The Devil Inside

the-devil-inside

Regi: William Brent Bell

Det kan noteras att jag belönat The Devil Inside med ett varningsmärke. Det är en stämpel jag sparar till de allra mest sällsynta avarterna av filmkonsten, till missfostren, de mest osannolikt deformerade och misslyckade filmerna eller de sjuka projekten som inte haft någon kreativ eller konstnärlig agenda utan som praktiskt taget är rävfällor för stackars oskyldiga människor som bara vill se en bra film. Det här är en film designad för att lura folk på tid och pengar. Jag känner mig till och med manad att krypa upp ur mitt sommaride bara för att påpeka att The Devil Inside är en av de sämsta ursäkter till filmer jag sett på så lång tid jag kan minnas.

Idén och storyn till filmen är en rehash av en rehash av en rehash. Det är en found footage-film – för det är ju originellt – som börjar som en mockumentär om en tjej vars mamma  en gång i tiden hade ihjäl tre personer under en exorcism och hamnade på mentalsjukhus i Rom. Nu vill hon ”förstå vad som hände” hennes mor – eller rättare sagt vill filmen ha en ursäkt för att få åka till Rom för att hålla på med demongrejer. När hon kommer dit är hennes mamma onekligen pling plong-galen, och slår huvudet i väggen på ett extremt komiskt sätt, så hon är säkert besatt av en demon. Vatikanen har tydligen seminarier om exorcism och demonlära (?) så på ett sådant träffar hon två snubbar som genomför ”svarta” exorcismer, det vill säga exorcismer utan att kyrkan godkänt dom. Ska dom tillsammans exorcera ut demonen ur hennes mamma? Ska den sen hoppa ut till någon av dom? Ska filmen ta slut på tal om ingenting? Ska alla trådar filmen har påbörjat visa sig bara ha varit amatörmässigt slarv? Ska allting vara ofrivilligt komiskt? Ska någonting fungera?

När jag tänkt efter en stund har jag kommit att bli arg på den här filmen. Men först var jag upprymd, på det sätt man är när man sett något fantastiskt. Wow, liksom, den här filmen är verkligen otroligt, otroligt dålig. Den är misslyckad på alla sätt en film kan vara misslyckad och alla inblandade verkar uppriktigt talat helt sakna talang. Vart ska man börja?

Det fatala är subgenren. Poängen med found footage-filmer är att de är autentiska, trovärdiga, att åskådaren på någon nivå övertygas om att materialet är ”äkta”. Så fort vi får en anledning att hamna utanför filmen, betrakta det bara som vanlig fiktion, är filmen körd; detta har jag diskuterat i såväl Apollo 18 som Paranormal Activity 3. Hade manuset till The Devil Inside legat till grunden för en vanlig skräckfilm hade den varit som en sämre Exorcism of Emily Rose eller någon annan exorcistfilm. Den hade inte varit bra, för filmen saknar allmän kvalité; den följer en hundra procent död formula, dialogerna är enbart klyschor och filmen förbiser hutlöst all slags realism och verklighet, men den hade inte varit något man gick och blev arg på. Visst förklarar dom redan i Exorcisten (1971!) att kyrkan praktiskt taget inte pysslar med exorcismer längre, så tanken att präster i Rom får undervisning i ämnet år 2012 är upprörande usel. Men man hade kunnat säga: Ja men fotot då? Ja men regin då?

Det kan man inte med The Devil Inside och det är precis därför den är gjord. Det är den värsta avarten till den nu svårt nötta found footage-trenden för det visar att denna våg fått ”filmskapare” att få för sig att man nu inte behöver anstränga sig. Det är en film där ingen har tänkt på en handling. Tjejen i filmen vill träffa sin mamma. Varför då? Hon har en demon i sig. Varför då? Hon träffar två hobbyexorcister? Jaha? Varför är detta intressant och spännande? Hur ska det som inte är originellt bli bra utan någon annan idé? Filmen är som Peter Dalle. Den tänkte inte på det.

Regin i den här filmen är värdelös, och skådespeleriet är fullständigt uruselt. Redan i den första scenen när tjejen i huvudrollen sitter och pratar om sin barndom förstår vi att vi tittar på en amatörskådespelerska som låtsas att hon är med i en dokumentär. Det är inte heller regisserat med någon finess utan påminner snarare om en billig amerikansk reklam för kondomer. Efter dessa ödesdigra första sekunder av filmen fortsätter den till den ena meningslösa klyschan efter den andra – jo, demoner psykar fortfarande präster som om dom vore Max von Sydow och de besatta pratar främmande språk (engelska, i det här fallet, för offren är ju italienare… right…) – och den som undrar vad mamman har med det här att göra, eller vad den ena hobbyexorcisten har i sitt förflutna (demonen psykar honom), undrar helt förgäves för filmen slutar i ett slut som är så dåligt att ingen någonstans tycker om det. (Försök hitta en person som försvarar slutet av filmen, leta på).

Egentligen är det inget slut, filmen upphör bara. Jag vet inte hur dom tänkte när dom gjorde den här filmen, men minsta lilla ansträngning – typ att filmen ska handla om något och därmed nå ett slut – har varit för mycket för alla inblandade. Eller så är det så att de som gjort den här filmen bara är ett gäng dönickar som kom på att dom kan casha in lite stålar genom att åka till Rom med en DV-kamera och filma lite grejer. I så fall är den här filmen ett litet svart armageddon-moln på filmhimlen. Vi har äntligen slagit i absolut kreativ rock bottom.

Jag har sett enstaka positiva recensioner av den här filmen och det är beklagligt. Även om man kanske kan se bortom found footage-idén och då lyckas ge filmen en och annan poäng, känns dessa recensioner ändå skrivna av människor som nöjer sig med mycket lite. Den här filmen borde ha noll överallt. Det är en nolla. Det är en film ingen människa ska behöva betala för att se – ska man se den ska man se den för att man vill se något av det allra sämsta och mest kvalitetslösa som någonsin producerats som en ursäkt för film. Och det ska inte missförstås som en komplimang, eller en rekommendation.

The Devil Inside släpps på DVD 1/8. Låt den ligga på hyllan.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *