Cockpit

2starrating

Regi: Mårten Klingberg

I avdelningen dåliga svenska filmer är Cockpit ett lite deprimerande exempel, för den borde egentligen vara ganska bra eller åtminstone helt okej. Någon har försökt. Det finns en slags ambition. Problemet är att ambitionen är halv. Man har inte försökt så mycket som man uppenbarligen skulle kunna utan man har hållit tillbaka sina idéer för att alla ska bli nöjda och ingen upprörd. Man har fått en idé, tagit den halvvägs, stannat där och bestämt sig för att här blir det bra. Det har resulterat i en välmenande, emellanåt färgglad och munter, men överlag fisljummen komedi.

När jag säger att ingen ska bli upprörd menar jag följande: Queer- HBT- och vänsterfolk i allmänhet, folk som hänger på flashback, konservativa pensionärer, studenter, veganer, svenne banan-snubbar, samt trend-journalister och b-kändisar som är med i Nyhetssoffor. Eftersom filmen handlar om hur piloten Valle (Jonas Karlsson) får sparken och måste klä om till kvinna för att få ett nytt pilotjobb öppnar den flertalet frågeställningar som är alldeles för heta för vårt ängsliga, svenska politiska klimat. Kvotering, till exempel; att Valle inte kan få jobb för att han är man, hemska tanke. Men som tur är får han några manliga kollegor som beter sig sexistiskt och på så sätt är han diskriminerad. Problem löst.

Valle och hans fru är, för att vara Stockholmare, ”normala”. Det vill säga: Valle är bra på att laga tapas, hans fru är självcentrerad och rutten och deras lilla son är blind för det är både lite ovanligt (exklusivt, rentav) och, förstås, lagom politiskt korrekt utan att vara något mer komplicerat, typ Downs. Det är ju coolt att Valle är pilot och när han får sparken blir det skilsmässa för frun kan ju inte vara tillsammans med en sparkad pilot; ”Ska du bli busschaufför eller?”… hemska tanke! Så, fastän dom är sådär normala och vanliga och mänskliga (som den tilltänkte åskådaren) är dom ju onekligen sådär ytliga och nyliberala också och eventuellt kan det ses som något dåligt. Problem löst.

Efter skilsmässan måste Valle bo med sin syster. Hon är en bortskämd 34-årig feminist (oh no!) som är odräglig för att hon bor med en liten snorunge/vegan som bara drygar sig (spelad, i en liten ljuspunkt, av Björn Gustafsson, som troligen är roligare än karaktären är menad att vara). Samtidigt är det inget fel att vara politisk och radikal, för Valles mamma är faktiskt lesbisk hon också (hon ”erkänner” bara att ”kvinnan finns”). Problem löst.

När Valle börjar jobba som kvinnlig flygvärdinna träffar han söta Cecilia (Marie Robertson). Precis som Dustin Hoffman i (den ungefär fem gånger bättre) Tootsie (1982) undrar han förstås hur han ska få till det med henne fastän han är utklädd till tjej… eller ja, han undrar det i några minuter för sen visar det sig att Cecilia bekvämt nog är bisexuell. För Det Är Ju Inget Fel Med Det. Problem löst.

Resten är en rätt typisk romantisk mediakomedi, som följer en intrig vi känner till och som slutar ungefär där vi tror att den ska sluta. Missförstånd sker. En vändning i mitten. Missförstånd måste förr eller senare uppdagas. Folk blir ledsna. Sen får dom anledning att vara glada igen. Mitt i alltihop blir Valle kändis. Slutet kantas av leenden. Alla problem är sedan länge lösta. Filmen limmas ihop av Jonas Karlssons betryggande berättarröst som forcerat försöker övertyga åskådaren om att allt som händer i filmen är bra och lite småkul och lite feel-good, halvt allvarligt men inte särskilt farligt sådär ändå. Hela filmen bygger förresten också på det extremt stora suspension of disbelief-kravet att alla karaktärer i filmen (som indirekt ska innebära halva svenska folket) går med på att Valle är tjej när han ser ut exakt som Jonas Karlsson in drags. Problem löst, by default typ.

Cockpit är en film som har sina stunder. Jonas Karlsson är sympatisk. Manuset av Erik Ahrnbom är godtagbart och Mårten Klingbergs regi är stabil. Men filmen är, i grund och botten, ett tematiskt falsarium. Den sätter upp frågor och ämnen den inte alls har för avsikt att besvara eller diskutera, utan tvärtom ser den till att ängsligt bomma igen alla dörrar den öppnar. På så sätt är det en feg och komfortistisk film som inte handlar om någonting och som inte kan tilltala någon; fredagsmyspubliken kommer tycka den är lite obekväm och de flesta andra kommer tycka den är mer eller mindre svag eller rentav patetisk. Jag vet inte om titeln ska vara en ordvits – Cock? Pitt? – men säkert är att Cockpit är en halvsnygg film utan ballar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *