What to Expect

1starrating

Regi: Kirk Jones

Vissa filmer är som fuskbyggen som bara består av utsmyckning. What to Expect While You’re Expecting – löst, mycket löst, byggd på den klassiska boken – är en sådan film. Flertalet karaktärer trängs i filmen, och de flesta spelas av mer eller mindre världsberömda Hollywood-stjärnor som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Rachel McAdams och Elizabeth Banks. Eftersom det är en film om graviditet så är filmen också packad med vissa tematiska kodord: Här finns frågan om giftemål, adoption, manlighetsångest, missfall, humörsvängningar, hormoner, vikt; kort sagt varje tänkbar klyscha man kan föreställa sig existera i filmen – och jag menar precis varje – har man fått med. Därutöver finns det så mycket produktplacering – det är helt omöjligt att missa Coca-Cola-muggar, Budweiser-flaskor, Canon-kameror, Reebook-tröjor, Fisher-Price-paket, Apple-datorer och Dove-krämer i radikalt makrofokus – att det inte är en fråga om ”smyg”-reklam utan en komplett visuell estetik. Det filmen däremot inte har är karaktärer med någon som helst personlighet eller ett manus med någon som helst identitet. Trots att filmen har ett dussin karaktärer (med kändisansikten) finns det ingen som gör något som är värt ens uppmärksamhet. Filmen är som en 110 minuter lång reklamfilm för ingenting alls. Sponsrad av stora företag.

Den gjorde mig nostalgisk efter Nio månader (1995) med Hugh Grant och Julianne Moore. Det var inte direkt en bra film, men den hade riktiga karaktärer i en riktig historia och var åtminstone lite charmig, vilket trots allt är det enda en sån här film behöver vara. What to Expect är en graviditetskomedi för Facebook-generationen. Intrigen består bara av en checklist klyschiga koncept som bockas av. Jennifer Lopez is at Afrika för att adoptera ett barn, yey, femton tusen likes. Den visar populistiskt upp karaktärer som gör saker utan att man egentligen får en känsla av att något faktiskt görs, och likt en av de menlösa facebook-vännerna visar den upp en totalt fejkad solskenssida och slutar på ett sätt så att det inte existerar ett enda mörkt eller ambivalent moln på någon slags tänkbar himmel. Det är en sån där film som fungerar som ett slags fönster till samtiden, och den gör en deprimerad.

I storyn till detta panoramadrama av syntetiskt hetero-opium figurerar fem par i Georgia (där det för övrigt finns GEORGIA UNIVERSITY™ och där man kan leka med delfiner i THE GEORGIA AQUARIUM©). Som jag redan nämnt har de inga personligheter. De definieras av deras problem. Cameron Diaz är kändis, tydligen en ex-bergsklättrare som nu leder ett gå ner i vikt-TV-program, och hon tycker det är trist att bli gravid eftersom hon är work-o-holic. Hon överväger även att inte omskära barnet, vilket hennes man inte gillar. Bråk uppstår här (jo, seriöst, det är deras problem). Jennifer Lopez ser ut att förlora jobbet och får kanske därför inte adoptera sitt barn ifrån Etopien. Bu-hu. Elizabeth Banks är smått neurotisk och quirky kvinna som sköter någon slags kitschbutik av något slag; hennes uppgift i filmen är att förmedla all slags mer typisk graviditetshumor (jag-hatar-min-kropp-och-är-retlig, väldigt dråpligt alltihop). Hennes man är något av en loser, eftersom hans pappa (Dennis Quaid) är en munter gammal Formel 1-mästare som lever i lyx med sin 30 år yngre fru; givetvis annonserar även dom två att dom är gravida, med tvillingar dessutom. Allt är en tävling, och så. Om detta låter kul så är inte själva filmen roligare än denna beskrivning, utan snarare tvärtom.

Överlägset bäst av allihop är dock Anna Kendrick – som jag tidigare fattade tycke för i 50/50 – i en roll som nästan är på riktigt i en intrig som nästan är en verklig berättelse. Hon spelar yngre tjej som blir gravid av en slump via en gammal runtstrulande high school-flinga (Chace Crawford), varpå det leder till en del tråkigheter. Det är ungdomsmelodramatik på schablonartad nivå, kanske, men Kendrick är så pass bra att man mår lite dåligt över hur ensam hon står i den enorma motvind hela resten av filmen utgör.

För att krydda till det lite existerar mekanisk Judd Apatow-inspirerad humor innefattandes en ”pappaklubb” ledd av Chris Rock som består av småbittra unga män som umgås tillsammans varje dag medan dom kör sina barnvagnar genom parken. Banks karaktär har även en slags kammarjungfru i form av en arbetskollega spelad av Rebel Wilson (Bridesmaids); hon är en slags kvinnlig variant av Jonah Hill. Enough said.

Det är irriterande att det tar fyra hela stycken att förklara innehållet i den här filmen, eftersom den i själ och hjärta är alldeles tom. Det är överhuvudtaget svårt att hitta något att säga om den. Den försvinner ur huvudet redan innan den tagit slut. Det är en extremt svag film, designad för att slösa en åskådares tid. Titeln är nästan som något slags konstigt skämt. Vad finns att förvänta sig av den här filmen? Ingenting. Kanske att den undviker den där klyschan där vattnet går för alla samtidigt så att alla får rusas till sjukhuset samtidigt och så blir det stort ståhej för en förlossning är ju rena rama slapsticken…?

Va, trodde du det på allvar? Nej, givetvis är den sekvensen med också. Med lite extra gullegull i slutet. De nyfödda bebisarna som är med i bild förtjänar bättre än att få börja sina liv med ofrivilliga cameoroller i den här filmen, kan jag tycka. Annars vet jag inte. Jag känner mig stum av likgiltighet.

*

What to Expect släpps på DVD 26/9

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *