Babycall

2starrating

Regi: Pål Sletaune

Babycall är en film som tungt rör sig fram och tillbaka innan den till slut bokstavligt talat faller. Den fick mig att dra till minnes det där Hemingwaycitatet om att bara amatörer inte vet vad de skriver om. Babycall är en film som inledningsvis kastar fram en massa olika spännande trådar – för det är ju så enkelt och kul att göra – och den lyckas inte ro hem någon av dessa trådar i slutändan. De som inte lämnas helt oupplösta – eventuellt med ursäkten att det är en fråga om ”mystik” – blir upplösta i besvikelser och överraskningar som är så förutsägbara att man som åskådare från början valt bort dom ur tankarna som för uppenbara. Det är en mycket tillkrånglad film om praktiskt taget ingenting.

Det hela börjar lovande. Noomi Rapace spelar ensammamman Anna, som flyttar in i en förort till Oslo (gissade jag) tillsamans med sin åttaårige son Anders (Vetle Qvenild Werring). Det visar sig snart att något har hänt dom båda tidigare – pojkens far har besöksförbud – och Anna har paraoida drag; hon drar alltid för gardinerna i lägenheten och vill helst inte kommunicera med människor i offentligheten. Värst av alla är förstås de myndigheter som säkert konspirerar för att ta hennes son ifrån henne. Snällast är Helge (Kristoffer Joner) en känslig kille med en döende pappa på sjukhuset. Helge jobbar på teknikaffären i Gallerian och fattar tycke för henne. Anna tycker om Helge ocskå (man kan inte ogilla en kille som heter Helge) men åskådaren misstänker att Helges främsta uppgift är att på något tekniskt sett tjäna intrigen i framtiden.

Filmen lämnar mycket tilltro på att åskådaren ska tycka om Rapace i huvudrollen – hon är onekligen så pass bra att man vill fortsätta följa filmen, men är jag väldigt cynisk om jag säger att jag inte är säker på att hennes karaktär är lämpad att ta hand om barn? Snart visar det sig att hon har vanföreställningar, extrema hallicunationer och kan praktiskt taget vara schizofren. Efter ett tag får Helge, som man misstänkt, agera verklighetsanknytning.

Titeln relaterar till den babycall som Anna köper för att ha i Anders rum medan han sover, fastän han är åtta år. En kväll får hon upp våldsamma signaler i den, vilka hon efterhand inser måste komma från en annan babycall i lägenhetsbyggnaden.

Det kanske låter som en spännande thriller? Det tyckte jag också. Men här blir den idén – som borde vara intrigens centrala spår – i slutändan bara en detalj av många. Mycket av det som händer i filmen, nästan allt, har ingen betydelse i slutändan. Samtidigt som den här filmen på någon nivå framstår som ett socialrealistiskt drama om en kvinna utanför samhället så är filmen samtidigt både en psykologisk thriller och en film med spöken. Den vill ha alla möjliga olika kakor och den försöker äta upp allihop. Tydligt blir det i slutet att Pål Sletaune, som skrev manuset, målat in sig i ett dramaturgiskt hörn. Han måste lösa intrigen på sätt som känns långsökta och tillgjorda och slutresultatet blir att man skruvar på sig obekvämt. Det där funkar ju inte riktigt, tänkte jag många gånger, lite besvärat, för mig själv, medan jag såg den här filmen.

Filmen kan naturligtvis rekommenderas som referensmaterial till alla som vill få sin fix av Noomi Rapace, vars medverkan i den här filmen är fundamentalt viktig för att åskådaren ens håller ögonen öppna. Utan henne hade den varit en mycket lång och tråkig film, eftersom Sletaune visuellt använder en betonggrå och stålblå palett som inte direkt stimulerar sinnet och eftersom intrigen, som sagt, inte mynnar ut i något spännande eller intressant. Kanske att spöken oftast är spöken i hjärnan. Förutom när det är spöken på riktigt, förstås. Eller kanske är det bara oförklarliga fenomen, saker vi aldrig kan förstå! Eller, my bet, ett pretentiöst manus som försöker ta genvägar runt det stora centrala hålet i mitten där det borde finnas en idé.

FREDRIK FYHR

Babycall släpps på DVD 12/8

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *