Ministern 35starrating

35starrating

Regi: Pierre Schöller

Ministern är en märklig och fascinerande film, av det slag som långsamt och metodiskt utvecklar en intrig samtidigt som den lika långsamt och metodiskt gör åskådaren nyfiken på vad som händer, och därefter lämnar en med en ganska obehaglig känsla av att hela världen kommer gå åt helvete. Det är en film som många inte kommer att se, eftersom den kan sorteras (bort) av fredagsmys-målgruppen som ”tråkig film med gubbar i kostym som bara pratar” (dessutom på franska!) och det är en film som kommer få de som på förhand har vissa förutfattade meningar att klia sig i huvudet. På sätt och vis leder den tankarna till en politisk thriller, men det är den inte alls. Det är en film som handlar om politik, men det är inte direkt en satir. Den känns ofta som en realistisk skildring av livet bakom maktens korridorer; lika ofta som den känns ambivalent och drömsk, suggestiv och märkligt obehaglig. Det var en film som fascinerade mig genom att hela tiden glida mig ur händerna.

Huvudpersonen heter Bertrand Saint-Jean och är transportminister. Han spelas av den alltid like oklanderlige och utmanande Oliver Gourmet (jfr Svart venus) och har därmed det insjunkna, något ledsna och hundliknande utseende som vissa politiker ju använder så effektivt till sin fördel. Exakt vad som försigår inuti Saint-Jeans huvud får vi inte riktigt veta, men vi får följa hans roll i offentligheten med närapå dokumentär avkläddhet. Filmen börjar med en bussolycka i Ardennerna, med ett tiotal dödsoffer varav de flesta är barn. Effektivt – och för åskådaren helt desorienterande rörigt – börjar Saint-Jeans team arbeta för att väcka honom, ta honom till olycksplatsen, skriva ihop ett offentligt utlåtande, låta honom tala ut i media, och därefter ta hem honom igen. Med maskinell effektivitet fungerar hans rollspel, och i första hand arbetar den för opinionssiffrorna.

Manusförfattaren och regissören Pierre Schöller sätter här effektivt tonen för filmen redan i början; genom en bisarr sekvens med en naken kvinna som blir uppäten av en alligator (den har sin förklaring), slungas vi in i en nattlig, dekadent fest på kansliet och när vi väl är på plats vid olycksplatsen, och känner den iskalla vinternatten och de sargade liken på marken, är vi som åskådare själva lika omskakade som nyvakna.

Större delen av intrigen fortsätter med bussolyckan som ett startskott; på dagordningen finns frågan om huruvida Frankrikes järnvägsstationer ska privatiseras. Saint-Jean går ut i media och säger sig vara strikt emot något sådant och får intern information att det hela bara är ett rykte – landets president har dock andra idéer och snart får Saint-Jean svårt att hålla sin linje när presidentens interna plan att indeed privatisera har så pass mycket politiskt inflytande att Saint-Jean, oavsett fackligt stöd, står som en höna att nackas om han går emot det.

Men det politiska maktspelet är inte vad som gör filmen fängslande. Som i de flesta bra filmer är intrigen bara en ryggrad på vilken den lägger sitt kött och blod. Det är inte förrän efter en bit in i filmen, efter flertalet sekvenser där folk går i korridorer och tjattrar med varandra om viktiga saker som emellanåt flyger över huvudet på åskådaren, som vi börjar förstå att det är Saint-Jean själv som står i filmens fokus. Han är inte ett av de högsta hönsen i politiken. Han befinner sig på maktposition, men har ingen reell makt. Ju fler löften han ger ut i media, desto större är risken att han får äta upp sin hatt. Han har för vana att bli kallad för ynkrygg och hans egen assistent påpekar att han är en ”luddig klump”, ett ”oidentifierat politiskt objekt”. Han är, som de flesta politiker, pragmatisk och emotionellt frånkopplad. Samtidigt, anar vi, är han inte utan ambitioner och ideal. Kanske han en gång i tiden påbörjade en politisk bana för att han trodde på en sak. Det enda vi egentligen vet om honom nu är att han är oerhört ensam. Att han pallar trycket – från media, protestgrupper och kollegor han inte kan lita på – föreslår att han har ett starkt psyke. En annan hade blivit deprimerad och gått under. Det har inte Saint-Jean råd eller tid med. Istället befinner han sig i ett ingenmansland där han inte kan göra någon vidare nytta, trots att han vet att han borde.

Några av de bästa scenerna i filmen innefattar hans chaufför, Kuypers (Sylvain Deblé). Denna tystlåtna, långhåriga man ur arbetarklassen har fått jobbet via regeringens satsning på nya praktikplatser inom regeringen. Via rabblanden av data får vi veta att han har mycket möda bakom sig, men själv säger han inte mycket. Då och då ser vi hans blick registrera Saint-Jean i backspegeln. Har han några kommentarer om vad han ser och hör så håller han dom för sig själv. Vid ett tillfälle får Saint-Jean lust att bli på lyset och föreslår att de åker hem till honom och överraskar hans fru. Okej, säger Kuyper och kör hem till sitt – Han bor i en husvagn tillsammans med en kvinna som inte har mycket tilltro för politikens värld. En minnesvärd, tämligen tragisk, natt följer.

Kuypers öde i filmen innefattar också en överraskning som inte bör avslöjas. Överhuvudtaget är Ministern en film full av överraskningar, trots att berättandet och den visuella stilen tycks intakt och stålblå. Den suggestiva musiken, av regissörens bror Philippe Schöller, föreslår att det när som helst kan innefatta en katastrof. När katastrofer väl inträffar så betyder de heller ingenting, för detta är inte en film med viktiga budskap eller stora poänger. Det är en desillusionerad syn på europeisk politik (man måste gilla repliken ”Varifrån får vi fem miljarder? Hur gör svenskarna?”) och den ramar in en berättelse om en människa som står mitt i ingenstans där han borde stå i centrum för något viktigt.

Ministern är en sån där film som bjuder på en del motstånd medan man ser den, men efteråt växer den bara i ens huvud. Den lägger sig i medvetandet som en odefinierbar gåta, och lämnar kvar känslan av att man insett något viktigt; att något är fasansfullt fel i Europa, men det är inte längre möjligt att säga exakt vad. Filmen igenom finns små sekvenser där ministrarna står vid sina TV-apparater och betraktar våldsprotesterna såväl i hemlandet som i Grekland och Spanien. Sen stänger de av, eventuellt distraherade av ett viktigt SMS. Det här är en film som under ytan viskar att snart smäller det, om nu inte Titanic redan krockat med isberget och de folkvalda är för högt uppsatta för att ha noterat det.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *