Bio: En oväntad vänskap

3starrating

Regi: Oliver Nakache, Eric Toldeano

Jag försöker hitta en enda sak med En oväntad vänskap – höstens franska feel good-hit – som är originell, nyskapande eller oförutsägbar men jag går bet. Jag försöker även hitta en enda anledning att kritisera den för detta – eftersom det känns som min skyldighet – men jag går bet där också. På IMDbs top 250-lista ligger den för tillfället på plats sjuttionånting, och affischerna är täckta till bredden av rosor från kritiker; kan man säga att filmen är ett mästerverk som förändrar ens liv? Nej. Men kritikerna ljuger inte heller: Filmen är nämligen en helgjuten och lyckad feel-good, och det leder en till att uttrycka sig via sentimentet. Kort sagt, det är en film man blir glad av.

Om du sett Driving Miss Daisy, Den bästa sommaren eller vilken film som helst med Robin Williams i huvudrollen så låter nog intrigen bekant: Driss (Omar Sy), en före detta tjuv ur franska underklassen som lever på socialbidrag, hamnar av en slump inne på den högborgerliga salong där Philippe (Francois Cluzet) letar efter en hjälpreda. Vad för en hjälpreda? En komplett hjälpreda. Philippe är nämligen förlamad från nacken neråt och behöver all hjälp han kan få. Philippe gillar konst, klassisk musik och är lite allmänt småsur men eftersom alla andra som söker tjänsten är smöriga lismare så ger han Driss en prövotid som hans personliga assistent, med tunt hopp om att han ska stanna kvar. Man behöver inte ha sett mycket film för att förstå att en vänskap här, efter en lite knackig start, blossar fram.

Jag ska inte förleda en läsare. Det är en film med många fåniga skämt och flertalet montage där vi får se tokiga saker hända: Driss drar igång ett litet disco på Philippes urstela, adliga födelsedagsfest, till exempel; vid ett annat tillfälle reagerar han oförglömligt avslappnat vid sitt livs första opera; vid ett annat tillfälle trimmar han Phillippes rullstol så att den kan köra förbi joggare i parken. Samma inslag i en sämre film hade varit patetiskt. I den här filmen är det… well, jag hade åtminstone kul. Filmen har inte mer intrig, alls, än den behöver ha, och praktiskt taget ingen ”konflikt”, av det slag vissa kritiker ständigt tror är oumbärligt för en film. Men den har vad alla bra filmer har: Ett bra manus, bra skådespelare, bra regi. Det är inte svårare än så.

En oväntad vänskap är en komedi med ett koncept som är gammalt som gatan, men det är också en komedi som är tidlös i det att den visar att allt en film behöver vara för att fungera är välgjord. Det främsta inslaget i trion kvalitéer jag nämnde ovan är skådespelarna. Det är inte bara det att Omar Sy och Francois Cluzet – välbekanta ansikten i hemlandet Frankrike – är stabila i sina roller, de förstår sina karaktärer och ger dom kött, blod, liv och subtilitet. Detta sker här och var i små detaljer som är så finstämda och eleganta att filmen inte ens poängterar dom; som när Phillippe låter skägget växa ut varpå Driss rakar det i olika formationer för att sluta i en oundviklig Hitler-mustasch. Driss skrattar ihjäl sig, Phillippe är inte road. Här ser vi egentligen en clash mellan den ironiska generationen och de äldre (fransmännen och Andra världskriget är ju inte direkt saker att leka med, när allt kommer omkring). Men om det nu är för att Phillippe själv har svårt för att hålla sig för skratt eller inte, fastän han inte vill, så är  scenen oavbrutet charmig ändå. Det är exempel på hur riktigt bra skådespeleri tar bekant material och gör det ännu bättre än det behöver vara.

Trots att filmen kan tyckas bagatellartad är den jämn, genomtänkt och mer effektiv än en sån här film i vanliga fall är. Duon som skrivit manus och regisserat – Oliver Nakache och Eric Toldeano – ska ha beröm för att de har fokuserat på duon i huvudrollen. Det finns bifigurer – Philippes två andra hjälpredor, som betraktar den nya vänskapen aningen lakoniskt – samt ett par sidohistorier – innefattandes Philippes bortskämda tonårsdotter, hans eventuella romans med en brevvän, och Driss’ lillebrorsa som håller på att råka illa ut i gettot – men de tar inte över filmen. Andra feel-good-filmer tycks ofta visa så lite tilltro på sin bagatellartade intrig att de måste låta roliga bifigurer stjäla scener, eller dumma ner allt med alltför överdriven humor eller idiotiska utflippningar, eller röra till allt med alldeles för många intriger samtidigt. Den här filmen innehåller en liten biljakt, vissa mildare buskis-anspelningar, samt lite ”hälsosamt” användande av marijuana. Det behöver inte bli freakigare än så (Judd Apatow-gänget får gärna ta till sig).

Jag återkommer hela tiden till Omar Sy och Francois Cluzet, eftersom de är filmens motor. De har ansikten som en kamera älskar. Sys karaktär Driss är verkligen en fullkomligt autentisk människa – ”street smart” men hembakt intellektuell, saklig och positivistisk, samtidigt med en del principer – och Cluzet (han som ser ut som Dustin Hoffman och var med i Små vita lögner, en feel-good jag verkligen älskade) har en förmåga att alltid vara både helt närvarande och fullkomligt bortkommen i ett och samma ansiktsuttryck. Det är karaktärer man redan från första början vill fortsätta stifta bekantskap med.

Filmen är en av de största succéerna i Frankrike på senare år och det är en väldigt typisk centraleuropeisk internationell release som oundvikligen kommer charma folk världen över (tänk Elling). Den proklameras vara byggd på en ”sann” historia, även om den inte behövt vara det. Den skeptiske kan notera att Omar Sys medverkan i filmen är en slags etnisk plantering, eftersom den riktige figuren bakom karaktären inte var svart.

Överhuvudtaget kan ”den skeptiske” ha en field day med den här filmen. Jag tänkte medan jag såg den att jag skulle kunna kritisera den för att vara rätt hycklande och etnocentrisk, emellanåt smågubbig och heteronormativ. Jag skulle kunna säga att den är alldeles för bortkopplad från verkligheten, eller så skulle jag kunna säga att den flörtar för mycket med verkligheten. Att den är ohyggligt naiv. Att den är politiskt korrekt. Att den är politiskt inkorrekt.

Men det vore fullständigt korkat. Jag är övertygad om att sådan kritik säger mer om den som kritiserar än det säger om filmen i sig. Snarare ser jag filmen som ett humanitetstest: ogillar man den verkligen så är man troligen en deprimerad cyniker i behov av någon form av ljusterapi. Själv försökte jag nog stå emot, för sakens skull, men det var ganska lönlöst. Filmen är 110 väl genomförda minuter glädje. Glädje gör en glad.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *