Moonrise Kingdom

25starrating

Regi: Wes Anderson

Hur orkar Wes Anderson? Hur många fler filmer kan han göra? Saknar han aldrig någonsin, en endaste liten gång, det där fenomenet ”substans” bakom all stil? Kommer han någonsin tröttna på sig själv? Lord knows I have.

Andersons filmer är vad de är. Vissa av dom är lite bättre, andra lite sämre. Ingen har varit direkt dålig. Ingen har varit ett otvivelaktigt mästerverk. De tycks variera lika mycket som dom går in i varandra. De kan liknas till varandra i det att de är stilistiskt genomtänkta och överarbetade utan att handla om, eller leda fram till, något särskilt. Anderson lägger alltid ner sin själ i sin påkostade dockteater, men åskådaren drar alltid den kortaste stickan och slutar oftast mer eller mindre tomhänt. Moonrise Kingdom är hans sjunde långfilm. Visuellt sett är det både bland hans mest omväxlande och samtidigt mest gedigna och enhetliga filmer; detaljrikedomen är slående och han byter stämningar på ett sätt som bara erfarna regissörer (oftast) lyckas med. Vad gäller filmens handling, intrig och karaktärer är den dock ofullständig och inte helt lyckad. Likt många av Andersons filmer ser det ut som att den handlar om något viktigt, men när man funderar på tematiken inser man att filmen tvärtom är ihålig som ett fågelbo. Istället fokuserar Anderson på den röda, fina, quirky hackspetten som hackar så lustigt i trädet intill. Typ.

En liten disclaimer. Anderson har många fans. Många människor älskar honom av anledningar som jag finner helt okomplicerade och inte svåra att förstå. Han tilltalar indie-mentaliteten på ett djupt och nästan fetischistiskt sätt; alla hans filmer handlar om människor präglade av utanförskap, som flyr undan omvärldens fyrkantiga hegemoni och de tråkiga, vuxna människor som ”inte förstår”. Alla hans filmer präglas av nördig, anal prydlighet. Alla har ett bättre soundtrack än en färdig film. Ingenting pågår i någon slags reell verklighet så allt som händer slipper bli definierat. Ingen intellektuell tankeverksamhet krävs för att förstå något som händer (bland annat för att skämten ofta bygger på humor man inte behöver eller förväntas begripa). De flesta karaktärer pratar i kommentarer som präglas av ironisk, emotionell distans (från Andersons penna) till allt som händer, och samtidigt finns det på något sätt alltid en emotionell katharsis i slutändan. Det är feel-good-filmer för de som är ”smarta” nog att ”fatta”. Även om inget egentligen finns att fatta.

Och Moonrise Kingdom är en till i raden. Det är, likt regissörens tidigare, en söt, quirky, välgjord, både charmig och sentimental, både nostalgisk och modern, helt genomarbetad och på sätt och vis perfekt film – och den irriterade mig oavbrutet. Den kommer farligt nära att vara ett bevis på att Anderson bara har en enda idé med allt han gör, och det är samma idé. Precis som hans tidigare filmer så är Moonrise Kingdom en film vars enda syfte är att visa åskådaren exakt vad Anderson själv tycker om, och exakt hur han tycker om att visa dessa saker. Han arbetar helt och hållet inuti sin egna trygghetssfär och han har till dato inte gjort en enda film där han överraskat inte bara åskådaren utan även sig själv med något annat, något utanför hans egna lilla bubbla. Varje film han gör är en variation av den föregående. Den ideala åskådaren för Moonrise Kingdom är också personen som ser ”Wes Andersons nya film” för ”Wes Anderson är ju så bra” och följaktligen blir nöjd för ”Den var precis lika bra som hans andra filmer” för det är samma film om och om igen. Anderson är låst, fångad rentav, inuti sin egen stil och form. Han tycks inte kunna bryta sig ut ur sig själv.

Den här gången är är Andersons quirky misfit-protagonister de två tolvåringarna Suzy och Sam. Den här gången bor de, i Suzys fall, med den stagnerade medelklassfamiljen (som ”inte förstår”) och, i Sams fall, på ett scoutläger lett av en ängslig fadersfigur (Edward Norton) där de andra scoutkillarna ”inte förstår” och, tydligen, mobbar honom (bland annat för att han är föräldralös). Den här gången är året 1965; bland annat för att Anderson nu får anledning att ha med små portabla vinylspelare och ha smakfull popmusik på soundtracket utan att någon föreslår att det börjar bli tjatigt. Året är också 1965 för att knyta an till tematiken om oskuldsfullhet, enligt samma logik, och även för att rama in berättelsen kring en storm som ödelade stora delar av de öar på vilka filmen utspelar sig.

Sam flyr sitt scoutläger. Suzy flyr sina föräldrar. Detta har de bestämt sig för (de brevväxlar, kanske en exotisk och nostalgisk idé för en sådan modern hipster som Anderson). Efter sig har dom de andra scouterna, ledda av Norton, samt Suzys föräldrar – Bill Murray och Frances McDormand – och en lokalpolis (Bruce Willis) som Suzys mamma i hemlighet har ihop det med (det är ett inslag i handlingen som naturligtvis inte har något syfte, annat än tekniskt; Sam är ju föräldralös, hint hint).

Ungefär tre fjärdedelar av filmen handlar om Sam och Suzys flykt ut till vildmarken. Eftersom Sam är scout kan han göra lägereld och sätta upp tält. I en bättre film hade filmen lyckats med vad den försöker göra – skildra upptäckten av det romantiska känslolivet alldeles innan tonåren. Det finns en och annan fin, sublim scen mellan Sam och Suzy där de står halvnakna inför varandra och liksom trevar med sina känslor.

Men det blir aldrig på riktigt. De ser söta ut. Som åskådare förväntas man tycka dom är bedårande. Men finns här någon verklig empati? Vi får inte veta speciellt mycket om Sam och Suzys personligheter. De är snarare (ytliga) symboler för oskulden Anderson i filmen fetischerar (endast) som idé. Anderson arbetar specifikt för att vi inte ska få veta något autentiskt om dom. Detta exemplifieras bäst i deras brev till varandra, som avfärdas i ett montage där deras meningar ständigt avbryts (”Dear Suzy, I’m sorry that your brothers are so selfish, maybe they will grow out of it. Sometimes people do things without knowing the reasons for… klipp”. ”My favorite color is… klipp” ”My fosterparents think I’m lying. Unfortunately…klipp”. ”Also.. klipp”. ”In fact, I can understand why they not… klipp”). Detta har Anderson gjort för han tycker det skapar en snygg rytm i klippningen. Han tycks inte ha tänkt på att han faktiskt visar noll respekt för de karaktärer han själv tycks ömma för.

Stilen är fortfarande viktigast. Och, visst, Moonrise Kingdom har oklanderligt foto med en homogen färgpalett, flertalet sekvenser där ljud, musik, ljus och mörker används på överraskande och ofta effektivt sätt. Det finns enskilda bilder i filmen – Suzy som spelar korp i en skolpjäs, figurer som tittar ut ur ett takfönster under en storm, till och med Bill Murray och Bruce Willis sura i en bil på en nattlig väg (en bild man trots allt inte ser så ofta), och så vidare – men om man på förhand redan vet att filmen kommer innehålla dessa bilder finns en underliggande tristess och livlöshet i dom.

I synnerhet om man börjar ta Andersons berättelse på orden. Filmens sista bild föreslår att det läger Sam satte upp för honom och Suzy är platsen där filmens hjärta vilar – men inte en enda gång i filmen uppstår en äkta förståelse för Sam och Suzy och deras predikament, något så naket och mänskligt som tidig pre-teen-kärlek. Moonrise Kingdom är en nostalgisk flört med pojkboksäventyr och tidig 60-talsromantik men den känns aldrig någonsin levande. Trots att skådespelarna är så oerhört begåvade lyckas de bara nästan ge liv åt sina papperstunna, knapert skrivna, karaktärer. Edward Norton är Edward Norton. Frances McDormand är Frances McDormand. Tilda Swinton är Tilda Swinton. Bill Murray är Bill Murray (är han någonsin någon annan?). Det är alltid kul att se Bruce Willis i såna här roller, men han verkar uppriktigt talat inte bekväm över att vara med i filmen. Jag tangerar fan-fiction-idéer här men kanske en känslig själ som Anderson inte vågade, eller kunde, förklara för Willis vad han var ute efter. Willis tycks hålla tillbaka sitt skådespeleri, som om han och Anderson inte lyckats kommunicera, med tanken att göra inget är bättre än att göra fel.

Sen har vi nykomlingarna Jared Gilman och Kara Hayward, som Sam och Suzy. Det är möjligt att dessa unga begåvningar är bra skådespelare, men de är regisserade som marionetter av Anderson i den här filmen och deras framträdande är helt enkelt stelt och manerat. De kan inte ha haft den intellektuella kapaciteten att hänga med i vad deras karaktärer symboliserar, så de har låtit Anderson diktera tills de gjort ungefär vad han varit ute efter. Poängen, tror jag, är att de ser söta ut. Att de sedan faktiskt inte ger något verkligt liv åt karaktärerna, det spelar mindre roll.

Mer än Andersons tidigare filmer visar Moonrise Kingdom exakt på vad ”style over substance” verkligen innebär. Till viss del är det för att han transcenderat i sin karriär, och blivit en regissör som får beröm på grund av vem han är och inte på grund av filmerna han gör. Tematiken går inte längre fram. De sedvanliga panoreringarna genom perfekt designade rum, och den estetiska designen överlag, ger bara känslan av att vi ser på en Wes Anderson-film. Andra regissörer som präglas så starkt av sin egen stil – som Quentin Tarantino eller varför inte Stanley Kubrick – tenderar att arbeta mot sin stil, göra något nytt, och hitta ett sätt att inom samma ramar måla en ny bild, som kommunicerar något annat, eller åtminstone något urskiljbart annorlunda, än den tidigare. Icke så Anderson. Hans talang gör honom omöjlig att underkänna, men han har ännu inte gjort en film (annat än möjligen The Royal Tenenbaums) som går att hylla med gott samvete. Vad värre är, han verkar inte ha något mer att komma med. Och hans  ideosynkratiska humor börjar bli tröttsam.

I det första avsnittet av den undermåliga SVT-serien Bergmans video satt Anderson och berättade en anekdot om hur han under inspelningen av The Royal Tennenbaums försökte förklara för Gene Hackman repliken ” I don’t think you’re an asshole, I just think you’re kind of a son of a bitch”. Hackman påpekade, alldeles korrekt, att dom sakerna betyder samma sak (och att repliken därför är meningslös, en ”signifikant” som inte ”signifierar” något om man ska prata akademiskt). Nej, nej, hade Anderson sagt, han ville ha repliken där. I avsnittet försökte han berätta om hur han vill ha dom där små skillnaderna, men han kunde fortfarande inte förklara varför, eller vad skillnaderna innebar.

Moonrise Kingdom är fullsmockad av såna där små meningslösa saker. Vid ett tillfälle går Sam förbi en vattenhållare, som han sen går tillbaka och trycker på för att sedan försvinna ut ur bild. Vid ett annat tillfälle stannar Sam och Suzy upp och tittar på åskådaren, varpå kameran zoomar ut och visar att de inramas av ett fönster på ett skepp på en fönstermålning. Varför? För att Anderson fått för sig att det finns något viktigt med det där.

Men det gör det ju inte. Jag tror helt enkelt Anderson har en liten nerv som försöker signalera att något mer måste finnas i hans filmer. Han improviserar febrilt efter en ytterligare dimension, någon detalj som kan göra scenerna mer meningsfulla. Men det blir de aldrig. ”You’re just kind of a son of a bitch”, det duger faktiskt inte. Det är en dörr öppen på glänt till en annan kvalité, en Anderson aldrig lyckas nå fram till. Han tycks inte vara kapabel att ta sig utanför sin egen stil, eller lyckas göra något mer meningsfullt än att systematiskt ruta in sina berättelser i exakt samma ytliga form som alltid. Jag tycker lite synd om honom, på så vis.

*

Moonrise Kingdom släpps på DVD 17/10

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *