Snälla Cecile

05starrating

Regi: Laurent Bouhnik

Det här är en befängd, totalt urholkad och outhärdligt pretentiös film med en hel del pornografiska inslag (bokstavligt talat). Den är på väg rakt till en videohylla nära dig och den kommer få en hel del praktikanter av fredagsmys att lägga händerna för munnen om dom råkar få med den hem. Men inte nog med att det är en film med könsorgan, det är en usel film med könsorgan. Att säga att filmen är en porrfilm maskerad till konst är dock alltför snällt, och dessutom en förolämpning mot alla pseudo-konstfilmer som någonsin gjorts.

Givetvis är filmen fransk. Vi blir introducerade för Cecile (Déborah Révy). Hon är en slags nymfoman vars enda mål i livet tycks vara att ha sex med diverse män på mer eller mindre spännande sätt – hon är dock inte helt om sig och kring sig och har vett nog att vrida om pungen på fulgubbar och emellanåt kåta upp mindre värdiga män eller pojkar för att lämna dom hängandes.

En av dom är Matt (Gowan Didi), en sån där emo-rock-kille som man träffat på ganska ofta om man sett många moderna ungdomsfilmer. Han dras till Cecile men tycker samtidigt hon är en slampa – han försöker istället hetsa upp sin flickvän Alice (Helene Zimmer); tyvärr är hon väldigt tråkig och sexuellt neurotisk. Vi vet detta eftersom hon bär kavaj, glasögon och har håret uppsatt. Och har en sträng, taskig mamma. Med lite tur kan hon få lite stock och lära sig hur man blir en riktig människa – eller varför inte lite Playboy-inspirerat girl on girl-action?

Cecilie har också ihop det med Chance (Johnny Amaro) som är någon slags småskurk. Vi vet det eftersom han och hans kompis sprejar ner taskiga människors kontor och emellanåt blir avbrutna från sitt spankulerande – där de praktiskt taget enbart pratar om att knulla (inte sex, mind you, utan knulla) – av att andra skurkar dyker upp för att ge dom däng; varpå allt förvandlas till något liknandes gamla jeansreklamer från 90-talet där folk i färgglada kläder springer en massa.

Ett av filmens stora mysterium är vad den går ut på. Hade det bara varit porr – eller erotica, som det kallas i vissa snoffsigare kretsar – så hade det inte varit komplicerat. En modern variant av Deep Throat eller varför inte Fäbojäntan. Men, oh no, regissören och manusförfattaren Laurent Bouhnik dedikerar inledningsvis filmen till Cecile – karaktären, antar jag – samt ”alla andra som vet vad kärlek betyder”. Man ba okej… fast Cecile har ju ingen aning om vad kärlek är, hon är ju tvärtom bara intresserad av allt det där andra.

Filmen avbryts då och då av en upprörande dum sekvens ifrån en dusch i ett omklädningsrum där vi – från midjan neråt, givetvis – får se diverse kvinnokroppar. Kvinnorna i denna dusch tycks enbart intresserade av att prata om sitt sexliv samt sina män. Jag antar att Bouhnik tror, eller åtminstone hoppas, att kvinnor som duschar tillsammans verkligen pratar så. Jag tror även att omklädningsrummet tillhör en modellagentur, för det finns inga tjocka eller gamla kroppar.

En poäng, antar jag, är att Cecile ska vara en så kallad strong independent woman. Hon är förstås en strong independent woman som – behagligt nog – inte tänker på något annat än att gå runt och ha sex. En win-win-situation för Bouhnik som får chansen att slå flugor i en smäll – oui, a strong independent sex object, c’est magnifique! För att vara skådespelare som rimligen inte kan ha valts ur en gigantisk audition-kö (”Jo, vi hade tänkt att du ska suga av en kille här framför kameran, du är väl på för konsten va?”) så är skådespelarna ganska bra. I synnerhet tycker jag Révy, som spelar Cecile, och Zimmer, som spelar timida Alice, är käckare och mer vitala än man skulle kunna tro. Därav frågar jag mig vad dom håller på med och varför dom är med i den här filmen.

Jag tror filmen vill försöka handla om begär som koncept, och hur våra förutfattade sociala ordningar hindrar oss från att bejaka köttets lustar. Cecile ska väl här vara någon slags ohämmad erotisk kraft som sätter alla andra karaktärer ur spel. Problemet är att ingen av karaktärerna verkar tycka om Cecile särskilt mycket och hon själv blir aldrig mer än en ganska irriterande och liksom blåst individ som inte tycks förstå hur världen fungerar. Okej, sex är kul, visst; men vågar man fråga hur hon överhuvudtaget har råd att sminka sig? Något måste hon väl göra för att tjäna sitt uppehåll?

Vi kan väl säga att jag, milt sagt, kallar bullshit på Bouhnik och hans pretentioner. Om en kamera någonsin varit en (penis)förlängning av en manlig blick så är det i den här filmen; mer än något annat tycks den vara ett diffust, masturbatoriskt vältrande i diverse sexuell tematik som inte hänger ihop alls men som, tror jag, faller regissören helt i smaken. När det sedan antyds att Ceciles beteende egentligen bara beror på att hon är ledsen för att hennes pappa är död – då får det vara nog. Det enda mer irriterande än denna slentrianmässiga kasta-Cecilepappret-i-soptunnan-post-ejakulation-upplösning är faktumet att filmens originaltitel är Q… liksom, varför?? Det här är en ful och infantil film som tar mänsklig sexualitet och förvandlar den till den distinkta upplevelsen av att bli smekt med franskt pungsvett.

PS.

Detta har jag frågat förut men det tål att upprepas. Vem, vem, vem, är det som bestämmer svenska titlar på fransk film? Snälla Cecile? Efter sådana karaktäristiskt livlösa titlar som Franska nerver, Mysteriet i Mouthe och Kärlek i Normandie känns det som att det bara kan finnas en bov i dramat.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *