The Avengers

25starrating

Regi: Joss Whedon

Ibland blir det väldigt tydligt att man ser en film på video, oavsett vilket format man nu än föredrar. The Avengers är en sådan film. Bortser man från de människor som inte har för avsikt att se filmen överhuvudtaget – kudos till er – så är man bland de sista på planeten att se sommarens gigantiska kassako om man väntat tills nu. Men häri finns en poäng. Jag antar att The Avengers i 3D på bio var lite grann som att ta del av ett popkulturellt event, och jag kan tänka mig att det måste ha varit lätt att dras med i filmens mustiga musik, högljudda effekter och något-händer-var-femte-minut-tempo. Inte så att jag anklagar generösa kritiker för jäv. Bara det att The Avengers inte är en särskilt fantastisk film, och att det borde stå klart för de flesta kritiskt lagda människor. (Okritiskt lagda människor är en annan sak).

Jag ska givetvis inte låtsas som att jag inte förstår reducio ad Det är inte shakespeare-förutsättningen som alltid kommer tillsammans med en serietidningsfilm – man ska ha låga förväntningar på substans och generell kvalité; ett paradoxalt påstående, kan tyckas, från samma människor som vill att serietidningsfilmer ska behandlas med respekt och hög kritisk standard. Men även om jag gillar den här filmen mer än sommarens andra högoddsare The Dark Knight Rises, som föll just av den där paradoxen, är The Avengers på sätt och vis ännu sämre. Nolans film, fastän den var rörig och misslyckad, kändes åtminstone vital och på jakt efter något (alternativt allt, eller vad som helst). The Avengers handlar bara om en massa fjantiga kostymnissar som slåss i två och en halv timme. Det behöver förstås inte vara något fel med det, och det är inte så att storyn egentligen är för tunn, eller att en färgstark actionfilm inte får handla om att saker goes boom en masse. Det är bara det att så fort någon i filmen inte slåss, inte förgör byggnader, inte flyger omkring i diverse luftrum för att lyckas med helt olyckliga uppdrag, ja när karaktärerna faktiskt – åh nej! – måste prata med varandra, då faller hela filmen ihop och dör. Dessa koman pågår tills nästa actionscen väcker en ur slummern.

Det borde inte vara möjligt. Med skådespelare som Robert Downey Jr, Samuel L. Jackson, Scarlett Johansson och Mark Ruffalo (och Stellan!) borde dessa karaktärer – som innefattar Iron Man och Hulken – stråla från bildrutan. Men karaktärerna blir bara så färgstarka som skådespelarna kan lyckas göra dom. Det är något med manuset som stör mig. Alla repliker är statiska och fyrkantiga, ungefär som en sämre Star Trek-film. Hjältarna tilltalar varandra utan engagemang och att Jordens öde står på spel verkar mynna ut i ett allvar som känns lite hipp som happ. I början av filmen säger Nick Fury (Jackson) att vi nu är i krig – senare lugnar han Thor med att säga att kriget ”inte börjat än”. Jag hängde inte riktigt med i var för krig det talades om. I förbifarten försöker manusförfattaren Joss Whedon sig på gammeldags Marvel-humor men alla dessa försök fallerar i misslyckade, stelt framförda små vitsar och karaktärernas egna draman blir aldrig något att bry sig om det minsta lilla. Jag känner igen detta syndrom. Det kallas för dålig regi, i synnerhet dålig diktering av skådespelare vilket leder till att skådespelarna i brist på regi får klara sig själva framför kameran. När det inte är det som spökar i filmen är det det motsatta – luddiga, oklara dialoger som inte föreslår vare sig det ena eller det andra. I värsta fall rör det sig naturligtvis om båda två samtidigt.

Storyn? Thors bror Loke (Tom Hiddleston) har anlänt från Asgård för att ta över Jorden med hjälp av en skum McGuffin-kraftkälla kallad ”tesserakten”. Nick Fury – som figurerat som en joker i leken i filmerna Iron Man, Iron Man 2, Thor, The Incredible Hulk och Captain America, alla vilka denna film lett fram till – samlar ihop gänget som går under ett nerlagt projektnamn kallat The Avengers. That’s it.

Loke är ett annat rätt centralt problem i filmen. Med en sådan sterotypt grandios plan som världsherravälde går han inte att ta på allvar, och det finns inte en enda stund då man tror att denna av hybris skadade diva ska lyckas med sin oklara domedagsplan – inte ens någon i filmen tror att han kommer lyckas, vilket mynnar ut i ett par skämt varav ett (innefattandes Hulken) är riktigt roligt, medan det varar.

Men i slutändan blir det alltså en film med ett gäng kända skådespelare som står och låtsas att dom är superhjältar. Dom fjantar omkring för att slåss mot en hjälte i en vansinnig, Rhenguldet-inspirerad outfit komplett med gyllene horn i hjälmen – som alla från början vet kommer misslyckas i slutet. Den pågår i två och en halv timme och det blir aldrig roligare än så.

Naturligtvis förstår jag att jag inte är målgruppen för den här filmen. Den vänder sig till en publik som kan omnämna en karaktär som heter Nick Fury (doktor, mind you!) och inte alls dra på smilbanden. Men även jag, som älskade Marvel-serierna när jag var liten och på så sätt är fullt kapabel att uppskatta en välgjord Avengers-film av om inget annat nostalgi, måste erkänna att det här är en ganska generisk och tråkig film. Poängen tycks vara att kittla nördnerven – The Avengers är ett dreamteam av Marvel-hjältar, och alla dom här föregående filmerna har, likt en mutation mellan film och en HBO-serie, gått ihop till denna – coolt va!

Visst, jag gillade Avengers på en sådan enkel nivå när jag var elva. Jag antar att jag blev intresserad av andra saker därefter – rymden, filmregissörer, politik och religion, till och med fotbolls-VM, och jag har lite svårt att hitta tillbaka till det naiva förstånd som i okunnighet hyllar en sån här film som något slags mästerverk. Givetvis har den en massa väloljad action – den sista halvtimmen är som ett mer utvecklat, och påkostat, avsnitt av Power Rangers. Men mer än så har den inte. Inte ens Robert Downey Jr – vars Sherlock Holmes åtminstone har lite energi – kan här göra mycket annat med sina repliker än att höja på ögonbrynen emellanåt för att signalera; ”jag är dryg, get it”? Det är en film som inte är sämre än den måste vara, men den skulle faktiskt ha kunnat vara mycket bättre också.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *