The Amazing Spider-Man

25starrating

Regi: Marc Webb

Jag vet att det inte ett utlåtande som följer doxan, men av alla superhjältefilmer jag sett i år så är The Amazing Spider-Man nog den bästa.  Hade jag delat ut betyg hade den fått en trea, vilket eventuellt säger en del om vad jag anser om superhjältefilmer överhuvudtaget*. Visst var sommarens två elefanter The Avengers och The Dark Knight Rises två mer ambitiösa filmer, men de hade inte karaktärer man kunde förstå, sympatisera eller engagera sig för och de hade intriger som var antingen stendöda (Avengers) eller obegripliga (Rises). Den här filmen är mer konventionell och – kan det argumenteras – tråkigare. Men om jag gnäller på ambitiösa filmer som misslyckas med sina ambitioner, så kan jag inte gärna gnälla på mindre ambitiösa filmer som faktiskt lyckas bli helt okej.

Vem som helst kan förstå att den här filmen är sin egen värsta fiende. Problemet med filmen är filmen i sig självt. Man måste vara en gränslöst fixerad beundrare av Spider-Man för att hjula av glädje till biografen för, inte baraen till film om Spider-Man utan en till första film om hur Peter Parker blir biten av en radioaktiv-”ish” spindel och blir Spider-Man. Det är synd, på sätt och vis, för filmen är gjord enligt konstens alla regler och har ett par rätt minnesvärda scener med ett rätt par snygga effekter, ett par rätt fina skådespelarprestationer och rätt pampig musik av James Horner. Men, ja, ni märker att jag använder ordet ”rätt” väldigt mycket. Det är en ”rätt så bra” fjärde film – och andra första -om Spider-Man. Vem orkar?

Förutom Batman var jag en rätt hård fan av Spindelmannen-serierna när jag var liten, och jag kan därmed ge mig själv ”the benefit of a nerd” (även om jag antar att jag inte är partisk till naturen, för då hade jag gillat Christopher Nolans Dark Knight-filmer mer). Det enda jag kan hävda från denna höga nördhäst är att The Amazing Spider-Man kan, men inte bör, ses som en nyinspelning av Sam Raimis första Spider-Man-film som kom för tio taniga år sen. Den filmen var en lite mer godtycklig, Hollywood-vänlig film som morphade Spindelmannen till en sommarbiofilm. Den hade delar av seriernas DNA rätt intakt, men det var inte en regelrätt filmatisering av någon specifik serie.

Därmed kan man väl säga att det finns ett fog – för puristen – att begära den här filmen, som faktiskt mer konkret bygger på Stan Lees vintage-serier; jag upplevde själv rätt mysko déja-vú av den. En rätt trevlig nostalgisk ihågkomst drabbade mig i takt med att jag kom ihåg storyn medan den fortlöpte: Peter Parker, här spelad av Andrew Garfield, var ju faktiskt (i serien) en schysst men fumlig kille (inte Tobey Maguires mer knasiga tönt). Hans pappa var ju faktiskt en briljant forskare och pappans kollega Curt Connors (Rhys Ifans) var ju en rätt tragisk karaktär, en idealist som tvingades testa sin ofärdiga forskning på sig själv, vilket förvandlade honom – som i den här filmen – till en jätteödla.

Sen var det ju faktiskt den sympatiska Gwen Stacy (Emma Stone), inte rödhåriga flamman Mary-Jane, som var Peters sanna kärlek. The Amazing Spider-Man tar till och med tillfället i akt att ha med skolgårdsmobbaren Flash Thompson (Chris Zylka) som jag antar kommer få en större roll i potentiella uppföljare. Återigen, för den som orkar bry sig.

Som de flesta säkert vet är det inte bara det muterade (sic) spindelbettet som gör att Peter Parker bestämmer sig för att bli superhjälte. Det är till lika stor del på grund av hans farbror Ben, som meningslöst blir mördad av en butiksrånare alldeles efter att Peter själv kunnat stoppa honom men på grund av sin småsinthet låter bli.

Det mesta av allt det här skildras i The Amazing Spider-Man på ett mycket mer trovärdigt och, om inte psykologiskt realistiskt så åtminstone mer jordnära och emotionellt kännbart, sätt än i Raimis glättigare Spider-Man-film. Peter Parkers farbror Ben spelas av Martin Sheen och hans faster May av Sally Field. Det är två fint valda skådespelare som utan problem lyfter sina karaktärer och gör så att varje ord de sägs verkligen låter som om de kommer från en farbror och faster som verkligen bryr sig om en.

Liknande saker går att säga om den begåvade Emma Stone som gör Gwen Stacy ofantligt mycket mer levande än hon var i serierna, och Rhys Ifans som ger en ledsen närvaro åt Connors/Lizard. Jag tror även att Andrew Garfield är rätt begåvad, men jag är inte säker; hans framträdande i huvudrollen tycks mest gå ut på att han knycker och rycker väldigt mycket med huvudet och ger ifrån sig konstiga läten som en korsning mellan Hayden Christensen och Christopher Walken (jag antar att man måste se filmen för att förstå).

Filmen innehåller alltså en hel del bra hantverk. Ändå fann jag mig sitta och fundera på filmen, medan den pågick, från början till slut. Det är något med den som inte klickar, kände jag oavbrutet. Inte förrän den var slut insåg jag vad problemet var: Det är en film som bara är vad den är – en helt okej origins-story enligt formalian – och som inte har någon anledning att vara något annat. Rent kreativt är en ny Spider-Man-film inget som gynnar någon annan än producenterna, och har man redan sett Peter Parker bli Spindelmannen är det omöjligt att engagera sig för det en gång till. På så sätt är det, trots det mer genuina anspråket, paradoxalt nog en mer själlös film.

Det är, å andra sidan, en film som förmodligen är så bra den kan vara. Regissören Marc Webb – kul namn – berättar filmen i en visuell prägel som känns influerad av Christopher Nolans pseudo-realistiska Batman-filmer och/men till skillnad från Nolan vågar han använda foto som vågar visa avstånd, rumsliga ytor, fler människor än en i bild och vettig klippning. Det gör att scenerna andas på ett helt annat sätt än i Nolans ofta hysteriska filmer, och vi kan faktiskt följa det som händer utan att vara onödigt förvirrade. Filmen är helt enkelt skickligt berättad.

Det är synd att berättelsen i sig inte ger mer än den gör. Fastän den har en annan ton än Sam Raimis filmer skiljer den sig inte tillräckligt mycket från dom för att man ska känna att man ser på något som är värt ens tid. Och fastän jag inte är något fan av The Avengers och The Dark Knight Rises så kan jag förstå varför en åskådare kan uppskatta det skenbart ”nyskapande” med dom filmerna kontra denna films mer välbekanta grunder. Till och med jag – som ändå känner mig lite svag för den här filmen, och till någon mån gillar den mer än den förtjänar – hade svårt att bli engagerad för den på riktigt och jag bryr mig inte alls om huruvida det ska komma en uppföljare eller inte. Visst, jag bryr mig inte om Batmans eller Avengers’ framtid heller. Alla superhjältar kan gå och dö, for all I care. Jag är ebarmligt trött på dom, och jag hittar aldrig någon som funkar. Jag kände att Avengers och Dark Knight Rises behövde lära sig att less is more. The Amazing Spider-Man är less istället för more, men det tycks inte räcka det heller. Men, hey, som sagt, om nu aptiten för superhjältefilmer fortfarande är så stor så är det bara att hugga in. Nästa sommar kommer ännu fler.

 

*= När denna recension publicerades så använde jag mig inte av betygssystem, och med ”trea” menade jag tre av fem, där 2.5/4 ungefär landar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *