Kill and Kill Again: Jason Voorhees, Halloween och amerikansk våldskultur

”You can’t be alive! You can’t be alive!”
/The final girl, Fredagen den 13:e del 3

I.
När Michael Haneke gjorde sin självmedvetna våldsfilm Funny Games så konstaterade han i en intervju att alla som lämnar biografen innan filmen är slut behöver inte filmen, och alla som stannar kvar behöver den. Han gjorde även en praktiskt taget identisk, amerikansk version av Funny Games – en film som tekniskt sett bara handlar om våld – eftersom han alltid föreställde sig en amerikansk publik. Filmen var en kritik, menade han, mot det amerikanska filmberättandets manipulativa struktur och sättet på vilket våld blir något att konsumera.

En fin tanke, även om jag inte vet exakt hur långt han kom med Funny Games U.S; en film som lanserades för ”torture porn”-publiken och art house-publiken men inte till någon publik som behöver upplysas om dessa perspektiv. Som Jim Emerson noterar i sin recension av filmen så är det inte troligt att fans av Saw och Hostel kommer ha några invändningar mot våldet i filmen, och de indoktrinerade akademikerna lär bara pliktskyldigt skaka på huvudet åt ”amerikansk våldskultur” eftersom Haneke erbjudit dom att göra det. (Akademiker gillar att skaka på huvudet).

Problemet, i det här avseendet, med våldsskildringen i Funny Games är att den kopplar filmberättande till våld i sig och inte symboliskt våld. Det är mer ärligt, förstås, men om vi verkligen ska prata om amerikansk våldskultur kan vi inte prata om våld i sig. Vi måste vi prata om symboliskt våld, själva definitionen av en våldskultur. Våld i bilder, eller rättare sagt flera bilder av våld i ett våldsamt bildsystem, och mellan filmen och åskådare ett språk av våld, och en kommunikation genom våld i detta våldsspråk.

Ingenstans blir ett sådant språk tydligare än i skräckfilmen. Om det låter abstrakt att skräckfilmer innehåller ett språk, som kommuniceras i en egen visuell kultur, blir det lättare att bara se på ett fenomen som Halloween – likt de flesta högtider är den ursprungliga anledningen till att fira den utplånad, men den fylls istället av amerikansk skräcksymbolism som manifesterar den amerikanska våldskulturen. (Och, i vanlig imperialistisk ordning, säljs naturligtvis högtiden och exporteras till resten av världen som glatt importerar, ty USA står på toppen av lejonklippan och vad som än sägs så är dollarn aldrig svag, och så hör vi alla ihop i livets stora cirkel). Halloween manifesterar sig själv i bilder, bilder av döds- och skräcksymboler, såväl i leksaksaffärens dekoration som i barnens maskerader, som i officiella tillställningar av olika slag, ungdomars fetischerade maskeradfester, och så vidare. Att klä ut sig till en mördare på film må vara oskyldigt, men det innebär oundvikligen att man använder ett våldsspråk och är del av en våldskultur.

Vad är då den amerikanska våldskulturen? Det är ett ord som inte nödvändigtvis har en självklar betydelse. Rent vetenskapligt finns det inget som heter våldskultur, men sedan Eisenhower-eran och vidare har USA ändå varit känd som en våldsam, teknokratisk, militaristisk stormakt; därutöver finns ständigt pågående debatter om vapenlagar och en populärkultur som oavbrutet definierar sig i våldets tecken. Likt alla typer av teoretiskt förklarade kulturella symtom är det för godtyckligt för att erbjuda något helhetssvar; på samma sätt som man i Sverige till exempel inte kan förklara exakt vad Jantelagen är, och exakt när och var och hur den är, kan man inte förklara i en haiku vad amerikansk våldskultur innebär. Men man kan konstatera den, och man kan konstatera den kanske allra bäst när man tar en titt på den amerikanska skräcktraditionen.

Till skillnad från den anglo-saxiska traditionen, där det normala är förvridet eller förvandlat till något perverst (Frankenstein, Dracula, alla brittiska berättelser om hemsökta spökhus; traditionen av det barrocka, ockulta, kort sagt Edgar Allan Poe, som verkade i denna tradition fastän han paradoxalt nog var amerikan) och till skillnad från mycket av den asiatiska skräcktraditionen där det övernaturliga är en del av naturen och där våld är mer rituellt betingat (om asiatiskt våld finns dock mer insatta ord att läsa än mina) så är den amerikanska skräcken fokuserad på fysiskt våld, löftet/hotet om kroppslig skada och fixeringen vid attackerande, huggande, dödande. Från Norman Bates till Stephen King till Eli Roth, via Michael Myers, Freddie Krueger och Jason Vorhees.

Vi stannar där. Låt oss diskutera Jason Vorhees. Ni vet, ”killen i hockeymask” som har ihjäl kids med sin machete. Denna ”kille” har figurerat i ett tiotal filmer i skräckfilmsfranchisen som började 1980 med Sean S. Cunninghams Friday the 13th (1980) och fortsatte med del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9 (Jason Goes to Hell), del 10 (Jason X), del 11 (Freddy vs. Jason), del 12 (paradoxalt nog en ”nyinspelning” från 2009). Det finns många filmserier att ta som exempel för den som vill disktuera våldskulturer, men Jason-filmerna känns för mig som de mest inspirerade exemplen.

Bland annat eftersom jag är en slags medbrottsling, skyldig till bias, glatt deltagande i denna våldskultur. Inte bara i och med att jag skriver denna text, eller för att jag tycker om skräckfilmer, utan för att jag i synnerhet gillar Fredagen den 13:e-filmerna. Jag tenderar att se några av dom, då och då, om en viss anda faller på. När jag säger ”gilla”, menar jag dock ordet helt utan någon kritisk dimension. Jämfört med de åttaish uppföljarna till Terror på Elm Street och Halloween – genrens två andra långa franchisetraditioner – eller för den delen jämfört med vad som helst så är Fredagen den 13:e-filmerna vad kritiker brukar kalla ”bottom of the barrell”; helt klart utan minsta tvekan tredje gradens skräp. Mer än någon annan filmserie manifesterar dom formula-filmen – nästan alla filmer handlar om nästan exakt samma sak på exakt samma sätt – och de renderar saker som karaktärer, dialoger, intriger, till ingenting. Istället, som Gene Siskel sa, handlar dom om ”stabbing. If you liked this film, what you have liked is the idea of somebody getting stabbed”. Ingen av filmerna – kanske inte ens den första – är bra. De är skräp, och kan inte försvaras i någon vettig kritisk dimension. Men jag gillar dom.

Att jag ”gillar” filmerna innebär inte att jag tycker att dom är bra utan att jag tycker dom är underhållande på ett slags ofrivilligt och lätt fascinerande sätt; de är oumbärliga som ”riff-filmer”, de hittar emellanåt på fantastiskt löjliga sätt att ha ihjäl folk på och de innehåller så mycket uselt skådespeleri och absurt dåliga dialoger att det inte går att veta om de är menade att vara ofrivilligt komiska eller inte. Men även om mitt ”gillande” är på ett glatt, ”Tommy Wiseau sans självmedvetenheten”-sätt, så har jag ändå blivit nyfiken och fascinerad på varför; vad är charmen med dessa till synes tomma tunnor av blod? Varför finner jag just Jason-filmerna ”kul” medan de flesta av uppföljarna till Halloween och Terror på Elm Street till exempel oftast bara är småtrista?

Svaret är: För att Jason-filmerna är dåliga. Det är just bristen på originalitet som är deras tjusning. Så fort en film i serien gått ens en millimeter utanför den exakta formulan har fansen blivit upprörda. En Friday-film ska utspela sig på campinglägret Camp Crystal Lake, den ska bestå av ett tiotal idiotiska ungdomar som en efter en ska tas av daga av Jason; ytterligare förklaringar ska ej fås utan denna cinematiska ceremoni ska upprepas film för film. Endast när det är exakt samma sak en gång till, varken mer eller mindre, så är fansen nöjda.

Och nu är vi verkligen våldskulturen på spåret, för vad är en filmserie som handlar om våld och som inte utvecklas åt något håll? Jo, en hegemoni. Ett status quo. En enhetlig manifestering av en kultur som vi vill ska förbli likadan. Kort sagt: Vi gillar våld. Vi vill att våld ska finnas kvar. Vi vill se våld och om och igen. Om vi lever i en våldskultur så är det trots allt inte för att någon annan vill det utan för att vi själva vill det. Vi själva dras till våldet vi i samma symbiotiska enhet är en del av.

II.

Mitt favoritexempel – och nöten som gjorde att jag till slut var tvungen att skriva den här texten – är den femte filmen i serien, med undertiteln A New Beginning. Den heter så eftersom del fyra hette The Final Chapter (smart, no?). Del 5 är ett av få exempel då serien försökt utveckla konceptet lite grann och fått backlash av fanbasen. Del 4 slutade med att en liten unge vid namn Tommy Jarvis (Corey Feldman!) hade ihjäl Jason, som därmed ska vara död en gång för alla. Del 5 går ut på att Tommy Jarvis nu är vuxen, bor på någon slags liberal psykvårdsanstalt med andra knäppa ungdomar, och att någon annan tar på sig Jasons hockeymask och börjar ha ihjäl folk på samma sätt som Jason.

Men nej, den gubben gick inte; del 5 är av seriens fans i allmänhet hatad eftersom ”Jason inte ens är med i den”. Ju mer jag tänkt på detta desto mer fascinerad har jag blivit. En jättelik snubbe i hockeymask som har ihjäl folk med machete, exakt på samma sätt som i del 1-4, är alltså inte okej om det inte ”är” Jason; en identisk figur, vars skillnad bara är semiotisk – bara ett namn, Jason, samt ”vetskapen” att figuren ”är” den ”riktiga” Jason. Det finns mycket mer under en hockeymask än man först tror, it seems. Det visar sig att det är någon random ambulansförare (en far till ett av Jasons offer) som är mördaren, och filmen hintar att Tommy Jarvis kan bli ”nästa Jason”… men jag antar att filmens producenter var mer intelligenta än publiken för publiken protesterade. Det är inte ”nästa Jason”, det är inte Jason alls. Av någon anledning!

Min sökan på svar efter att ta reda på varför fansen hatar del 5 var ganska rörig eftersom fans ju är kollektiva varelser och ofta bara har ”bestämt sig” för att tycka som gruppen. Visst förstår jag, någonstans, att okej, Jason är ”inte med” i femman – det är bara exakt samma figur, minus namnet – men jag var tvungen att ta reda på vari skillnaden låg mellan ”Jason” och ”hockeymaskbeklädd jätte som har ihjäl folk med machete som Jason, men ändå inte”.

Jag fick återbekanta mig med Brad Jones’ gamla Cinema Snob-recension för att hitta ett argument som innehöll något slags analytiskt innehåll, om än satiriskt och skriven som pseudo-fiktion: ”How is this A New Beginning? The killer is fucking mortal! He lands on spikes at the end of it! Do I really want to see a resurrection of Roy the paramedic? And neither do I want to see another film featuring Tommy as the new Jason, because there would be a new set of spikes waiting for him; he’s fucking mortal too!”

Jag antar att filmproducenterna bara såg Jason som en mördare i hockeymask, och att det inte kunde skada att ge honom en slags identitet i form av en riktig människa under masken, men de blev snabbt varse att fansen gillar Jason – ingen annan – för att Jason är odödlig. Han kan inte dö, eller åtminstone kan han inte förbli död. Han kan, likt Godzilla eller James Bond, bara vila upp sig i stillestånd av olika längd innan en ny film väcker honom till liv igen. (jfr nya Bondfilmen Skyfall där Bond är ”låtsasdöd”).

Mönstret här är ganska talande. Jason kan inte dö. Han kan bara döda. I varje film kommer karaktärer göra misstaget att försöka döda honom, och misslyckas. Eventuellt kommer de lyckas ”döda” honom, genom att bränna upp honom eller dränka honom et cetera men denna ”död” kommer bara vara gällande tills nästa film i serien väcker honom till liv igen.

Från och med del 6 – med den tydligt talande titeln Jason Lives! – där Jason gör entré likt James Bond från sidan och sen mot kameran (med en yxa istället för pistol) insåg producenterna att Friday-filmernas popularitet byggde på Jason så i och med den filmen väckte dom honom till liv med Frankenstein-blixtrar och från och med denna film var Jason, de facto, en ostoppbar zombie som helt enkelt inte kan dö eftersom han redan är död. Men detta är egentligen bara en teknikalitet gjord för att ha någon klen ursäkt till Jasons odödlighet, även om karaktären redan var mytologisk och diffus till att börja med. Varför Jason överhuvudtaget lever är redan från början flummigt oförklarat; han var först en pojke som drunknade i campinglägrets närbelagda sjö, men exakt hur han överlevde på havets botten har jag ingen aning om; fick han gälar och livnärde sig på radioaktivt sjögräs? Kände han att ”uppe på land finns bara spring”? Vem vet.

Så, i vilket fall som helst, vad vi har att göra med här är en ständigt påslagen mördarmaskin som opererar i film efter film efter film. Till och med hajen i Spielbergs Hajen hade mer karaktär – den beskrevs också som en ”killing machine, all it does is eat…” men den hade åtminstone även ambitionen att ”[… and] make baby sharks”.

Jason är ett enhetligt, perfekt och oförstörbart monument över dödandet som fenomen. Allt Friday-filmerna i slutändan handlar om är att Jason mördar folk. Alla vägar som leder till att han inte dödar folk är blockerade. Alla sätt på vilket han kan ha motivation är borttagna (han är redan död!). Alla möjligheter att utplåna honom (dvs. ta bort våldet ur kulturen) är omöjliga. Han är ett konstant mordiskt pågående; han är våldets hegemoni på två ben, ett vandrande löfte om Friday the 13th part 13, 14, 15, 16 et infinitum. Till och med hans kollegor, Michael Myers och Freddie Krueger, har inneboende problematik i det att deras karaktärer bygger på någon slags logik. Michael Myers har sin släkt – och även, i någon film, ockulta druider – som dikterar hans varande och Freddie Krueger behöver barnens rädsla för att överleva i deras drömmar; Freddie har problemet i den huvudvärksframkallande monstermatchen Freddy vs. Jason att barnen på Elm Street inte längre minns honom och att han därför inte kan finnas i deras drömmar. Hans lösning? Att låta Jason gå efter dom, så att dom ska bli rädda igen. Till och med Freddie vet att Jason alltid är redo, alltid kommer att döda, alltid måste finnas och aldrig kan vara borta; ”You’re like a stupid dog who can’t stop eating!” vrålar han till Jason i en ofrivilligt komisk scen där Freddie faktiskt antyder att han är den sofistikerade filmmördaren, medan Jason bara är en dum klumpeduns enbart dikterad av (mördande) motorik.

III.

På det lite mer oskyldiga 80-talet förfasade sig Roger Ebert och Gene Siskel över Friday-filmerna, här del 4 och 5:

 

Dessa klipp är fasligt charmiga, och på sätt och vis går Siskel och Eberts argument att förstå och hålla med om, men det de inte förstår med filmerna är att de flesta skräckfilmer, inte minst de flesta slasherfilmer, faktiskt är nära besläktade med komedin snarare än någon reell skräck á la Exorcisten eller The Shining. Det är inte filmer som någon i publiken tar på något slags seriöst allvar. Det är skräckfilmer, ja, men det är inte rädsla som publiken känner utan den typ av uppspelt ”glädje” (excitement) som finns i att bli chockad och överraskad av karnevalsunderhållning med mycket blod och slafs. The jumpscare, till exempel, klyschan när något – gärna en katt – flyger fram och publiken hoppar till går inte ut på att man är rädd. Det är bara en lek med människans kroppsliga nervreaktion, som att bli kittlad eller skratta åt ett skämt. Siskel – som alltid var en mer analytiskt begåvad kritiker än Ebert och hans mer hembakta ”jag gillade/gillade inte det här så det så”-tendeser – är det här på spåren när han liknar filmerna till berg- och dalbanor och man kan ana att han skulle inse komedi-aspekten om han bara tog några steg till i sin analys.

Inte förrän Wes Cravens Scream (1996) kom fattade kritiker att skräckfilmer av det här slaget kunde vara komiska. Den filmen blev också hyllad för sin ”smarta” gimmick att göra en ”rolig” skräckfilm. Men Scream är egentligen bara begåvad på ett Standing on the shoulders of giants-sätt. Det Scream gjorde var att belysa att slasherfilmer ÄR roliga; genom att använda exakt samma klyschor, bara med skillnaden att filmen var medveten om klyschorna, poängterade den att klyschorna i sig var komiska. Det var trots allt inte en film med reell humor, det var en helt vanlig slasherfilm med extra fokus på slasherfilmernas traditionella inslag. Som bevisade att slasherfilmer till stor del är komedier.

Vilket lämnar oss full circle vad gäller våldskulturen. Jason är mer än något annat en absurd, komisk figur. Han kommunicerar våld i det våldsspråk som amerikanska skräckfilmer använder sig av; sex och droger följs av våld och död, till exempel. Bland alla förmyndargestalter i slasherfilmer är Jason den ultimata för han existerar bara i sitt egna självändamål: Han är våldet och dödandet på två ben, han kan inte utplånas och är därför en manifestation över sakernas tillstånd.

Jag skrev en uppsats för några år sedan om hur jag ansåg att The Male Gaze-perspektivet i slasherfilmer, via Laura Mulvey och Carol Clover, till viss del är ett missförstånd. Min poäng var att åtminstone i John Carpenters Halloween (1978), filmen som cementerade slashergenren, finns inget manligt perspektiv – de tre huvudpersonerna är kvinnor och alla män i filmen är passiva och/eller impotenta – och publiken förväntas verkligen inte ”relatera” till Michael Myers som istället gång på gång liknas till det av ett djur. Istället menade jag på att filmen presenterade en hämndaktion där osäkra, halvmobbade Laurie (Jamie Lee Curtis) blev varse världens ondska, hämnades sina mördade vänner och därmed blev del av vuxenvärlden.

I takt med att 80-talet fortsatte så började förstås slasherfilmer bli mer rituella och mekaniska, och föreställningen att de straffade sex och droger anammades av filmerna själva. Men ännu viktigare än så, vad gäller förställningen att mördaren är den publiken ska ”heja på”, var att Jason, Michael Myers och Freddie Krueger blev mediala, popkulturella figurer. När detta väl skedde så fanns ingen annan tolkningsmöjlighet längre än att filmernas huvudpersoner var deras mördare, och att filmerna gick ut på att se deras mordiska ”äventyr”. På samma sätt som den unga publiken idag strömmar till serietidningsfilmer för att se superhjältar slåss i sina fiktiva parallella universum strömmade den unga publiken på 80-talet till Jason-filmerna, men då för att se en typ av svart humoristisk förvriden gestaltning av hur ungdomar – det vill säga de själva – bli mördade av dessa fantasmatiska övermänniskofigurer. För i det att våld som kultur är del av världens ordning kan våld även vara kul, om man vill se det så.

Aldrig blir det tydligare att Jason – och hans mördande – är ett komiskt koncept än i Arsenio Halls ”intervju” från 1989:

Aldrig blir det heller tydligare att den amerikanska våldskulturen är en del av den mediala och kommunikativa kulturen. Våld är inte bara något ”läskigt”, utan något som är ”kul”, för det är invävt i samhällets själva kontext, och går bara att bemöta aldrig att frånse.

Hence ett fenomen som Halloween, vilket föranleder till och med denna text, där barn (i amerikansk tradition, åtminstone) klär ut sig till spöken/monster/mördare och ceremoniellt går från hus till hus för att påminna om det fysiska våldet; Ge oss godis eller så kastar vi ägg på ditt fönster. En absurdistisk deal som för en europé – som inte ser en sådan våldsam attatck som en självklar del av vardagen – ter sig irriterande och meningslös. Men för en amerikan, kanske, är den bara ännu en våldsformulering i våldsspråket som tillhör våldskulturen. Trick or treat. Cash or kill. Jason lever, kan ej dö, inte heller löftet om att kommunikation mellan människor är en fråga om anfall och försvar. Dessutom är det roligt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *