Darling Companion

25starrating

Regi: Lawrence Kasdan

Det här är en film som mötts med en hel del sur kritik, av vilken jag till stor del står handfallen och ledsen inför. Det är en film med Diane Keaton och Kevin Kline i huvudrollerna och den handlar om en bortsprungen hund. För att damma av en gammal klysch-formulering; vad kan man förvänta sig? Darling Companion är en mesig film, en ytlig och småpassivt lunkande feel-good, men den är inte farligare än så. För att vara en mesig, ytlig, småpassivt lunkande feel-good är den helt okej – detta eftersom den är regisserad av Lawrence Kasdan och har förutom Keaton och Kline, begåvningar som Richard Jenkins och Dianne Wiest.

Upptakten till filmen består av en sådan där femton minuter lång inledning som gör att man tror att filmen kommer handla om något annat; efter att ha lämnat av sin ena dotter på flygplatsen kör mamma Beth (Keaton) hem med sin andra dotter Grace (Elisasbeth Moss) en vintrig eftermiddag när de plötsligt råkar på en herrelös blandrashund. Beth ser hunden i förbifarten och tvingar Grace, som kör, att ta av vid närmsta avfart och köra tillbaka. När de väl letar upp jycken konstaterar dom att den är helt ensam och eftersom det är högst otroligt att någon kommer vilja ha den beslutar sig Beth för att behålla hunden. De döper den till Freeway, eftersom dom hittade honom på motorvägen.

Beths make Joseph (Kevin Kline) möter inslaget av Freeway i sitt liv ungefär som Charles Grodin gjode i Beethoven men till skillnad från honom – eftersom det här är en någorlunda jordnära film – försöker han spela med i situationen och kosta på sig att då och då rasta hunden. Därutöver faller dottern Grace pladask för den attraktive veterniären Sam (Jay Ali) som tagit hand om Freeway; upptakten kulminerar med ett bröllop mellan Grace och Sam där hela släkten närvarar. Bröllopet sker vid Joseph och Beths vinterstuga, benäget i Colorado, och strax efter att bruden fångat buketten springer Freeway till skogs.

Resten av filmen går ut på att sällskapet ska hitta Freeway. Jo, hela resten av filmen. Om inget annat är fascinerande med Darling Companion så är det detta att man faktiskt lyckas göra en film som endast går ut på att en hund sprungit iväg och måste återfinnas. I tre dagar går karaktärerna omkring och letar efter Freeway – genom regn och rusk, mardrömmar, axlar som går ur led, galna rednecks och äktenskapligt gnat och tjat. Till sin hjälp har de bland annat Carmen (Ayelet Zurer), en ”halv-zigenerska” som erbjuder sin hjälp att sia om vart Freeway befinner sig (”It’s a green house. No wait, it’s yellow. It’s hard to be specific!”) och den odugliga svågern Russell (Jenkins) som lagt hela sin framtid på en engelsk pub, eftersom han är övertygad om att folk vill betala för att dricka varm öl.

Darling Companion är en film som fungerar så länge den pågår, om man inte har några förväntningar. Allt hänger på att man har nog med sentiment för att engagera sig i tanken på en bortsprungen hund och den emotionella tillfredsställelsen i att hitta den. Det är självklart inte årets bästa film, men de tappra försök till karaktärsutveckling som paret Kasdan (Meg och Lawrence) lägger i manuset, är tillräckliga för att så begåvade skådespelare som Diane Keaton, Kevin Kline, Richard Jenkins och Dianne Wiest ska göra dom någorlunda levande och trovärdiga. Det är en film för tråkiga söndagseftermiddagar. Har man inget bättre för sig kan man se en film om ett par människor som är fullt sysselsatta med att gå omkring i skogen och ropa ”Freeeway! Freeeway! Here boy!” för att sinsemellan muttra ”You should have brought the dog whistle!” och ”You love that dog more than me, isnt’ that so?”.

Lawrence Kasdan är en regissör som är bra på att filma människor som pratar med varandra. Även om dialogerna inte är storartade eller realistiska (som de inte är i den här filmen) så märker man ändå att fotot har en känsla för att följa karaktärerna. Inte minst har Kasdan regisserat Kevin Kline på detta sätt, dels i Människor emellan (1983) – en psykologisk dramakomedi som utspelar sig efter en begravning – dels i en sådan lättviktig film som Meg Ryan-komedin French Kiss (1995) där Kline stal hela showen som fransk tjuv som förklarade för den amerikanska jäntan vad livet går ut på. Darling Companion är inte en så minnesvärd film – den är inte direkt minnesvärd överhuvudtaget – men den är gjord med mycket good-will och den är svårt att helt och hållet underkänna. Om man är väldigt sugen på att se en film om en bortsprungen hund så vet jag inte vilken annan film som går att rekommendera.

Latest Comments
  1. Lina

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *