realistiskt. Grejen är att man smittas av det.

Grejen är att Små vita lögner är en trovärdig film. Den har ingen riktig intrig, men det har inte livet i sig heller. Kommer man förbi sin kanske indoktrinerade föreställning att alla filmer måste vara ett drama i treaktsstruktur, och är man öppen för att se en film som trots att den först verkar lättviktig faktiskt talar till åskådaren på ett kollektivt sätt så har man mycket att hämta här. Filmen har ingen huvudperson, den är berättad i ett slags vi-format och där är vi som åskådare också delaktiga – jag fann mig själv sitta och skratta tillsammans med karaktärerna när dom satt och berättade historier för varandra, drack vin, hamnade i dispyter, skämtade på varandras bekostnader, försöker komma överrens. Det går att jämföra, på en psykologisk nivå, med Bergmans Scener ur ett äktenskap och John Cassavetes Faces. Annorlunda filmer, djupare och mer allvarliga, men i sitt porträtt av människor i verkligheten precis lika kännbara.

Det finns ett allvar i filmen, men det kan jag inte gå in på utan att hålla på och spoilera. Jag kan säga att jag blev allvarligt berörd av den här filmen, från en fantastisk inledningsscen till en emotionellt överväldigande slutscen, och jag trodde inte att jag skulle bli det. Som jag ser det är det en film som dokumenterar känslan av västvärldsmänniskans futtiga men älskvärda liv, små och stora skratt och personliga tragedier, och allmänt försök till en hållbar existens här under solen. Alla som varit ute på landet en sommar, en helg eller mer, tillsammans med goda vänner torde förstå exakt vad den här filmen försöker förmedla. Strukturen är inte olikt det av en pjäs, men en pjäs hade gjort allting styltigt och övertydligt. Små vita lögner utnyttjar sitt medium till fullo och lyckas fånga verkligheten – alltifrån den briljanta Marion Cotillard och hennes osminkade utseende till doften av en stor, rund uppblåsbar vattenplastbåt –  och känslan av rörelse på ett sätt som bara filmmediet kan. Och det är en film som lyckas fånga det där som filmer nästan aldrig lyckas med, känslan av livet som det är, människor som vi är, hur vi beter oss i grupp under dom korta sommarmånaderna där vi försöker slappna av och ha roligt och försöka skratta åt oss själva och hoppas på att få tur med vädret. Det är tråkigt om det låter banalt, för jag fann det vara oerhört storsint och gripande.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *