Fotnot 35starrating

35starrating

Regi: Joseph Cedar

Det israeliska dramat Fotnot utspelar sig i och kring en miljö sällan utnyttjad i filmhistorien: Akademin! Intrigen innefattar två rivaliserande män – en far och en son – och de missförstånd som uppstår på grund av deras narcissism och de känslor av agg de har gentemot varandra.

Detta är förstås inte en miljö som är universell. Det finns många människor som inte har en aning om – eller som i vilket fall som helst inte bryr sig om – hur sociala spel fungerar i den akademiska världen, . På så sätt är Fotnot verkligen en ”smal” film; det är inte en film där ansiktsmålade, ungerska akrobater hjular på ett fält i slow-motion till ljudet av afrikansk folkmusik, utan ett vanligt drama mellan två män som lever i en ankdamm som för dom är lika viktig som liv och död.

Men Fotnot  är, i vilket fall som helst, en sevärd film. Det är sällan man ser så intelligenta filmer. Det är en sån där film som smyger sig upp på en och, utan att man märker det, hookar en medan man undrar vad man sitter och tittar på. Under den smala ytan är filmen ett moraliskt familjedrama som är djupt kännbart och universellt. Den som ger filmen sitt ”benefit of a doubt” kommer märka att den, när den väl börjar komma igång, är omöjlig att slita sig ifrån.

Vi introduceras inledningsvis för det sura gubbansiktet som tillhör Eleizer Shkolnik (Shlomo Bar Aba). Vi förstår inte varför han ser så sur ut. Han sitter i en publik och applåderar ett tal som hålls av Uriel (Lior Ashkenazi), som just blivit invald i en högt stående akademi. I den suggestivt välfungerande sekvensen som inleder filmen inser vi – på grund av Uriels tal och regissören Joseph Ceders stadiga inzoomning på Eleizer – att Eleizer är pappa till Uriel. Vi förstår snart därefter att båda är forskare, av något slag. Vi förstår därefter ett Eleizer aldrig blivit intagen i den akademi som Uriel nu glatt mottager sitt intåg till. Oh… prekärt.

Intrigen som utvecklar sig mellan dessa två män är lite knepig att förklara; dels för att det är svårt att hålla sig borta från spoilers och dels för att det är svårt att få det att låta så intressant som det faktiskt blir i filmen. Mycket har att göra med deras personligheter. Eleizer är en till karaktär med oannonserad autism, av det slag jag noterat blivit vanligare i filmer på sistone. Ordet nämns bara vid ett tillfälle, och då eventuellt inte på allvar, men Eleizer förklaras bo inuti ett ”fort” där han själv får vara ifred från omvärlden vart han än går. Han är emotionellt frånkopplad från det mesta. Vi har ingen aning om vad som pågår i hans inre. Vi lär oss att han ser sig själv som filolog i första hand. Vi lär oss även att han arbetade i 30 år på att studera översättningar av Talmud, för att rekonstruera ett förlorat manuskript från medeltiden, när hans rival – ett flinthjärta vid namn Grossman (Micah Lewensohn) – upptäckte det förlorade manuskriptet av en slump och blev berömd. Varpå Eleizers trettio år långa forskning blev irrelevant. Det är under omständigheterna ingen dålig anledning att bli en surgubbe.

Hans son Uriel är en mer social typ, en glad föreläsare, mer inställsam och smörig, och han tycks ha skrivit fler böcker än han har bedrivit forskning. Hans far är som en sten i en sko i hans medvetande. För varje akademisk seger Uriel genomför faller skuggan på hans far ännu tyngre. Ödmjukt tackar Uriel för framgångarna, fastän han egentligen lever och frodas på idéer om prestige. Och det är detta som gör honom oförmögen att närma sig Eleizer.

Filmen iscensätter denna problematik på flera intelligenta sätt, där Ceder utnyttjar filmmediet på ett både enkelt och elegant sätt (filmen var Oscarsnominerad för bästa utländska film i våras) men det är halvvägs in som inrigen når en moralisk kulmen. Efter att ha blivit nekad av kommitén i 20 år ska Eleizer äntligen få det prestigefyllda Israelpriset. Detta kommer som en tårdrypande kram av bekräftelse för honom, som trots sin emotionella instängdhet (sitt ”fort”) kan visa känslor uppå detta. Uriel kan också andas ut. Det är tillfredsställande att få bort rampljuset till sin far.

Sen ringer kommitén till Uriel för ett brådskande internt möte. I ett trångt rum möter han kommitén – innefattandes Eleizers nemesis Grossman, vars pannben består av så många rynkor att det liknar en hjärna – och dom förklarar att ett pinsamt misstag skett. Det var ju Uriel som skulle få Israelpriset, inte hans far. Något gick snett i kommunikationen och någon misstog den ena professor Shkolnik för den andre professor Shkolnik. Uriel stirrar på dom, och resten av filmen håller nerven spänd. Ska sanningen komma fram? Ska Eleizer få priset ändå? Är han egentligen värd en sådan stor, vit lögn? Eleizers forskning är intetsägande, menar Grossman. Han är inte värd något pris. Uriel spänner nävarna i bordet. Den prekära situationen hotas implodera. Det hela är extremt spännande, oavsett hur torrt det kan tänkas låta.

I filmens sista tredjedel får Eleizer själv använda sina filologiska kunskaper för att eventuellt förstå hur det hela ligger till. Eleizer är ingen dumbom. Han kan inte ha mycket till övers för den akademi som ignorerat honom i 20 år, och han anar rätt snart ugglor i mossen. Uriel, å sin sida, gör verkligen ett offer för sin far, och detta offer får han betala för. Filmen slutar på en punkt då alla sitter i skiten, och dom har hamnat där på grund av sin fåfänga och sin ovilja att vara ärliga med varandra. Det är egentligen tragiskt, men det kommer med en svart komik och en allmängiltig mänsklighet som fastnar i huvudet långt efter att filmen slutat.

*

Fotnot släpps på DVD 17/10

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *