Men in Black III

3starrating

Regi: Barry Sonnenfeld

Här har vi en positiv överraskning. Jag har svårt att föreställa mig att någon människa, eller utomjording, på planeten Jorden kan ha speciellt höga förhoppningar på Men in Black III, en film som med sin blotta titel inspirerar till stön. Men in Black III. Really? Efter femton i sammanhanget väldigt långa år sedan den första 90-talshiten, och tio år efter den djupt fantasilösa tvåan, hur många rusar av glädje för en tredje film i den här serien?

Jag vet att jag inte gjorde det. Men ibland är låga förhoppningar exakt vad man behöver. Jag ska vara försiktig i mitt beröm för det här är givetvis inte en originell eller nyskapande film. Den är lättviktig, lättglömd, inte helt logisk, och otroligt fånig. Men den har energi, en smart intrig som alltid håller åskådaren sysselsatt och jag fann den dessutom vara förvånansvärt rolig. Det finns genuin humor i den här filmen, och jag tyckte om den ungefär lika mycket som jag tyckte om den första filmen (om man bortser från perspektivet att jag var elva när den kom och därmed mer lättpåverkad).

Filmen börjar med en flykt från ett fängelse benäget på månen. Detta fängelse är specifikt byggt för den tämligen aggressiva, och minst sagt fula, utomjordingen Boris the Animal (Jemaine Clement) och han lyckas fly genom det enklaste tricket i boken – en insmugglad tårta. Det visar sig att denna superskurk har en gås oplockad med allas vår surmulne Agent K (Tommy Lee Jones) som för länge sedan gjorde så att han förlorade sin ena arm; hans plan är att åka tillbaka i tiden och ha ihjäl K innan detta kan ske.

Storyn innefattar alltså tidsresor. Will Smith återvänder till rollen som Agent J i ett framträdande som gjorde mig märkligt nostalgisk. Efter att större delen av sin karriär arbetat mot seriösa roller i filmer som I Am Legend, Jakten på lycka och Hancock, är det nästan lite surrealistiskt att se honom i sin Big Willie Style-outfit igen, på rutinerat Gettin’ Jiggy With It-humör.

Hursomhelst. Agent J märker snart att saker inte står rätt till. När han frågar efter K förklarar den nya chefen O (Emma Thompson) förbryllat att K inte finns; han dog för fyrtio år sedan. Eftersom J utvecklat ett plötsligt beroende av chokladmjölk inser hon dock att någon lekt med tiden (ja, det funkar så; tidsresor=chokladsug, don’t ask). De listar snart ut att Boris the Animal tagit sig tillbaka i tiden och sett till så att en utomjordisk invasion av Jorden blivit oundviklig. Exakt hur det här hänger ihop är jag inte säker på, men likt en annan Arnold får J åka tillbaka till 1969 för att stoppa alla dessa händelser.

Filmen balanserar härefter ett par olika komiska idéer medan intrigen fortsätter. Ett är den oundvikliga humorn innefattandes tidsaspekten; 1969 behandlas till exempel inte svarta människor på samma sätt som idag, och när J inte blir stoppad av poliser på grund av att han kör en snygg bil gör han något obekväma Black Panther-hälsningar till ”bröder” på partyn där han träffar Andy Warhol, spelad av Bill Hader i en festlig cameo som av någon anledning inte blir en trött klyscha (”I’m taking photos of my friend eating a hamburger – it’s transcendent!”).

Men den huvudsakliga komiska poängen, och största anledningen till att filmen fungerar, är att J måste ta hjälp av den yngre K, spelad av Josh Brolin som gör en sådan kusligt klockren imitation av en ung Tommy Lee Jones att min hjärna inte accepterade att de var två olika skådespelare. Intill minsta detalj i hans manér, och minsta ton i röstläget, är han en vandrande kopia. Om Men in Black III känns som en trött idé så är Brolin motorn som livar upp stämningen. Filmen får även hjälp från en charmig comic relief i Griffin (Michael Stuhlbarg), en liten rainman i Elmer Fudd-mössa som har förmågan att se alla möjliga framtidsscenarion mitt i nuet. Likt en vandrande plot point-maskin förklarar han för karaktärerna vad de skulle kunna göra – förutsatt att ditt och datt inte händer, varpå de inte kan göra så eftersom alla till exempel skulle dö en plågsam död.

Förutom skådespelarna är den barnsliga humorn en tillgång. Det här är inte en film som tar sig själv på vidare stort allvar. Den innehåller en upplösning som innefattar att en karaktär klättrar på Apollo 11 minuterna innan den ska ta sig till månen. Intrigen är påhittig, så tillvida att det ständigt händer saker i filmen. Med tanke på alla inblandades charm och utstrålning räcker det för att göra filmen till ett ganska roande tidsfördriv. Den slänger till och med in ett par narrativa idéer i slutet som gör att man omvärderar till och med den allra första filmen. Det var helt klart mer än jag trodde den här filmen skulle lyckas åstadkomma. Att sedan manuset tycks halvfärdigt här och var – med ett par intrigtrådar som inte tycks leda till någon upplösning – spelar mindre roll; dels eftersom de båda tidiga filmerna hade samma problem, dels för att… tja, den kommer inte få Oscar för bästa film ändå.

Om jag låter ambivalent så är det bara för att jag är det. Jag hade kul medan jag såg den här filmen, men jag skulle inte be folk se den som om deras liv hängde på det. På tal om tidsresor så skrev mitt sextonåriga jag en recension av Men in Black II där jag uttryckligen poängterade att jag inte ville se en tredje film i den här serien. Här sitter jag ändå tio år senare och säger att Men in Black III är helt okej. Den roade mig till och med så pass att den passerar den där gränsen, ever so slightly, där det mediokra övergår till det kvalitativa. Ingen kan säga att Men in Black III inte är en så pass bra film man kan begära under omständigheterna. Den är underhållande medan den varar. Jag säger inte att världen behöver en fjärde Men in Black-film. I’m only sayin’.

 

*

Men in Black III släpps på DVD 26/9

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *