The Raven 2starrating

2starrating

Regi: James McTeigue

The Raven är en tämligen medioker film som hade behövt vara a) roligare och mer oseriös, b) mer realistisk och obehaglig eller c) allt på en och samma gång. Om det sista alternativet låter krångligt så vet jag inte det jag; det hade åtminstone varit roligt att se på.

Enligt samma logik är det en film som skriker efter Nicolas Cage i huvudrollen. Vår huvudperson heter nämligen Edgar Allan Poe och i hans första scen klampar han in luspank på en bar och begär att få ett stop med öl. Då bartendern vägrar går han i taket, börjar yra om att han minsann är en gudalik poet, försöker tvinga folk att citera Korpen, snyltar på andras bägare och blir efterhand utkastad. Det finns ytterligare tillfällen i filmen då Cage hade kastat hela handfatet ut genom fönstret i liknande batshit-crazy-sekvenser där det liksom yyyylaaaaaaaaaasssaaahhhh av ilskaaaaahahaahaa och frustratiooooooOOOoOoOOoon. ”Jag är POE för bövelen”! Det hade varit underbart.

Nu får vi nöja oss med John Cusack och även om han också försöker sig på att överspela denna serietidningsversion av Edgar Allan Poe så blinkar han lika ofta till en spjuver-karismatisk Sherlock Holmes á la Robert Downey Jr – en annan otippat populär duo filmer som den här känns som en ganska trött kölvattensfilm till.

Storyn? Oh well, året är 1849, en galen mördare är lös; han inspireras av Poes samlade verk och Poe får hjälpa polisen. Han har en tilltänkt fästmö (Alice Eve) som blir kidnappad, eventuellt begravs hon levande om dom inte hinner i tid. Gäsp.

Intrigen består mest av ett klipp- och klistrasortiment av deckarkonventioner och mysterieklyschor. Utredningens ledarkommissarie heter Fields – gör inte alla kriminalare det? – och spelas av Luke Evans. Han ger en sådan habil närvaro åt den tilltänkta spänningen som man kan tänka sig med repliker som ”We haven’t much time” och ”The killer can strike anytime”. Gäsp igen.

Till den mån en standard-intrig kan fungera så fungerar den här standard-intrigen ungefär halvvägs innan man – eller åtminstone jag – började tuppa av och känna mig sugen på att sova mina små strimmor av död. Men man ska ju inte vara den som är den, antar jag. Eftersom den här filmen har en intrig som följer en sådan torr och tråkig TV-deckarformalia börjar man som åskådare genast leta efter andra saker att intressera sig för med filmen. Regin av James McTeigue (V för Vendetta) är ganska snygg och han får 1800-talet att se ut på det där Hollywood-glossy-aktiga sättet som man kunde se i till exempel bröderna Hughes From Hell (2003). Allt är liksom sådär mörkt och upplyst av lyktor, samtidigt ser allt helt syntetiskt och fejk-mysigt ut, ungefär som om IKEA skulle börjat designa 1800-talsmöblemang.

Manuset innehåller också en del klyschiga litterära referenser på det där amerikanska sättet – det spelas Macbeth på teatern och så vidare – och framför allt har man försökt mixtra in så mycket Poe-trivia man kunnat i filmen. Varför vet jag inte, eftersom ingen på allvar tror att vi tittar på något annat än John Cusack i ett välansat skägg. Filmen har mage att försöka svara på det ”mysterium” som var Poes död, och den leder fram till tillfället då man hittade honom yrandes i en park innan hans död.

Att verklighetens Poe var en deprimerad, morbid, alkoholiserad absinth- och opium-missbrukare hade säkert inget med hans död att göra. Troligare var nog att han mötte döden efter en jakt på en galen seriemördare som låtit sig inspireras av hans berättelser! Det hela är som någon slags historieskrivning givetvis nonsens men, och, ja, nej, jag kommer inte ifrån det: Hade Nicolas Cage haft huvudrollen hade det åtminstone passerat som underhållning. Rent tekniskt går The Raven att godkänna. Men den blir aldrig spännande, är sällan rolig och den underhållning som finns i konceptet rinner tidigt ut ur filmens 110 långa minuter. Three strikes, you’re out.

*

The Raven släpps på DVD 19/9

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *