Snow White and the Huntsman 2starrating

tree

2starrating

Regi: Rupert Sanders

Charlize Theron är verkligen underskattad. Visst vann hon en Oscar för sin butchmördarinna i Monster (2003) men jag tycker inte hon fått nog med cred för alla de andra filmer hon gjort; hon har gjort en karriär av att ge bleka roller färg och styrka (Ciderhusreglerna) och hon har ibland inte bara räddat hela filmer (Æon Flux… nästan) utan hon har även lyckats bli det mest minnesvärda inslaget i dom, även om hon bara haft en biroll i en film med en överspelande Al Pacino-djävul (som i Djävulens advokat).

Jag nämner detta för att hon även bär hela Snow White and the Huntsman på sina axlar. Hon är inte med så mycket i sista tredjedelen, så filmen fallerar. Jag hade eventuellt kunnat godkänna den om hennes roll getts lika mycket tid genom hela filmen. Men nu inleder hon med att stjäla showen, fortsätta stjäla showen, och sen tvingas vi hänga med fula, anonyma dvärgar, en sedvanligt mumlig Kristen Stewart och några sunkhunkar med svärd och grötiga dialekter. Det är en dålig deal.

Det här var sommarens överraskningshit i USA och den fick oväntat bra recensioner från de flesta håll och kanter. För mig är det besynnerligt. Det är en slarvigt genomtänkt film helt utan identitet eller särskilt originella grepp. Jag kan bara tänka mig att den fått bra kritik inte för vad den är utan för vad den inte är. Det tycks vara ”god smak” att poängtera att detta inte är en film i Disney-traditionen – om nu någon trodde att vi var kvar i 30-talet – utan att detta minsann är en ”mörkare” och mer ”gritty” äventyrsfilm. Jag skulle snarare säga att den är mer murken och grådaskig, men det kanske bara är jag.

Mer än att vara ett ärligt försök att filmatisera en Grimm-saga misstänker jag att filmen är ämnad att rida på framgångarna från fantasy-TV-serien Game of Thrones samt få in cash från Sagan om ringen-fans som väntar på Peter Jacksons Hobbit-film. Samtidigt, förstås, finns ju Twilight-fans att mjölka, som säkert ämnas tända på idén att Kristen Stewart spelar Snövit. (Eller Slaskgrå, som hon borde heta i den här filmen). Det är, med andra ord, vad jag brukar kalla för en composite movie; en produkt, designad att locka till sig olika målgrupper, och inte mycket mer än så.

Liksom alla sådana filmer – och liksom Game of Thrones, IMHO, som man säger – är den helt enkelt oengagerande och tråkig. Den är tråkig därför att den inte har någon motivation. Vi ska fokusera intensivt på karaktärer utan personligheter och vara oerhört engagerade av en ologisk intrig som vi inte kan relatera till.

Det är en fantasyfilm, och såsom fantasyfilm bryter den sin första premiss: Den etablerar inte reglerna för sin värld, så vi förstår inte vart vi befinner oss. Det hela utspelar sig i ett kungarike, av något slag, där en snäll kung en gång bodde; tyvärr gifte han sig aningslöst med en fager dam med det suspekta namnet Ravenna (han borde åtminstone ha frågat om det var hennes riktiga eller ett taget). Hon visar sig vara en slags parasit-häxa som strövar från kungarike till kungarike för att suga åt sig skönhet och makt – hon har ihjäl kungen och låser in hans dotter, Snövit, i ett torn där hon spenderar hela sin barndom och tonår, antar jag; en vacker dag har hon förvandlats till Kirsten Stewart.

Av någon anledning, vem vet varför, stannar Ravenna kvar i slottet och föblir drottning över landet fastän det ruttnat på grund av hennes onda energi (Scar i Lejonkungen måste ha haft liknande egenskaper). Vid sin sida har hon sin bror vid namn Finn (bad guys-rojalister sysslar ju med incest, fråga Caligula) och en vacker dag, när hennes spegel förklarar att hon inte längre är skönast i landet (och skönhet ska givetvis förstås som den mer politiskt korrekta ”inre” skönheten, fastän det är oklart om Ravenna håller med). Som vi alla vet är det Snövit som är fagrast och som vi alla kanske minns så flyr Snövit slottet. Hon lyckas med detta, inte efter arton-tjugoish år utan nu, när manuset kräver det.

Hon försvinner in i ”The Dark Forrest”. Denna gudsförgätna plats är så ond att nästan ingen har varit där – endast vålnader rör sig där, och så – men ändå lyckas Finn få med sig ett ekipage på trettio pers dit utan vidare problem och dessutom finns det en koloni med kvinnor och barn som bor där. Snövit får hjälp av titelns jägare (Chris Hemsworth) som för henne säkert genom den fasade-men-ändå-bebodda-och-relativt-lättgenomträngliga skogen. Dom träffar ett elakt troll och ett par dvärgar – kanske sju, jag räknade inte – och det som följer är en standard fantasy-story om nederlaget, rebellbyggandet och upproret.

Det är en film som tror att den har en bättre story, och bättre karaktärer, än den faktiskt har. Jägaren är egentligen bara en typisk antihjälte av det slag vi sett tusen gånger förut, komplett med en död fru som han har ångest över. Snövit har nästan ingen personlighet överhuvudtaget – kanske för att hon suttit i ett torn hela livet, kanske för att hon spelas av Kirsten Stewart – och Finn, drottningens bror, spelas av Sam Spruell som om han står på en scen och reciterar Shakespeare men han har inte mycket i filmen att göra han heller.

Det är Charlize Theron som är filmens enda ljuspunkt, som sagt. Hon lyckas göra den här, egentligen ganska krångliga, karaktären till en fantastisk närvaro. Hon tillåter sig själv att spela över – med skrik och stirriga ögon och avgrundsvrål – men samtidigt lyckas hon på något sätt göra den onda drottningen till en ömklig och ledsam figur som man nästan hejar lite grann på. Det är ett förstklassigt framträdande i en mindre förstklassig roll.

Man hade kunnat ta bort Snövit ur filmen utan att det skulle göra någon skillnad. Jag vet inte om det är en kritik mot filmen eller inte. Det känns inte som att det spelar så stor roll. Det är sant att det här inte är någon Disneyfilm, men den är inte mörkare eller mer ”gritty” än någon annan film av sitt slag. Filmens elaka troll är inte värre än det i den första Harry Potter-filmen och den mörka skogens trädgrenar som blir ormar känns inte direkt fasansfulla. Det enda man kan säga är att filmen, rent visuellt, är grådaskig och livlös; ungefär som Ridley Scotts Robin Hood (2010), en film där färgskalorna tycks ha tonats ner för att allt ska likna en värdelös tisdagseftermiddag i november. Varför?

Jag förstår inte heller hur de positiva kritikerna kunnat förbise det slarviga manuset som inte bara visar karaktärer utan karaktär utan även konstiga händelseförlopp som inte går ihop. Vi far igenom farliga skogar som inte tycks vara farliga, vi har en drottning som har Dracula-krafter som gör att hon kan telepatera sig och shapeshifta till Snövit för att döda henne, men hon gör inte det till att börja med (för då hade filmen varit över). Ibland ska vi förväntats vara så bekanta med berättelsen att vi inte ska bry oss när karaktärerna inte reagerar på det som sker. Som vi alla vet dör Snövit i sagan för att bli återuppväckt med den sanna kärlekens kyss. Ordet kärlek nämns inte en enda gång i filmen, men intrigen lyckas kringgå det hela så att Snövit ändå pussas upp från de döda utan att pussaren själv märker det. Sen kliver hon ut bland folket utan att någon, inte heller hon, tycks förvånad. Vi får inte ens en karaktär som säger något i stil med ”Jaha, Snövit, du var död sen vaknade du upp igen…? Se på fan”. Detta, vill jag betona, är bara ett exempel av fler än jag kan räkna. Filmen hänger inte ihop, och intrigen är som ett lapptäcke av olika delar som bildar ett obegripligt mönster.

Jag går in på petitesser här, så jag får dom ur vägen också. Jag blev nämligen även irriterad på klippningen i filmen, som är av samma slag som i Christopher Nolans Dark Knight-filmer. Folk förflyttar sig till olika platser mellan olika klipp i actionscener, när dom borde vara kvar där vi såg dom nyss – och under dramatiska tillfällen, som under en flykt från en brinnande by, vet man aldrig helt vad som händer och vart karaktärerna befinner sig. Detta kan tyckas vara trivialt, och det kanske det är. Jag säger bara vad jag sett, eller rättare sagt inte kunnat urskilja, och varför det stört mig. Filmen är inte bara grumlig, utan extra grumlig.

Jag brukar säga om filmer som slutar med stora slag att de står och faller på hur engagerad man är i det slaget. Snow White and the Huntsman är ett undantag.  Av någon anledning känns uppgörelsen mellan Snövit och drottningen inspirerad av Links obligatoriska möte med Ganondorf i Zelda-spelen. Och efter två långa timmar tyckte jag onekligen om att se en bokstavligt talat flammande Charlize Theron slåss mot Kirsten Stewart iklädd en på något sätt söt riddarrustning. Men jag hade redan sedan lång tid tillbaka insett att hon förtjänade en mycket bättre film att göra det i.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *